Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clemenceau, Georges - Clemens Romanus (påve) - Clemens III (motpåve) - Clemens III (påve) - Clemens V (påve) - Clemens VI (påve) - Clemens VII (motpåve) - Clemens VII (påve; Giulio de’ Medici)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
873
Clemens
sönerna i Panamaskandalen, hade skänkt C:s
tidning sitt stöd, och bl. a. som följd därav
lyckades hans fiender vid valen 1893 hindra hans
återval i departementet Var, som han
representerat sedan 1885.
Efter några års verksamhet som journalist
— bl. a. skrev han ljungande artiklar i L’Aurore
för revision av domen över Dreyfus — och
skrift-ställarskap (romanen ”Les plus forts”, 1898,
m. m.) invaldes C. 1902 i senaten. I mars 1906
blev han inrikesminister i Sarriens kabinett och
i okt. s. å. även chef för ministären, i vilken
bl. a. Briand, Caillaux, Doumergue, Viviani och
Pichon voro hans kolleger. Delvis i motsats till
sina åsikter som oppositionsman använde C. nu
militär för att uppehålla ordningen bland
gruvarbetare och vinodlare samt fortsatte sina
företrädares politik i kyrkofrågan och Marocko.
Han föll 1909 efter en upprörd diskussion med
Delcassé om Marockopolitiken. Senare upptog C.
sin traditionella roll som ministerstörtare. Han
sökte 1913 förgäves hindra, att Poincaré valdes
till president, förde mot denne en ihärdig kamp
i sin nya tidning L’Homme Libre (Den frie
mannen) men stödde regeringsförslaget om
treårig värnplikt, som närmast var riktat mot
Tyskland.
Efter världskrigets utbrott 1914 kritiserade C.
i sin tidning bristerna i militärförvaltningen och
angrep de olika ministärerna, utsattes med
anledning därav för ideliga ingrepp av censuren
och ändrade då tidningens namn till L’Homme
Enchainé (Den fjättrade mannen). Som ordf, i
senatens utrikesutskott och utskott för
krigsären-den stred C. för en mera energisk krigföring
och för undertryckande av propagandan för
sam-förståndsfred. 17 nov. 1917 konseljpresident och
krigsminister, undertryckte C. nu med hård hand
fredspropagandan, lät ställa Caillaux inför
krigsrätt, sedan inför senaten som riksrätt, livade
soldaternas mod genom täta besök vid fronten
och genomdrev i april 1918, att Foch blev
överbefälhavare på hela västfronten. Under
freds-konferensen i Paris 1919, där C. var president,
sökte han med alla medel genomdriva, vad han
ansåg vara Frankrikes rättmätiga anspråk. Han
måste dock i väsentliga punkter ge vika för
Wil-sons och Lloyd Georges mera moderata politik.
Vid presidentvalet 1920 uppställdes C. som
kandidat men fick vid de republikanska gruppernas
valmöte endast 389 röster mot 408 för Deschanel
och avsade sig då kandidaturen. Dagen efter
Deschanels val (18 jan.) avgick C. och drog sig
tillbaka till privatlivet, sysselsatt med litterära
arbeten. Han författade bl. a. ”Démosthène”
(1925), ”Au soir de la pensée” (1926), en biogr.
över Claude Monet, hans nära vän (1928), samt
ett beskt svar på de efter marskalk Fochs död
offentliggjorda angreppen mot hans
omhänder-havande av fredsunderhandlingarna 1919,
”Gran-deurs et misères d’une victoire” (1930; sv. övers,
s. å.). — Litt.: G. Suarez, ”Soixante années
d’histoire franqaise” (2 bd, 1932); H. Mordacq,
”Le ministère C.” (2 bd, 1930).
874
Clemens, namn på fjorton påvar och tre
mot-påvar.
C. Romänus, i kyrkohistorien räknad till
de apostoliska fäderna, var enl. traditionen
lärjunge till apostlarna och tredje, andre el. t. o. m.
förste efterträdare till Petrus på Roms
biskopsstol. Historiskt sannolikt torde vara, att i
senare efterapostolisk tid i Rom funnits en
framstående presbyter vid namn C. I sin församlings
namn har denne till församlingen i Korint
avfattat Första Clemens’ brev. Denna
skrivelse kan till tiden fixeras (93—97 e. Kr.) och
lämnar värdefull upplysning dels om den första
församlingsorganisationen, dels om den vandel
och tro, som voro rådande i kristenheten omkr.
år 100. övriga skrifter under C:s namn, såsom
Andra Clemens’ brev och C1
ementi-n e r n a, ha med denne romerske presbyter intet
att skaffa.
C. III, av italiensk släkt, kejsarpartiets
mot-påve (1080—1100) till Gregorius VII.
C. III (påve 1187—91), organiserade 3:e
korståget.
C. V (påve 1305—14). Genom ständiga
eftergifter för konung Filip den sköne blottade han
påvemaktens tillbakagång för den framväxande
nationella statsmakten. Genom att låta förmå sig
att förlägga sitt residens till Frankrike, först
till Bordeaux och Poitiers, senare till Avignon
(1309), inledde C. den 70-åriga förnedringstid
under franskt inflytande för påvedömet, som i
kyrkans historia är känd under namnet ”den
babyloniska fångenskapen”.
C. VI (påve 1342—52) saknade fullst.
kyrkligt intresse och trivdes så väl vid sitt yppiga
hov i Avignon, att han trotsade alla uppmaningar
att flytta till Rom. C. understödde valet av
Karl av Luxemburg till tysk kejsare. För att
åter fylla den påvliga skattkammaren utlyste C.
efter blott 50 år ett nytt jubelår 1350 genom
bullan ”Unigenitus”, som innehåller läran om
kyrkans överflödande avlatsskatt. Begåvad men
praktlysten, hemfallen åt simoni, skamlöst liv
och osläcklig penninghunger, skadade C. i hög
grad påvedömets moraliska auktoritet.
C. VII, motpåve 1378—94 till Urban VI
och Bonifatius IX. Hans val genom de franska
kardinalerna inledde ”den stora schismen”. C.,
som utan att bliva erkänd i kristenheten
reside-rade i Avignon, dog 1394.
C. VII (påve 1523—34), född 1478. Han
hette eg. G i u 1 i o de’ M e d i c i och var oäkta
son till Lorenzo de’ Medicis bror Giuliano. C.
var en allvarlig och förslagen man men i
saknad av den beslutsamhet och kraft, som de
stormiga tidsförhållandena krävde av världskyrkans
ledare. Blott besjälad av tanken att bevara
påvedömets världsliga makt och huset Medicis gamla
ställning, vacklade C. hit och dit mellan Karl
V och Frans I och blev genom ett ogynnsamt
öde ständigt förlorande part. Lika olycklig var
C. i sin ofruktbara, negativa politik mot
protestantismen, vilken under hans tid vann stora
framgångar, gynnad av den underskattning,
var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
