Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cissus - Cista - Cistaceae - Cister - Cisterciensorden (bernhardinorden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831
Cista—Cisterciensorden
832
Ficoroniska cistan.
taliga blommor. För de vackra bladens skull
odlas några arter, t. ex. C. discolor (från Java)
och C. gongyloides (från Brasilien), som
kläng-växter i växthus och boningsrum.
Ci’sta betecknar inom arkeologien vissa
cylindriska kärl. Man särskiljer två typer: i) De s. k.
”ciste a cordoni”, d. v. s. kärl av horisontalt
räfflat bronsbleck med rörliga grepar. Dessa
kärl ha varit gravkärl. De äro av norditalienskt
ursprung och
förekomma även utanför
Italien inom
hallstatt-kulturens utbredningsområde. 2) En
andra typ av
grekiskt ursprung och
rikt ornerad med
figurer i graverat el.
drivet arbete, med
locket prytt av
fristående figurer och
vilande på smäckra
fötter. Cistor kunna
vara utförda i olika
material, exempelvis
även ädla metaller
och elfenben.
Allbekant är den i
Mu-seo di Villa Giulia
i Rom förvarade Ficoroniska cistan
från 300-talet f. Kr. (uppkallad efter sin
upptäckare, Ficoroni), funnen nära Palestrina
och avbildande argonautertåget. Dessa kärl ha
varit toalettskrin och under romersk tid även
förvaringsplats för pergamentrullar (scrinium).
Cistäceae, växtfamilj av ordn. Parietales, med
undersittande, strålformigt hylle, talrika ståndare
och enrummig, mångfröig kapsel. 175 arter äro
kända, de flesta små buskar och hemma i
medelhavsländerna. I Sverige finnas 3 el. 4 arter,
tillhörande släktena Helianthemum och Fumana.
Ci ster (fr. cistre), se Cittra.
Cistercie’nsorden, en gren av benediktinorden,
även kallad bernhardinorden. En strängt
asketisk abbot, Robert av Molesmes,
grundläde 1098 med påvens tillstånd i den
sumpiga, ogästvänliga trakten s. om Dijon
benedik-tinklostret Citeaux (lat. Cistertium). Klostret fick
väldigt uppsving, sedan Bernhard av C 1 a i
r-vaux jämte 30 kamrater år 1112 upptagits i
dess gemenskap. Dotterkloster uppväxte i rask
följd. Vid mitten av 11 oo-talet funnos redan
300, år 1170 ej mindre än 671 cistercienskloster.
Som ordens andre grundläggare kan betraktas
dess tredje abbot engelsmannen Stefan
Har-d i n g, under vars ledning den erhöll sin
egendomliga organisation, innehållen i klosterregeln
”Charta charitatis” (1118; stadfäst av påven
1119). Där bestämdes, att abboten i Clairvaux
skall stå i spetsen för hela orden, att
generalkapitel skall hållas varje år och att alla
kloster skola visiteras en gång om året. Enl.
konstitutionen av 1934 utövar generalkapitlet, som
sammanträder vart 5:e år, högsta ledningen. Till
en början tillämpades de strängaste asketiska
principer enligt den gamla benediktinregeln. Ej
allenast klosterbyggnaderna utan även kyrkorna
skulle undvika all prakt, såsom dyrbara portaler,
konstnärliga altarprydnader, höga torn (i vilkas
ställe en liten ”takryttare” uppsattes) o. s. v.
De egentliga munkarna ägnade sig åt sina
gudstjänster och andaktsövningar, i vilka det
visionära momentet starkt framträder. C. nitälskade
för kultivering och kristnande av de slaviska
länderna ö. om Elbe, och de därvarande
klostergodsens rationella skötsel blev förebild för
lanthushållningen i dessa trakter. — Från 1200-talets
mitt trädde c. i bakgrunden för tiggarordnarna.
För att kunna bestå i tävlan med dessa upptog
den på sitt program utan större resultat
vetenskapligt arbete. Orden svek alltmer sina ideal:
rikedomar samlades, och den sedliga strängheten
försvagades. I n. Europa, där orden haft stor
utbredning, led den under 1500-talet svårt och
avgörande avbräck genom den segrande
reformationen. Utbrytningar i reformsyfte ägde rum.
Märkligast äro feuillanternas och t r a
p-pisternas kongregationer. Ytterligare
förluster bragte bl. a. kejsar Josef II:s kyrkopolitik,
den franska revolutionen och den tyska
sekulari-seringspolitiken. 1938 funnos 8 kongregationer
med 44 munkkloster (1,613 medl.) och 46
nunnekloster (1,210 medl.)
Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kon-gregationen der katholischen Kirche” (2 bd, 3:e
uppl. 1933—34).
Till Norden överfördes cisterciensorden redan
i mitten av 11 oo-talet. Ärkebiskop Eskil i Lund
(d. n 81), Bernhards av Clairvaux vän, gynnade
c. och dog själv som cisterciensmunk. Under
hans tid grundlädes de första klostren i Danmark
(Herrevad och Esrom) och i Sverige (Alvastra
och Nydala av konung Sverker, resp, biskop
Gislo i Linköping). I Sverige fingo dessutom
bland munkklostren Värnhem, bland
nunneklostren Vreta och Riseberga stor betydelse. Till
Sverige och Danmark kommo cistercienserna från
Frankrike; till Norges första cistercienskloster,
Mariaklostret i Lyse, inkallades de 1146 från
England.
Litt.: F. Hall, ”Bidrag till kännedomen om
c. i Sverige”, I (1899); E. Ortved, ”C. og dens
klostre i Norden” (2 bd, 1927—33); ”Svenska
kyrkans historia”, utg. av H. Holmquist & H.
Pleijel, 2 (1941).
På grund av de fasta och livliga
förbindelserna mellan c:s kloster uppstod en tydlig
kulturell enhetlighet inom orden. Särskilt märkes
detta i cisterciensernas byggnadskonst, som både
i fråga om tekniska färdigheter (fulländad
sten-byggnadsteknik, högt utvecklad konstruktiv
skicklighet, i synnerhet i valvslagningen) och
konstnärlig hållning (enkel, monumental
proportions-arkitektur med ytterst sparsamt anbragta
prydande detaljer) i många av Europas länder under
11 oo-talet och 1200-talets förra del betecknade
höjdpunkten av arkitektonisk förmåga och fick
stor betydelse som stilbildande element. — Litt.:
S. Curman, ”Bidrag till kännedomen om
cister-cienserordens byggnadskonst”, I (1912).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
