Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Churchill, 2. Winston
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Churchill
800
dan var han rastlöst verksam. I flera
uppmärksammade tal varnade han för den fara, som den
tyska flottans raska tillväxt innebar, och han
vidtog inom brittiska flottan en omfattande
re-organisaton, kännetecknad bl. a. genom
inrättandet av en marinstab 1912 och betydelsefulla
ändringar i flottans förläggning (s. å.), vilka gingo
ut på att väsentligt öka dess styrka och
omedelbara slagkraft i Nordsjön i händelse av utbrott
av krig med Tyskland. C. vidtog i samförstånd
med förste sjölorden prins Louis av Battenberg
25 juli 1914 på eget ansvar den
försiktighetsåtgärden att till följd av krigsfara kvarhålla den
för manöver samlade flottan i full
krigsbered-skap, vilken omständighet vid Englands inträde
i 1 :a världskriget i hög grad stärkte dess
strategiska ställning i Nordsjön. Som ett missgrepp
ansågs däremot åtgärden att till det av tyskarna
belägrade Antwerpen (3—4 okt.) sända tre
otillräckligt övade engelska marinbrigader, då tänkta
som förelöpare till ett stort undsättnings företag.
Ansvaret härför var emellertid ej, som
allmänheten trodde, odelat C:s, och själv har han sökt
göra gällande, att företaget bidrog att rädda
Kanalhamnarna åt de allierade. Detta var f. ö.
tänkt som led i en större aktion. C. ansåg näml.,
att Tyskland kunde betvingas genom en stor
omfattning antingen i norr el. i söder över
Medelhavet. Dardaneller-operationen var i hög
grad inspirerad av C. Som strategisk
konception var den briljant och sannolikt hållbar. Det
blodiga fiaskot berodde till stor del på tvekan
från franskt håll och planens dåliga militära
utförande. C. fick emellertid bära skulden, dömd
av politiska motståndare och av en upphetsad
opinion. När regeringen ombildades i maj 1915,
fick C. överlämna marinministerposten till
Bal-four. Själv erhöll han en reträttplats som kansler
för hertigdömet Lancaster och kvarstod alltså i
regeringen, men då han senare s. å. icke fick
bli medlem av det inre krigskabinettet, drog han
sig helt tillbaka och begav sig till västfronten,
där han under två år deltog i skyttegravskriget
som bataljons- och regementschef. 1917 togs han
åter till nåder och blev ammunitionsminister i
Lloyd Georges regering, men ehuru han gjorde
en värdefull insats, kunde han icke återvinna sin
auktoritet från 1914. 1919 blev han krigs- och
flygminister med huvusaklig uppgift att leda
demobiliseringen. Han var vid denna tid starkt
upptagen av bolsjevikrevolutionen i Ryssland.
Han lät sända stora mängder materiel till de
vitryska arméerna och förordade en större
intervention till förmån för Denikin och Koltjak.
Men såväl på ansvarigt politiskt håll som av
opinionen bedömdes denna aktivitet kritiskt. 1921
—22 var han koloniminister, varvid han särsk.
intresserade sig för Främre Orienten och bidrog
till lösningen av den irländska frågan. Vid
valet 1922 föll han igenom. Hans förhållande till
Lloyd George var då ganska kyligt, och på
konservativt håll var han fortfarande impopulär.
Han började nu skriva sina krigsminnen, i vilka
han kritiserade de allierades nötningsoffensiver
och försvarade sin egen strategiska uppfattning.
1923 försökte han ånyo men förgäves att bli
vald, men i sept. 1924 återbördades han till
underhuset som representant för de konservativa,
med vilka han då hade försonat sig. Han blev
finansminister i Baldwins ministär och utförde
en rad skickliga improvisationer, men hans
insats inom finansväsendet var i stort sett icke
av högsta klass. — Efter arbetarpartiets
valseger 1929 gick C:s bana åter ned i en djup
vågdal. Han satt kvar i underhuset, men det
skulle dröja tio år, innan han åter kom in i
regeringen. Verkligt populär hade han ännu
aldrig varit, och på många håll betraktades han
med misstro. Hans oerhörda självkänsla och
äregirighet retade medtävlarna. Han är framför
allt en krisernas och krigets man. I lugnare
tider har han svårt att finna sig tillrätta och
att få uppgifter, som passa hans storvulna
läggning. Han är individualist och aristokrat. Han
är framstegsman men svuren fiende till all
ofrihet och därför motståndare till varje
samhälls-lära, som hotar den enskildes fundamentala
rättigheter.
På 1930-talet återupptog C. flitigare än
någonsin sin litterära verksamhet. Men framför allt
blev han den store varnaren. Med en klarsynthet,
som nästan kan kallas visionär, uppfattade han
tidigt nazismens hot mot freden, demokratien
och kulturen. Hans varningar väckte länge
endast irritation, men vid mitten av 1930-talet
började den stora allmänheten att lyssna och förstå,
och i regeringskretsar begynte man motvilligt
att reagera inför det försämrade utrikespolitiska
läget. Sakta steg åter C:s stjärna, men då han i
samband med kungakrisen 1936 tog parti för
Edvard VIII, vändes stämningen ånyo mot
honom. Likväl fortsatte han ihärdigt att ropa på
handling och beslutsamma åtgärder. Han angrep
häftigt Chamberlains eftergiftspolitik gentemot
Tyskland, och på sommaren 1939 begärde en
växande opinion, att han skulle upptagas i
regeringen. Vid krigsutbrottet s. å. inträdde han på
sin gamla post i marinministeriet, och efter det
brittiska Norge-fälttågets misslyckande blev han
premiärminister i maj 1940. Han var då i hela
nationens ögon den givne krigsledaren, och han
slog genast an den rätta tonen, då han
förklarade, att han icke hade något annat att bjuda
än blod, svett och tårar (”I ha ve nothing to
offer but blood, toil, tears, and sweat”). I hans
hand samlades större makt, än någon man förut
haft i det parlamentariska Englands historia.
Trots att han icke gick fri från kritik för
krigföringen, behöll han förtroendet även under de
svåra perioder, då motgångarna i kriget hopade
sig. Han blev även genom sitt yttre lugna
uppträdande en symbol, som han själv gav en
enkelt mänsklig och humoristisk anstrykning med
den eviga cigarren och det allbekanta trosvissa
V-tecknet (”V for Victory”). C. återupplivade
sin strategiska grundtanke, då han sommaren
1940, mitt under det värsta hotet mot själva de
brittiska öarna, sände förstärkningar till Egypten.
Det djärva beslutet vittnade om nödvändigheten
att försvara imperiets förbindelselinjer, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
