Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brunius, 4. Pauline - Brunius, 5. Célie - Brunius, 6. John - Brunius, Edvard - Brunjord - Brun jura - Brun järnockra - Brunke, Johan - Brunkeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Brunius—Brunkeberg
8
undantag för ett gästspel vid E. Fröbergs sällskap
1910—11 och kortare gästspel i Helsingfors 1919
och 1923, i Oslo 1920 och 1921 samt i Göteborg
1922. Från Dramat, teatern har man att minnas
hennes Regine (”Gengångare”), från hennes
första år vid Svenska teatern hennes Sigrid den fagra
(”Bröllopet på Ulfåsa”) och Kristina (”Mäster
Olof”). Från 1911 var hennes stjärna i raskt
och oavbrutet stigande, och hon intog obestritt
ställningen som Svenska teaterns främsta
kvinnliga kraft. Bland roller från denna period må
inom dramat nämnas Hjördis (”Kämparne på
Helgeland”),
Orlean-ska jungfrun, Regina
von Emmeritz,
Kame-liadamen, Drottning
Elisabeth (”Kring
drottningen”), Alice
(”Dödsdansen”), Tora
Parsberg och Hedda
Gabler, inom den
klassiska komedien
Beatrice (”Mycket väsen
för ingenting”) och
Katharina (”Så tuktas
en argbigga”), inom
den moderna komedien
och lustspelet
Katha
rina II av Ryssland, Bera (”Alexander den
store”), Cyprienne (”Vi skiljas”), Hona
(”Riddaren av igår”), Liselotte och Francine
(”Herdestunden”). 1926—31 deltog hon i
ledningen av Oscarsteatern med Gösta Ekman och
B.6) och tills, m. den senare 1931—32. Efter att
1932—37 ha gästspelat vid olika scener
utnämndes B. 1938 till chef för Dramatiska teatern. Hon
avgick från denna post 1948.
Det utmärkande för fru B:s konst är fantasi
och humor, burna av ett friskt temperament, en
klar intelligens, en fullblodsenergi och en teknisk
behärskning av de yttre medlen, som når
virtuositetens plan. — B. har även framträtt som en
skicklig regissör. Hon har publicerat ”Osminkat”
(1931) och ”Brev från öst och väst” (1934). B.
var 1909—35 g- m. B.6).
5) Gerda Cecilia (C é 1 i e) B., f. Cleve, hustru
till B.3), journalist (f. 1882 ®/i2), medarbetare i
Svenska Dagbladet 1907—21, huvudred, för
Bonniers veckotidn. 1927—29, för Bonniers
månads-tidn. 1930—39, för Nordens tidn. 1943—47. B.
var ordf, i Yrkeskvinnors klubb i Stockholm
1934—42, i Yrkeskvinnors riksförbund 1942—44
och är styrelseledamot i Rädda barnen sedan 1943.
Hon har bl. a. utg. ”Sin egen tjänare” (1917),
”Kokbok i dyrtid” (1918), ”Husmoderns
rådgivare” (1919) och ”Frankrike väntar” (1944). B.
redigerade det kulturhistoriska verket ”Alla
kvinnors bok” (s. å.).
6) John Wilhelm B., bror till B.3), regissör
och skådespelare (1884—1937). Anställd vid
Dramatiska teatern 1904, övergick B. 1907 till
Svenska teatern, där han sedan 1917 verkade även
som regissör. Sedan 1918 ägnade sig B. i
egenskap av regissör med framgång åt filmen. Bland
B:s roller må nämnas Jonas i ”Nyckeln och
ringen”, Mopsus i ”En vintersaga”, Karl VII i
”Orleanska jungfrun” och Georg Zabo i ”Sagan
om vargen”. B. var en utomordentligt mångsidig
skådespelare, fantasifull, humoristisk, gemytlig
och välgörande naturlig. 1926—32 var han med
i ledningen för Oscarsteatern. Han ägnade sig
därefter åt turnéverksamhet och tillhörde 1935
—37 Stadsteatern i Göteborg. — G. m. 1) 1909
—35 B.4), 2) 1937 skådespelerskan Viola Levin.
Brunius, Frithiof Edvard, biokemiker (f.
1905 23/io), fil. lic. 1929, disputerade 1936, doc.
s. å. vid Stockholms högsk. 1937—39 var B.
laborator i kemi vid Stockholms högsk., 1939—47
vid Statens inst. för folkhälsan, där han 1947
blev prof, och föreståndare för avd. för
vitaminundersökningar. B. har i sin vetenskapliga
produktion behandlat ämnen inom biokemin och
serologien.
Brunjord, se Jordarter.
Brun jura el. Dogger, den mellersta
avdelningen av jurasystemet.
Brun järnockra, se Brunockra.
Brunke, Johan, se Brunkow.
Brunkeberg, rullstensås på nuv. Norrmalm i
Stockholm. B., som i forna tider var ganska
brant, var söderut åt Brunkebergstorg och Gustav
Adolfs torg kalt men längre norrut skogbetäckt.
Åsen sänktes under tidernas lopp och bebyggdes.
Åsens namn har förbundits med kung Birger
Magnussons drots Johan Brunkow (se d. o.),
som här skall ha avrättats 1318. En senare
forskning har emellertid betvivlat denna etymologi.
Man har påpekat, att namnet B. förekommer på
skilda ställen i landet i betydelsen ”det branta
berget”.
Det mest lysande minne, som anknyter sig till
B., är det ryktbara slag, som utkämpades på
åsen och vid dess sidor 10 okt. 1471 mellan
svenskarna under Sten Sture d. ä. och en dansk här
(jämte åtskilliga svenska bönder från
Fjärd-hundraland och trakten kring Uppsala) under
konung Kristian I. Mot Kristian, som
belägrade Stockholm, hade Sten Sture samlat en
bondehär, med vilken han norrifrån anryckte mot
danskarna, som förskansat sig på B.; ö. om åsen
underhöll en träbro över en av Näckströmmen
genomfluten sumpmark deras förbindelse med
Käpplingeholmen (nu Blasieholmen), där deras
flotta låg för ankar. Medan Nils Bosson Sture
med en mindre styrka (dalkarlar) gjorde en
kringgående rörelse åt ö., stormade svenska
huvudstyrkan under Sten Sture uppför B:s västra
sluttning, varjämte ett utfall från staden företogs
mot B:s södra sida. Danskarna nödgades retirera
till fartygen, varvid en mängd av dem drunknade
i Näckströmmen, enär bron brast under de
flyende. Danskarnas förluster uppges till omkr. 500
man stupade, 900 drunknade och 650
tillfångatagna. Slagets utgång hade visat, att svenskarna
mäktade besegra unionskungen, och detta bidrog
väsentligt att för lång tid framåt förlama det
svenska unionspartiet och stämma danska
riksrådet fredsvänligt. Till minne av segern uppsatte
Sten Sture i Storkyrkan som votivbild den
ståtliga S:t Göransgruppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
