Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Botanik - Botanikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Botanik
618
de korta, endast väsentliga, särskiljande
kännetecknen, upptagande diagnoserna, i st. f. de förut
brukliga långa beskrivningarna. — Kineserna ha
botanisk litteratur sedan långt f. Kr. och från
vår tideräkning en lång serie stora botaniska
samlingsverk.
Grundläggaren av den vetenskapliga
växt-systematiken är italienaren Andrea C
e-salpino el. Caesalpinus (1519—1603).
Bland övriga förlinnéanska systematiker äro
engelsmannen John Ray el. Rajus (1627—
1705) och fransmannen J. P. de Tournefort
(1656—1708) de förnämsta. Rajus var den förste,
som urskilde de stora naturliga grupperna
mono-kotyledoner och dikotyledoner och sammanförde
alla de blomlösa växterna (Linnés Cryptogamae)
i en enda avdelning. Toumeforts förtjänst ligger
väsentligen däruti, att han genom klara och
skarpa diagnoser lade en fast grund för släktena, på
samma sätt som Caspar Bauhin förut gjort för
arterna. Först genom Carl von Linné
(1707—78) åstadkoms dock klarhet och reda inom
växtsystematiken. De förlinnéanska
systematikerna hade alla sökt åstadkomma ett system, som
på samma gång fäste avseende vid växternas
för-vantskaper som lämpade sig till en nyckel vid
växtexamineringen; Linné däremot skapade ett
konstgjort system (Linnés
sexualsystem), som hade enbart det sistnämnda syftet
och ännu är i sitt slag oöverträffat. En av
Linnés förtjänster med avseende på
systematiken är också, att han införde den sedermera
allmänt antagna binära nomenklaturen, d. v. s.
att varj e växtart benämnes med två ord, det
förra angivande släktet, det senare arten. Även
morfologien och ekologien gjorde genom Linné
betydliga framsteg. Linnés i kortfattad form
framlagda idéer rörande det naturliga systemet
utvecklades vidare av franska botanister,
förnämligast A. L. de Jussieu (1748—1836). Bland
män, som ha inlagt största förtjänsten, särsk.
om fanerogamernas systematik, under förra
århundradet, må nämnas österrikaren S.
End-1 i c h e r, svensken Elias Fries,
engelsmännen J. D. H o o k e r och G. Bentham samt
tyskarna A. W. E i c h 1 e r och A. E n g 1 e r.
Genom W. Hofmeisters (1851)
epokgörande utvecklingshistoriska undersökningar
påvisades homologierna mellan högre ormbunkars olika
sporangier och pollensäckarna samt
fröämnes-kärnan hos fanerogamerna. Kryptogamernas
systematik nådde under förra århundradet en allt
högre utveckling. De grundläggande
upptäckterna gjordes i mitten och senare hälften av
1800-talet, i synnerhet av franska och tyska forskare,
C. von Nägeli, G. Thure t, A. de Bary,
O. B r e f e 1 d m. fl.
De viktigaste arbetena rörande artbildningen
äro holländaren H. de V r i e s’ undersökningar
över arternas uppkomst genom mutation samt
J. G. M e n d e 1 s och flera andra botanisters
studier över växthybrider.
Morfologien gjorde under 1800-talet betydande
framsteg. Bland märkesmännen må nämnas A. P.
de Candolle, R. Brown och A. B r a u n.
Man frigjorde sig från fysiologiska synpunkter
och fäste främst avseende vid utvecklingen (samt
uppträdande missbildningar). Som reaktion mot
den härigenom uppkomna ensidigheten
framträdde organografien, vilken betraktar de
olika delarna av växten som organ, stående i en
bestämd relation till yttervärlden. Denna
riktnings förnämste representant är K. G o e b e 1.
Växtanatomiens grundläggare äro italienaren
M. M a 1 p i g h i (1628—94) och engelsmannen
N. Grew (1628—1712). Under den linnéanska
perioden låg växtanatomien alldeles nere. Först
sedan det sammansatta mikroskopet omkr. år 1800
ytterligare förbättrats, vaknade den till nytt liv.
De mest framstående forskarna från denna
periods första årtionden äro fransmannen C. F.
Brisseau-Mirbel (1776—1854) och tysken
J. J. P. Moldenhawer (1766—1827), som
särsk. undersökte byggnaden av de olika
cell-föreningama. Av mycket genomgripande
betydelse blevo de arbeten, vilka H. v o n M o h 1 (1805
—72) offentliggjorde på 1830- och 1840-talet.
Han visade slutgiltigt, att en del av
cellinnehållet, protoplasman, är cellens viktigaste del,
undersökte cellernas uppkomst och ådagalade, att
hela växtkroppen är uppbyggd av celler. C. v o n
Nägeli (1817—91) införde på det anatomiska
området studiet av utvecklingshistorien och gav
därigenom anatomien den riktning, i vilken den
länge fortgick. Såsom en sammanfattning av
denna morfologiska och utvecklingshistoriska
riktning kan man betrakta H. A. de Barys
”Ver-gleichende Anatomie der Vegetationsorgane der
Phanerogamen und Farne" (1877). Nya
synpunkter för växtanatomien infördes genom S.
Schwendeners arbeten. En hel skola har
sedermera uppstått, som ägnat sig åt utredandet
av sambandet mellan byggnad och funktion (f
y-siologisk anatomi). Dess främste
representant är G. H a b e r 1 a n d t.
Cellens, i synnerhet cellkärnans, byggnad och
funktion äro i vår tid föremål för ett livligt
forskningsarbete. Särsk. ha förloppen vid
celldelningen, könscellernas bildning och befruktningen
utretts och klargjorts. Den ledande mannen för
denna forskningsgren (c y t o 1 o g i e n) var E.
Strasburger. Partenogenes blev för första
gången ingående studerad av svensken O. J u e 1
(1900) och har sedan varit föremål för talrika
undersökningar.
Växtfysiologien fick vetenskaplig
behandling först under senare hälften av 1600-talet,
och detta genom de båda ovan nämnda
växtana-tomerna M a 1 p i g h i och Grew. Malpighi
påvisade örtbladens betydelse som näringsorgan,
och Grew framhöll det viktiga inflytande ljuset
utövar på frambringandet av växternas färg.
Även på befruktningsfysiologiens område gjordes
före slutet av 1600-talet en mycket viktig
upptäckt av tysken R. J. C a m e r a r i u s, som
visade, att könsskillnad finns även hos växterna.
1727 behandlade engelsmannen S. H a 1 e s
växtens näringsupptagande och särsk. saftströmning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
