Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bot (för synd) - Bot (juridik) - Botallo, Leonardo - Botanik - Botanikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
Bot—Botanik
616
kunde givas, eller ock prutade man på de
sedliga kraven genom att uppställa ett högre och ett
för genomsnittsmänniskorna avpassat
helighets-ideal, eller upptog man från judendomen läran
om allmosegivandets kraft att utplåna synder. En
fast botpraxis hade ännu ej utvecklat sig, och
man skilde ej noga mellan ”dödssynder” och
”svåra synder”. Till förstnämnda grupp
räknades dock i regel avguderi, mord och otukt.
Utövarna av dessa synder uteslötos till en början
för beständigt ur församlingens gemenskap utan
hopp om förlåtelse, men man fann snart utvägar.
Så kunde under förföljelsetider konfessorerna
lösa även från dödssynder. För de ”svårare
synder”, som dock ej voro dödssynder, infördes en
besvärlig botordning (”den andra boten”).
Syndaren uteslöts ur församlingen men kunde efter
upprepad syndabekännelse, frivilligt åtagna
lidanden och försakelser m. m. åter upptagas. — I
den mån de kristna församlingarna utvecklades
till en statskyrka, uppgav man kyrkans
ursprungliga ordning att tillåta blott en offentlig b.
Under 300-talet var det vanligt att fordra offentlig
b. för synder, som vållat offentlig förargelse,
enskild b. för hemliga synder. Bredvid de nämnda
kategorierna trädde en ny grupp:
”huvudsynderna” (t. ex. girighet, vrede, högmod); när man
ej kunde rubricera dem som förlåtliga, tog man
sin tillflykt till den av kyrkan rekommenderade
biktboten, en mellantyp mellan den offentliga och
den enskilda. Småningom blevo i västerlandet
prästerna framför allt förvaltare av b :s
nådemedel, och under medeltiden utvecklade sig den
enskilda b. till absolutionens sakrament. — Urspr.
hade absolutionen och förlåtelsen följt efter
ångern (contritio co’rdis), bekännelsen (confe’ssio
öris) och satisfaktionen (satisfa’ctio o’per is).
Längre fram betraktades förlåtelsen som
föregående satisfaktionen. Dessa tre punkter ingingo
sedan 1000-talet i ”botsakramentets materia”,
medan absolutionsformeln (ego te abso’lvo) som
”botsakramentets form” fastställdes vid konsiliet
i Florens 1439. Från 1100-talet härrör teorien,
att de eviga straff, som varje dödssynd förtjänar,
genom denna prästerliga absolution förvandlas
till timliga straff, för vilka åter — liksom för
de förlåtliga synderna — man kan göra b. genom
att frivilligt åtaga sig vissa av prästen ålagda
goda gärningar (se vidare Avlat). — För lutersk
uppfattning är b. en sedlig och rent personlig
process, som innefattar ånger och tro. De goda
gärningarna äro trons nödvändiga frukter, ej
villkor för syndaförlåtelsen. — Litt.: Artiklarna
om ”Busswesen” i ”Die Religion in Geschichte
und Gegenwart” (2 :a uppl. 1927); G. Aulén,
”Dogmhistoria” (3 :e uppl. 1933).
Bot, jur. I trängre bemärkelse böter el. straff
över huvud, så i den ofta brukade frasen i
dom-stolsutslag vid sammanläggning av straff: ”i ena
bot”.
Bota’llo, Leonard o, italiensk anatom och
kirurg (1530—91), läkare vid franska hovet,
känd som reformator av skottsårsbehandlingen
och genom embryologiska arbeten. Efter honom
är uppkallad ductus Botalli, den kanal, som hos
fostret förenar lungartären med aorta.
Botanik (grek, botanike), vetenskapen om
växterna. B. delas i flera olika grenar, alltefter de
olika områden den behandlar. Vä x t mo r f
o-1 o g i e n sysselsätter sig med de yttre organens
form, anordning och utvecklingshistoria; den
kallas numera ofta organografi, då
huvudvikten lägges vid organens uppgift i växtens liv.
Växtanatomien, utreder den inre
mikroskopiska byggnaden, särsk. vävnadernas
uppkomst och beskaffenhet (histologien) och
cellernas byggnad (cytologien).
Växtfysiologi-e n utforskar växternas livsyttringar.
Växt-ekologien har till ändamål att undersöka de
olika yttringar av växelverkan och anpassning,
vilka göra sig gällande i växternas förhållande
till yttervärlden. Växtsystematiken
undersöker växtarternas släktskap, som den söker
ge uttryck åt i ett naturligt system.
Växtgeografien studerar växtformernas fördelning
över jordytan. Växtpaleontologien el.
paleofytologien behandlar de utdöda
växtformerna och deras uppträdande under olika
geologiska perioder. De grenar av botaniken,
som nu blivit nämnda, utgöra tillsammans den
rena botaniken. Med använd b. förstår man
b., tillämpad på medicin, trädgårdskonst,
lantbruk o. s. v.
Botanikens historia. B., liksom de flesta andra
vetenskaper, räknar sina anor från de gamla
grekerna, näml, från Aristoteles och hans
lärjunge Theofrastos Eresios (371—286 f.
Kr.). Av Aristoteles’ botaniska verk finnas blott
fragment bevarade. Av Theofrastos finnas några
arbeten kvar, i vilka nästan alla grenar av
vetenskapen behandlas. Han gjorde växternas
uppkomstsätt till föremål för filosofiska
betraktelser. På den utvecklingsgrad, till vilken b. hann
genom honom, blev den sedermera stående i ej
mindre än 1,800 år. Endast åt växternas
medicinska egenskaper ägnades under denna långa
tidrymd någon uppmärksamhet. Greken D i o s k
o-r i d e s skrev omkr. 66 e. Kr. ett ryktbart
medi-cinskt-botaniskt verk, vilket ända in på
1600-ta-let gällde såsom bibel på det farmakologiska
området. Hos araberna gjorde dock
växtkännedo-men under medeltiden några framsteg. Inom den
kristna världen vaknade det botaniska studiet till
nytt liv först med inträdet av
reformationstidevarvet. B :s pånyttfödelse tog sin början därmed,
att man begynte med öppna ögon ånyo vända
sig till naturen i st. f. att lita på de gamle.
Grundläggarna av den nya botaniska
vetenskapen voro protestanter, mest tyskar. Bland dem
må nämnas Otto Brunfels (1488—1534) och
Leonard Fuchs (1501—66), som på ett
na-turtroget sätt beskrevo och avbildade ett ej ringa
antal tyska växter. Den förnämste botanisten
under den därpå närmast följande tiden var
schweizaren Caspar Bauhin el. Bauhinus (1560
—1624), som konsekvent genomförde
åtskiljandet av släkte (genus) och art (species). Det var
också han, som vid artbeskrivningarna införde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
