Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bost, Pierre - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Bostad
590
och förde under denna tid dagbok (”Un an
dans un tiroir”, 1945).
Bostad. B:s beskaffenhet och typ bestämmas
av klimatiska, kulturella och sociala
förhållanden samt av materialet. B. bör så uppföras, att
den skyddar för regn, vind, sol och köld och
för markens fuktighet. En stor del primitiva b.
fylla endast delvis dessa fordringar. I tropikerna
nöjer man sig ofta med enkla vindskärmar av
grenar, bark el. dyl. Ställas två sådana lutande
skärmar mot varandra, får man ett sadeltak, en till
grundplanen fykantig hydda. En annan primitiv
form uppföres så, att grenar stickas ned i jorden i
krets el. halvkrets, varefter topparna böjas ihop;
detta blir en bikupsformad hydda. Användas
stänger med pålagda blad el. skinn, får man
spetstältets urform. Boskapsskötande nomader
använda mestadels av skinn el. (i Asien) av filt
tillverkade tält, vilkas former växla från
pata-goniernas enkla toldo (i själva verket blott en
vindskärm) och prärieindianernas tipi till de
asiatiska nomadernas större och mera komplicerade
filttält. Även en stor del arktiska folk bo i tält.
Eskimåerna, liksom en del nordamerikanska
indianer, bygga i marken delvis nedsänkta hus med
täckt gång, varigenom kölden bättre hålles ute.
Liksom en tillfällig b. i tropikerna lätt kan
byggas av grenar och palmblad, kunna eskimåerna
raskt föra upp en b. av snöblock (igloo). Den
bikupsliknande hyddan har den fördelen, att den
kan bli tät och varm. Vi finna den också i
mera utvecklad form hos högre stående
naturfolk, t. ex. inom delar av Afrika och
Nordamerika. När sadeltakshuset förses med gavlar,
blir det en god b., som har fördelen att lätt
kunna göras mycket stor. Av denna typ är den
sydamerikanska malokan, som är avsedd att
härbärgera flera familjer el. en hel by. Dessa hus
kunna anses som tak, direkt ställda på marken.
En låg skärm runt hyddans insida för att göra
den tätare är början till väggar, och när taket
kommer att vila på sådana, uppstå nya typer,
vanliga bland naturfolken: den rektangulära
hyddan med sadeltak och den runda med koniskt
tak. Uppfinningen av den vertikala väggen är
ett mycket viktigt moment i b :s utveckling. —
Det är icke ovanligt, att b. uppföras på pålar,
antingen ute i vattnet el. på land el. i träd, detta
senare mest som tillfälliga tillflyktsorter. — Hus,
alltigenom byggda av trä, äro sällsynta hos
naturfolken och förekomma blott hos
nordvästin-dianema och på Nya Zeeland.
B :s utveckling leder i sin huvudlinje icke över
den lätta och smidiga, konstruktionen utan över
det enkelt stabila byggnadssättet.
Träkonstruktion och bygge med soltegel utgjorde de båda
huvudarterna därav. Stenbyggeri var en
företeelse, som framträdde, när trävirket genom
skogens utrotande började bli sällsynt.
Stenmaterialet tillgreps som ersättning för trä men blev
sedan bärare av den högmonumentala
byggnadskonsten, d. v. s. det användes för tempel och
gravbyggnader, gudarnas, resp, de dödas
boningar. Palatset, den levande härskarens boning,
Plan av megaronhus. Eldhus och mjölkbod från fähus
i Dalarne.
följde sedan med i den monumentala
utvecklingen. Solteglet fick sin monumentala
efterträdare i det brända teglet.
Den stabila träkonstruktionen var i primitiva
former utbildad redan under yngre stenåldern,
men först metallredskapen gjorde finare
sam-manfogningsmetoder möjliga. Redan tidigt voro
de fyra huvudarterna av träkonstruktion
utbildade : korsvirke, skiftesverk,
knuttimring och stavbygge el.
resvirkeskon-struktion. I Kina och Japan lika väl som i
Europa, bl. a. i Skandinavien, ha de fullt utbildade,
enkla träbyggnadsmetoderna levat kvar in i våra
dagar. Solteglets byggnadskonst utbildades
framför allt i Mesopotamien och även i Egypten. —
Vid sidan av konstruktionen var det främst
eldstadens plats och anordning, som satte prägel
på den primitiva b:s utveckling, Hyddan hade i
regel en öppen härd på golvet samt hål i taket för
rökens utsläppande (h ä r d h u s).
Solteglets bostadsformer skilja sig påtagligt
från trähusens. De förra ha som grundstomme
en gårdsmur, omgivande en fyrsidig gård. Utmed
muren äro hus lagda i rad, vilka med luttak sluta
sig mot densamma. Urspr. synes det egentliga,
förnämsta boningshuset ha legat centralt och för
sig självt i gårdens fond. Detta hus var avlångt
på bredden och hade sin ingång på långsidans
mitt. — En stor grupp av trähus äro likaledes
breddbetonade och ha en veranda med träpelare
utefter ena långsidan. En annan grupp åter visar
mestadels djupdimensionen betonad, och husen
ha ingången i gaveln, vars tak gärna dragés ut
till skydd för gavelsvale (megaronhus).
Trähusets konstruktion låter dessutom varje hus
framstå som en individuell enhet, medan
solteglets natur som byggmaterial är att låta de olika
husen smälta samman till ofta ganska labyrintiska
komplex. I antikens olika kulturkretsar
dominerade än soltegelhusets anläggningsart, än
trähusets. Grekland t. ex. tog starka intryck av den
förra, men trots allt utplånades icke trähusets
individualism. Först under hellenismens tidevarv
utbildades lyxbostäder, vari ursprungsformerna
omsmälts till nya, grandiosa anläggningar, vari
symmetriska praktgårdar bilda stommen. I de
stora städerna framträdde årtusenden f. Kr.
fler-våningshusen. I de hellenistiska storstäderna fanns
redan hyreskasernen.
Under senantiken genomgick b. en radikal
förvandling. Nya hustyper framträdde, vilka under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
