Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bosse, Harriet - Bossekop - Bosselt, Rudolf - Bossi, Domenico - Bossi, Enrico - Bossuet, Jacques Bénigne - Bost, Pierre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Bossekop—Bost
588
Damaskus”, Eleonora i ”Påsk”, Hedvig i
”Vildanden” och Isotta i ”En venetiansk komedi”.
1906—11 var hon fäst vid Svenska teatern, där
hennes konst mognade och där hon utom en rad
glittrande komediroller spelade Mélisande i
”Pel-léas och Mélisande”, Agda i ”Johan Ulfstjerna”,
Salome i ”Johannes”, Indras dotter i ”Ett
drömspel”, Kersti i ”Kronbruden” och Elga. 1908
—u var hon g. m. skådespelaren G. Wingård
och 1927—32 med
skådespelaren Edvin
Adolphson. Hon var
1911—18 ånyo anställd
vid Dramat, teatern
och intog snart
ställningen som denna
scens främsta
kvinnliga kraft. Från denna
period har man särsk.
att minnas hennes
Maria Stuart (Björnsons),
Viola i
”Trettondagsafton”, Elektra, Liza
i ”Pygmalion” och
Henriette i ”Brott
och brott”. Hon hade sedan gästspel i
Stockholm och landsorten. 1934—43 var hon ånyo
knuten till Dramat, teatern. — B. har med
stor framgång gästspelat i Oslo, Helsingfors
och Göteborg samt företagit upprepade
studieresor till utlandet. — B :s konst är utpräglat
intellektuell men bottnar samtidigt i ett rörligt
temperament, som lika lätt finner toner för
den flammande lidelsen på gott el. ont som
den skära poesien och komediens graciösa lek,
vilken hon vet att adla med ett stänk av finaste
humor. B. utg. 1932 ”Strindbergs brev till
H. B.”. — Litt: O. Molander, ”H. B.” (1920).
Bossekop, handelsplats vid innersta delen av
Altenfjord i norska Finnmarken. Isfri hamn.
Vid marknaderna i mars och dec. betydande
omsättning av vilt och renhudar från norska,
svenska och finska lappmarkerna. B :s nordliga läge,
69° n. br., gör det lämpligt för
norrskensobser-vationer. Med undantag av kyrkan nedbrändes
hela orten av tyska armén under reträtten
våren 1945.
Bosselt [bå’-], Rudolf, tysk skulptör och
medalj gravör (1871—1938). Som medaljgravör
företrädde B. den moderna riktning, som yrkar på
medalj gravyrens utarbetande direkt i stålet. B.
har som konstpedagogisk författare haft stort
inflytande.
Bossi [bå’-], Domenico, italiensk
miniatyrmålare (1767—1853). Han vistades tidvis i
Sverige 1797—1811, sedan mest i Tyskland. I Sverige
var B. jämte Sparrgren den främste på sitt
område och övade stort inflytande på sina
yrkesbröder. Han kan sägas ha infört empirestilen
i svensk miniatyr. Hans talrika porträtt äga
strängt plastisk hållning, kraftfull karakteristik;
handlaget är säkert och fast, belysningen
verkningsfull, ansiktsfärgen stark, ibland till
överdrift. Rikt representerad i Nationalmuseum.
Bossi [bå’-], E nr i co Marco, italiensk ton-
sättare (1861—1925), från 1916 direktör för
Ceciliaakademien i Rom. Han vann sin största
berömmelse som kompositör av andliga körverk,
men han skrev också en rad instrumentala verk.
B. var betydande orgelvirtuos; han skrev allmänt
kända verk för sitt instrument samt en orgelskola.
Bossuet [båsuä’], Jacques Bénigne,
fransk skriftställare och andlig talare (1627—
1704). Född i Dijon, blev B. efter fullbordade
teologiska studier vid
Paris’ univ. kanonikus
i Metz, där han snart
gjorde sig ett namn
genom kyrkligt nit och
framstående talar gå-
vor. 1659 flyttade han
till Paris,
uppmärksammades av hovet
och utnämndes 1669
till titulärbiskop,
närmast med anledning
av sitt berömda
grif-tetal över drottning
Henriette av England.
1670 blev han lärare
för dauphin (Ludvig XIV:s son), i vilken
egenskap han författade flera politiska och
historiska arbeten, bl. a. ”Discours sur 1’histoire
universelle” (tr. 1681). 1681 blev han biskop i
Meaux, där han slog sig ned för återstoden av
sitt liv, helt uppgående i de religiösa striderna,
dels mot protestanter, jansenister och mystiker
(den ryktbara strid, varunder han krossade
Fé-nelon), dels mot jesuiterna på motsatta flygeln.
Hans mest betydande arbete under denna tid är
”Histoire des variations des églises protestantes”
(1688), där han framställer den på en obruten
katolsk tradition vilande kyrkliga enheten som
utvecklingens nödvändiga slutmål. Sin största
berömmelse vann B. dock som andlig vältalare.
En samling av B :s ”Oraisons funèbres” utkom
1689; däremot blevo hans icke mindre lysande
”Sermons”, i den mån de bevarats, tryckta först
1772. — B. är den förnämste kyrklige
representanten för ”det stora seklets” auktoritetstro och
centralisationssträvanden på olika områden.
Skolad som han är i den kartesianska logiken,
söker han åvägabringa en försoning mellan
förnuftet och läran, med bibelns vittnesbörd som
rättesnöre. Den fria tanken är honom lika
motbjudande som all mystik. Likväl kan han icke
frånkännas en djup religiös känsla som
underlag för den trångt begränsade religiösa
övertygelsen. Som skriftställare är B. den klassiska
franska högprosans normgivande mästare. Litt.:
Monogr. av G. Lanson (1893), A. Rébelliau
(1900) och J. Calvet (1941).
Bost, Pierre, fransk författare (f. 1901).
Han debuterade 1923 med komedien
”L’imbéci-le”, följ, år kom en novellsaml. ”Hercule et
mademoiselle”. Bland hans romaner märkas
särsk. ”Le scandale” (1931; sv. övers.
”Förförelsen”, 1932), ”Porte-malheur” (1932), ”Faux
numéros” (1933) och ”Un grand personnage”
(1935). Han var krigsfånge i Tyskland 1940—41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
