Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035
Tyskland (Historia)
1036
cipiella oenighet om sättet att komma till rätta
med skadeståndsproblemet började ta sig praktiska
uttryck. Frankrike höll envist fast vid, att Ver-
saillesfreden skulle genomföras och att, i händelse
T. icke fullgjorde sina skyldigheter, de allierade
enligt freden voro i sin fulla rätt att genom "sank-
tioner" skaffa sig den ersättning de kunde för ute-
blifna tyska prestationer. De små resultat, som de
gångna årens skadeståndspolitik uppvisat, banade
vägen för den riktning inom Frankrike, som med
Poincaré i spetsen häfdade, att de i freden gifna
möjligheterna borde hänsynslöst utnyttjas. Redan
före Poincarés makttillträde i jan. 1922 hade för-
slag till sanktioner i form af Ruhrområdets ocku-
pering framförts. De hade afvisats af engelsmän-
nen på den grund, att man borde eftersträfva T:s
ekonomiska tillfrisknande och att det vore omöj-
ligt att skapa möjligheter därför, samtidigt med
att man genom en ockupation beredde sig tillfälle
att taga det, som icke frivilligt gafs. En sådan
lösning skulle för öfrigt icke ge den ekonomiska
vinst den åsyftade. Ockupationen skulle icke kunna
begränsas till en blott sanktion. Misslyckades den
såsom sådan, skulle det vara ytterst ovisst, om den
frivilligt af Frankrike återkallades. Den skulle i
stället användas såsom ett led i det andra af frans-
männens stora efterkrigsintressen: att skapa militär
trygghet mot en ny tysk invasion. Men någon
sammankoppling af denna fråga med skadestånds-
frågan ville engelsmännen ej veta af. De motsatte
sig på det bestämdaste, att en tillfällig sanktionsåt-
gärd i Ruhrområdet skulle bli utgångspunkt för en
ytterligare beskärning af det tyska rikets område.
Det var därför som de vid Canneskonferensen genom
en inbjudan till Genuakonferensen (se d. o. Suppl.)
sökte finna en lösning på skadeståndsfrågan i ett
större sammanhang: genom beredande af en grund-
val för en allmän europeisk rekonstruktion på det
ekonomiska området. Samtidigt föreslogs ett ga-
rantiaftal, som skulle ge Frankrike engelskt un-
derstöd vid ett tyskt anfall på franska östgränsen.
Den engelska planen fick en betänklig stöt, då
Poincaré redan före Genuakonferensen inlade ett
bestämdt veto mot, att skadeståndsfrågan där upp-
toges till diskussion. Emellertid förbereddes på
skadeståndskommissionens initiativ en kommitté
med uppgift att fastställa en för fyra år gällande
provisorisk reglering af skadeståndet, då medde-
lande kom om ett mellan T. och Ryssland i Ra-
pallo på påskdagen afslutadt fördrag. Då de allie-
rade i Versaillesfreden gjort förbehåll för Ryss-
lands ev. kraf på skadestånd från T. och där-
med underkänt den tysk-ryska freden i Brest-
Litovski 1918, hade ett förslag redan tidigare
framlagts om ett fördrag, hvarigenom de båda
länderna ömsesidigt afstode från ersättning för
krigsskador och krigskostnader. Denna plan sattes
nu i verket, från tysk sida i syfte att hindra en
för T. ogynnsam inverkan af den allmänna upp-
görelse med Ryssland, som särskildt eftersträfvades
vid Genuakonferensen. Rapallofördraget väckte
bland öfriga konferensdeltagare oerhörd förbittring
såsom ett illojalt försök att binda konferensen och
skapade en misstro, som jämte Poincarés afvisande
politik bidrog att göra hela konferensen resultat-
lös. De franska planerna började nu göra sig allt-
mera gällande. På tyskarnas förnyade moratorie-
kraf svarade Poincaré på en konferens i London 7
aug. bl. a., att villkoret däríör vore en serie "pro-
duktiva panter", exempelvis rätt för de allierade
att upptaga tullar i det ockuperade Rhenområdet
och exploatering och expropriation af preussiska
statens grufvor i Ruhrområdet. Denna fordran
blef på grund af engelskt motstånd icke de
allierades gemensamma svar, men under de nya
förhandlingar, som sköttes af skadeståndskom-
missionen, framsköts allt tydligare den franska
planen, att skadeståndet icke vore en isolerad
sak, utan att Frankrike såsom villkor för mora-
torium kräfde garantier i fråga om trygghetspro-
blemet. Från engelskt håll hade man emellertid
gjort ett nytt försök att lösa skadeståndsproblemet
på så sätt, att hänsyn samtidigt togs till T:s be-
talningsförmåga. Den engelske ledamoten af ska-
deståndskommissionen, sir John Bradbury, framlade
i detta syfte 4 okt. en plan till tyska budgetens ba-
lansering och markens stabilisering, ett förslag, som
ytterst gick ut på att göra en definitiv fixering af
tyskarna i freden ålagda betalningsskyldigheter med
hänsyn till deras betalningsförmåga. Sedan vid
samma tid en internationell kommitté af finanssak-
kunniga på tysk uppmaning gjort utredningar om
saken, framställde tyska regeringen i en not af 4
nov. en plan till markens stabilisering och en be-
gäran om fixering af skulderna och om medgifvan-
den, som skulle ge T. möjlighet att genom kredi-
ter o. d. få betalningen i gång. De allierades
svar därpå afgafs vid en konferens i London 9-11
dec. och var afvisande. Poincaré ville icke gå med
på någon nedsättning i tyskarnas skuld, som kunde
minska Frankrikes anpart af fordringarna, och för-
nyade sitt gamla kraf på "produktiva panter"
såsom ett villkor för moratorium. Förhandlingarna
fortsattes vid en konferens i Paris, som öppna-
des 2 jan. 1923. På dess bord låg ett meddelande
från skadeståndskommissionen, att T. icke uppfyllt
sina skyldigheter i fråga om utlofvade leveranser
af timmer, och med utgångspunkt därifrån talade
Poincaré vid konferensens början om de sanktioner,
som de allierade förr eller senare skulle nödgas
tillgripa. Därpå följde ett vidlyftigt franskt pro-
gram för dessa sanktionsåtgärders verkställande,
hvilket engelsmännen 4 jan. förkastade, sedan deras
eget förslag att sammankoppla skadeståndet med
en reglering af de interallierade skulderna stött
på motstånd. Engelsmänner företrädde den stånd-
punkten, att förslagen icke blott skulle misslyckas i
fråga om de önskade resultaten, utan också få en
allvarlig och till och med olycklig verkan på den
ekonomiska situationen i Europa. Därmed var det
klart, att Frankrike och England gingo skilda vä-
gar. Med Frankrike förenade sig Belgien. 10 jan.
underrättade franska regeringen den tyska om, att
en kontrollkommission af ingenjörer skulle sändas
till Ruhr för att ha uppsikt öfver, att skadestånds-
kommissionens föreskrifter i fråga om kolsyndikatet
och de tyska kommunikationsmyndigheterna ordent-
ligt tillämpades, och följande dag började franska
och belgiska trupper ockupera området under före-
vändning att säkerställa kontrollkommissionens verk-
samhet. Italien sände visserligen först två medlem-
mar i ingenjörskommissionen, men tog sedan af-
stånd från hela företaget på grund af den militära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
