Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trypsin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lappland på omkr. 600, i södra Norge på omkr.
900 m. höjd), i de maritima västliga trakterna
långt under densamma och skild från den genom
en åtskilliga hundra m. mäktig ren
björkskogsregion. Om än barrskogsgränsen i de östliga
lågfjällen starkt närmar sig björkskogsgränsen, synes
den dock aldrig skära densamma. Däremot når
den absoluta barrträdsgränsen (granen och tallen
följas beträffande sina höjdgränser åt i de
skandinaviska fjällen – men icke i Alperna) i de
östligaste isolerade lågfjällen samma höjd som
motsvarande björkgräns, hvarigenom hela
björkskogsregionen här kommer att innehålla enstaka barrträd.
Att den alpina skogsgränsen bildas af björk, är ett
för vissa af norra halfklotets kalltempererade
maritima trakter utmärkande drag, hvilket utom i
Skandinavien återfinnes i Skottland, Grönland,
Island, Kamtjatka och norra Japan. I de båda
sistnämnda länderna finnes dock ofvanför
björkskogsgränsen en väl utvecklad och sluten
krummholzregion, medan de i Nordväst-Europa ofvanför
björkskogsgränsen uppträdande videsnåren icke bilda
något sammanhängande bälte. – I Väst-Europas
sydligare maritima trakter bildas skogsgränsen i
vissa fall af bok, t. ex. i Vogeserna och de
sydligaste Alperna. F. ö. utgöres skogsgränsen i norra
halfklotets tempererade delar i regel af olika
barrträd. I Alperna bildas den i de relativt
maritima randområdena (utom i de sydligaste, jfr ofvan)
af gran, i de kontinentala Centralalperna af lärk
och cembratall och i vissa områden äfven af vår
vanliga tall; dess höjdläge varierar mellan omkr.
1,600 m. i de nordligaste föralperna och omkr.
2,250 m. i Centralalpernas högsta massiv. I södra
halíklotets tempererade delar finner man en alpin
skogsgräns af vinterkala bokar (Nothofagus) i
Patagonien och Eldslandet af småbladiga ständigt
gröna bokar och barrträd i Nya Zeeland, af
ständigt gröna Eucalyptus-arter i Austral-Alperna och
af en blandning af alla dessa typer på Tasmanien.
I tropikerna bildas den alpina skogsgränsen i regel
af ständigt gröna träd af de mest skilda, ofta
mycket egendomliga typer, t. ex. tropiska Afrikas
trädartade ljungväxter, jätte-senecior och jätte-lobelior.
De högsta kända trädgränserna på jorden torde
ligga i Syd-Amerikas Ander (4,900 m. i Bolivia
enl. E. Asplund), Väst-Kina (drygt 4,000 m.
enl. H. Smith); äfven tropiska Afrika (Kenya) och
Nya Guinea torde nå upp till liknande siffror.
2. Polära trädgränser,
trädvegetationens gränser mot de trädlösa polarområdena. De
alpina trädgränserna sjunka mot polerna och öfvergå
till sist småningom i de polära, d. v. s. skog
saknas på de mycket höga breddgraderna äfven på
de lägsta nivåerna. I Skandinavien finner man en
polär trädgräns endast i östra Finnmarken; där
och på Kolahalfön bildas den af björk, i
Nord-Ryssland, Sibirien och arktiska Amerika däremot
af barrträd. Till sin utbildning påminner den
polära skogsgränsen i de flesta afseenden om den
alpina. På södra halfklotet går den polära
trädgränsen s. om Eldslandet, men n. om
Falklandsöarna, s. om Tristan da Cunha och ön Gough,
n. om Bouvet-, Prins Edward- och Crozet-öarna,
n. om Kerguelen, mellan Nya Amsterdam och S:t
Paul och mellan Campbell- och Macquarie-öarna.
3. Maritima trädgränser,
trädvegetationens gränser mot trädlösa kustområden eller öar.
I extremt maritima klimat förskjutes den polära
trädgränsen starkt mot s. i förhållande till de mera
kontinentala klimatområdena. Sålunda äro
Färöarna och de yttersta Lofotöarna (Värö och Röst)
trots det sydliga läget alldeles trädlösa. Äfven
längs norska västkusten i öfrigt finner man ett
alldeles kalt bälte af växlande bredd i den yttre
skärgården. Orsakerna torde vara att söka
framför allt i de låga sommartemperaturerna och de
starka vindarna. Vid de svenska kusterna gå i
regel enstaka träd ända ut i den yttersta
skärgården; däremot finner man här och där vackert
utbildade maritima skogsgränser. I Stockholms
norra skärgård finner man sålunda utanför
barrskogsregionen både en vackert utbildad
björkskogsregion (med på sin höjd enstaka barrträd) och
en skoglös kalskärsregion (med på sin höjd enstaka
träd på de mest skyddade ställena). I varmare
länder finns ingen maritim skogsgräns, utan
skogen når ofta ända ut i vattnet. På södra
halfklotet måste den polära skogsgränsens nordliga
förlopp delvis skrifvas på det på de isolerade öarna
extremt maritima klimatets konto; de skoglösa,
extremt maritima Falklandsöarna ligga sålunda
nordligare än det delvis skogbevuxna, mera
kontinentala Eldslandet.
4. Kontinentala trädgränser,
trädvegetationens gränser mot trädlösa stäpp- och
ökenområden. I de tempererade zonernas utprägladt
kontinentala delar saknas i regel skog utom vid
lokal god vattentillgång. Öfvergången mellan de
maritimare trakternas skogsregioner och de
kontinentalares grässtäpper kan därför betecknas som
en kontinental trädgräns. En sådan finner man i
Europa i Syd-Ryssland och Rumänien, kanske
äfven i Ungern. Den bildas i v. (till
Kazan-trakten) af löfskog, längre mot ö. af barrskog, hvilket
senare är fallet äfven i Sibirien. I Nord-Amerika
bildas den kontinentala trädgränsen längs
präriområdets östkant af löfskog, i v. af barrskog. Den
förra gränsen hölls under äldre tider tillbaka mot
ö. af de regelbundna präribränderna; sedan dessa
för ett halft århundrade sedan upphörde, har
skogen kraftigt ryckt fram mot prärien i de små
områden, som icke uppodlats. Längre mot v. är
skoglösheten dock helt klimatiskt betingad. Dess
orsak ligger i otillräcklig vattentillgång, och längs
vattendragen finnas strimmor af skog långt in i
präriområdet. På södra halfklotet finner man fullt
analoga kontinentala trädgränser i Argentina och
Nya Zeeland. Däremot finnas i tropiska och
subtropiska länder i regel äfven i de torraste
trakterna åtminstone enstaka och låga träd, hvarför
någon kontinental trädgräns där icke förekommer.
II. Specifika trädgränser. Om dessa
gäller i mångt och mycket detsamma som om de
allmänna trädgränserna. Dock är det här ofta
omöjligt att genomföra en distinktion mellan polära,
maritima och kontinentala gränser. Gränsernas
förlopp blir ofta mycket mera kompliceradt och
korrelationen med de olika klimatfaktorerna ännu
svårare att finna. Historiska faktorer torde också ofta
spela en rätt stor roll för dessa gränsers förlopp.
Litt.: Th. Fries, "Botanische untersuchungen
im nördlichsten Schweden" (1913), G.
Samuelsson, "Studien über die vegetation der hochgebirgs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
