Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trypsin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
955
Trypsin-Trädgränser
956
gen 1920 var han ledamot af särskilda utskottet
för behandling af kungl. propositionen om Sveriges
anslutning till Nationernas förbund och yrkade som
reservant afslag å propositionen. Sedan emellertid
Sveriges anslutning kommit till stånd, har T. va-
rit svensk delegerad vid förbundsförsamlingarna
1920-22. Han blef 1921 medlem af den nyinrät-
tade utrikesnämnden, som han sedan dess - med
undantag för statsministertiden - tillhört. Vid
riksdagen 1922 insattes han i första särskilda ut-
skottet för frågan om handelsaftal med Ryssland.
Vid den andra Brantingska ministärens afgång
bildade T. såsom statsminister 19 april 1923 en
till större delen af högermän sammansatt ministär,
hvars främsta uppgift i dess programförklaring
angafs vara att åstadkomma försvarsfrågans lös-
ning. Då den kungl. propositionen i detta ämne
fallit vid riksdagen 1924 och nyvalen till Andra
kammaren hösten s. å. icke gifvit större utsikter
för förverkligandet af regeringens program, af-
gick ministären 18 okt. 1924. Vid riksdagen 1925
tillhörde T. det särskilda utskottet för försvarsfrå-
gan och bekämpade energiskt regeringens förslag
till ny försvarsorganisation. Han blef hedersled,
af Vitt. hist. o. ant. akad. 1922 samt led. af Vet.
akad. 1925. - Se vidare Sverige. Suppl., sp.
703-704. F. K. J.
’Trypsin, Trypsinogen. Jfr Insulin.
Suppl.
*Tryserum. Patronatsrätten upphörde fr. o. m.
1922. 2,055 inv. (1926).
Trådlös mottagare, elektrot. Se Radio. Suppl.
*Trådlös telefonering. Se Telefon äfven i
Suppl.
*Trångsund. – 2. Å rad 6 nedifrån står Uurais
bör vara Uurainen.
Trädgränser, gränslinjerna mellan trädbevuxna
och trädlösa områden (allmänna trädgränser),
resp. gränslinjerna för en viss trädarts
utbredning (specifika trädgränser). I båda
fallen kan man skilja mellan trädgränser i
egentlig mening, absoluta trädgränser
(d. v. s. gränsen för isolerade träd) och
skogsgränser (gränsen för de sammanhängande
skogsbestånden).
I. Allmänna trädgränser äro, om man
frånser de rent lokala (edafiska) trädgränserna, af
4 hufvudtyper, nämligen alpina, polära,
maritima och kontinentala.
1. Alpina trädgränser,
trädvegetationens gränser mot de trädlösa kalfjällområdena (fjäll
tas här och i det följande i betydelsen berg ofvan
skogsgränsen), äro de mest kända trädgränserna. I
många fall sammanfalla här skogsgräns och absolut
trädgräns, d. v. s. skogen bildar en sluten front
mot kalfjället, i andra fall löser skogen småningom
upp sig i isolerade träd, så att den absoluta
trädgränsen kan ligga betydligt ofvanför skogsgränsen.
I de flesta af jordens fjällområden följer ofvanför
skogen ett snår- eller "krummholz"-bälte,
hvarvid det ofta kan vara svårt att dra gränsen mellan
skog och snår. Den alpina skogsgränsen har i
regel ett mycket ojämnt förlopp, i det att den bildar
en starkt vågig eller vanligen snarare taggig linje
med omväxlande högt uppskjutande skogsflikar och
djupt nedskjutande kalfjällsflikar; ofta finner man
äfven isolerade dungar ofvanför den
sammanhängande skogen. Orsaken till denna ojämnhet ligger
däri, att skogsgränsens höjdläge på hvarje
särskildt ställe är en produkt af klimatet och de olika
markfaktorerna; där alla dessa faktorer äro
gynnsamma, når skogsgränsen sitt högsta möjliga läge,
där någon viktig faktor är ogynnsamt
representerad, pressas skogsgränsen nedåt. De
vanligaste orsakerna till en lokalt nedpressad
skogsgräns äro mycket stark vindexposition (verkande
antingen direkt eller genom bortsopning af det
skyddande snötäcket), laviner, sent bortsmältande
snödrifvor, myrar, jordflytning, ras- och
blockmarker, bergstup etc. I trånga dalgångar är ofta
skogsgränsen nedpressad i dalbottnens innersta del,
så att skogen slutar som en kil rätt högt uppe på
hvardera dalsidan. Orsaken till detta s. k.
dalfenomen anses ligga dels i den starkare blåsten i
dalens midtparti, dels och framför allt i s. k.
kall-luftdränering, d. v. s. i den om natten i
dalbottnen nedflytande kalla luften. Såväl skogsgräns som
absolut trädgräns ligga högre på solsidor än på
skuggsidor.
För studiet af skogsgränsens allmänna höjdläge
inom olika trakter brukar man använda den s. k.
öfre (bättre öfversta) skogsgränsen,
d. v. s. gränsen för de högsta skogssnibbarna
eller skogsfläckarna på hvarje fjällsluttning. Om
man borteliminerar de fall, där ogynnsamma lokala
faktorer alldeles tydligt nedpressat gränsen, får
man på detta sätt ett ungefärligt mått på den höjd,
som skogen under de på fjällsluttningen i fråga
rådande allmänna klimatförhållandena kan nå under
gynnsammaste lokala betingelser, d. v. s. ett visst
uttryck för den s. k. klimatiska
skogsgränsen. Vissa författare föredraga att vid
dylika studier mäta de absoluta trädgränserna.
Genom att sammanställa de på olika fjällsluttningar
uppmätta värdena på den öfversta skogsgränsen
(resp. den öfversta absoluta trädgränsen) kan man
konstruera s. k. skogsgräns-(resp.
trädgräns-)isohypskartor, visande de
ifrågavarande gränsernas allmänna höjdläge inom olika
delar af ett område. Dylika isohypskartor
föreligga hittills från Alperna och från stora delar af
den skandinaviska fjällkedjan. De visa en tydlig
sänkning af gränserna från s. mot n. och från de
kontinentala områdena mot de maritima, vidare en
tydlig stigning mot de största och högsta
fjällmassiven (massupphöjningarna). Speciellt i
Skandinavien och i Alperna har mycket arbete nedlagts
på att söka finna korrelationer mellan isohypsernas
förlopp och olika klimatfaktorer, hittills dock utan
att full enighet kunnat vinnas mellan de olika
forskarna.
Den alpina skogsgränsen bildas i Skandinavien
alltid af björk. De högsta kända skogsgränserna
ligga i södra Norge på omkr. 1,200 m. h. ö. h.,
i nordligaste Lappland på omkr. 750 m. Mot
norska kusten sjunker den kraftigt för att slutligen på
de yttersta öarna möta den maritima skogsgränsen
på några 10-tal meters höjd; de yttersta
björkskogsdungarna hänga som smala band ett stycke
upp i öarnas fjällsluttningar. Barrskogsgränsen går
på växlande afstånd under björkskogsgränsen, i de
kontinentala östliga trakterna helt nära densamma
(de högsta kända barrskogsgränserna ligga i norra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
