Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg / 811-812 (1926) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Telegraf - Telegrafering af bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i riktning mot B. De sistnämnda äro gifvetvis
skadliga för riktverkan, i det att de öfver T₂ kunna
verka tillbaka på antennen och därmed på
mottagaren. Genom lämpligt afpassad antennlängd
nedbringas denna verkan till ett minimum. Enär
Beverage-antennen är aperiodisk, är det möjligt att
med densamma verkställa mottagning af flera
stationer samtidigt. Transformatorn T₁ är därför
försedd med flera, i regel upp till 4
sekundärlindningar S₁, till hvilka olika mottagare kunna
anslutas. Vid den amerikanska mottagningsstationen
för transatlantisk trafik (Riverhead å Long island)
äro ej mindre än 6 mottagare kopplade till samma
antenn. Där nyttjas då två parallellkopplade
transformatorer T₁. Fig. 11 visar en interiör från
mottagningsstationen i Kungsbacka med två mottagare
installerade, den ena ofvanför den andra.

I regel äro de radiotelegrafiska förbindelserna
anordnade för duplextrafik, d. v. s. sändning sker
samtidigt i båda riktningarna. För att
mottagningsstationen ej skall störas af den samtidigt
arbetande egna sändarstationen, förlägges denna
senare på något afstånd från
mottagningsstationen och i rät vinkel med dess antenn (jfr ofvan).
En rationell skötsel af trafiken kräfver i detta fall,
att sandar- och mottagningsstationerna frigöras
från all expedition, hvilken i stället förlägges till
en för bägge stationerna gemensam trafikcentral,
belägen i någon i kommersiellt afseende viktig ort
och förbunden med stationerna medelst trådlinjer.
Den svenska trafikcentralen är förlagd till
Göteborg, hvarifrån ledningar gå såväl till Varbergs
och Karlsborgs radiostationer som till Kungsbacka
mottagningsstation.

Fig. 12. Principskiss af Franklins antenn med reflektor.

På de senare åren ha omfattande försök
verkställts att för radioförbindelserna använda korta
våglängder, hvarmed här afses våglängder under
100 m. Särskildt har Marconi sysslat därmed,
men i försöken har äfven deltagit en hel del
radioamatörer (se d. o. Suppl.). Efter en del
förberedande försök verkställdes 1923
långdistanssändningar å 97 m. våglängd från Poldhu i England
till Marconis fartyg "Elettra". Därvid begagnades
vid Poldhu en antenn med reflektor, konstruerad
af Franklin och principiellt återgifven i fig.
12, i ändamål att erhålla riktad utstrålning af
antenneffekten. Det konstaterades vid dessa
försök, att andra lagar gälla för de korta än för de
långa vågornas fortplantning. Austins
räckviddsformel (se Telegraf i hufvudarbetet, sp. 753)
är ej tillämplig för de korta vågorna.
Medelsolhöjden öfver det område, som de korta vågorna passera,
spelar en viss roll för räckvidden. Principen
riktad sändning är gifvetvis ett steg i rätt riktning
vid radioförbindelsernas utveckling. Dels ernås
samma räckvidd med väsentligt mindre
sändningseffekt, dels minskas faran för interferens mellan
olika stationer, ett problem, som med den
alltjämt växande radiotrafiken snart kräfver sin
lösning. De första stationerna med Franklins
reflektorantenn uppfördes 1925–26 af General post
office i England för förbindelse med Canada och
Syd-Afrika, där liknande stationer äro under
byggnad. Ytterligare två stationer äro planerade
i England för förbindelse med stationer i Indien
resp. Australien. Alla dessa stationer äro afsedda
att arbeta med korta vågor. Det skulle ställa sig
alltför opraktiskt att bygga reflektorantenner för
långa vågor. Äfven för sjöfarten har den riktade
sändningen fått betydelse, i det att radiofyrar
börjat uppföras vid en del kuststationer (jfr
Radiopejling. Suppl.). Reflektorantennen roterar och
utsänder därvid olika signaler alltefter det läge.
i hvilket den befinner sig.

Om trådlös bildöfverföring se
Telegrafering af bilder. Suppl.

E. Mgrn.

Telegrafering af bilder (se Telefotograf
i hufvudarbetet). De problem, som här möta, äro
dels tekniska, dels ekonomiska; det förra innebär,
att en bild skall kunna på tillfredsställande sätt
öfverföras, det senare, att öfverföringen skall ske så
raskt, att telegraferingen resp. radiosändningen
tar kortast möjliga tid. Om sändningen sker pr
tråd eller radio, betyder mindre — mest däremot,
om det original, som skall sändas, utgöres enbart
af svart och hvitt eller af halftoner. I förra fallet
är det nog att med tillräcklig hastighet afbryta
och återtaga sändningen. Detta har bl. a. kommit
till officiell användning i Frankrike, där mot viss
afgift innehållet å en bestämd yta öfverföres i
faksimile — Belins telautograf. För att
här undvika uppsnappning används en speciellt
utarbetad synkronisering, utan hvilken blott
meningslösa streck erhållas,
kryptotelestereograf. För halftonsbilder fordras åter, att
ljusintensiteten hos bilden omsattes i ändringar hos
elektriska konstanter, hvilka öfverföras och sedan
åter skola omsättas i belysningsvariationer.
Härvid ha i ett flertal nyare metoder de trögare
selencellerna utbytts mot snabbt reagerande
ljuselektriska celler, radioteknikens möjligheter tagits
i bruk för att förstärka de mottagna signalerna
och därigenom friare val vunnits af detektorer.
Metoder, grundade på dubbelbrytning hos vätskor,
såväl magnetisk (Jenkins) som elektrisk (Karolus),
äro nya sådana, som gett goda resultat. — Ju
mera detta problem når sin fulländning, desto
närmare är man lösningen af det nästa — att återge
ej blott en fast bild i ett plan, utan verkliga,
t. o. m. rörliga föremål. Om dessa så öfverförda
bilder projicieras på en skärm, kallas det
fjärrseende l. television. Om de i stället
projicieras på en kinofilm, så att ett negativ
erhålles, talar man om telebio,
telekinematografi (hvilket senare dock äfven är
namnet för kinoupptagning med teleobjektiv, se d. o.
Suppl.). Villkoret för, att detta skall vara möjligt,
är, att en punkt 10–16 gånger i sekunden skall
kunna föras genom hela den optiska bilden af det,
som skall afbildas, samt att dess banor däri skola
ligga så tätt, att ingen störande uppdelning i
bildelement märkes vid betraktandet. Vanligen
låter man den analyserande punkten ha en rörelse
utmed bildfältets ena kant, sådan att den under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>