Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibbo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"område" ("Sibiriska området") i Ryska socialistiska
federativa sovjetrepubliken, indeladt i 16 kretsar
(Atjinsk, Barabinsk, Barnaul, Bijsk, Chakasska,
Kamen, Kansk, Krasnojarsk, Kuznetska, Minusinsk,
Novo-Nikolajevsk, Omsk, Rubtsovo, Slavgorod, Tarsk
och Tomsk) samt autonoma området Ojrat. Det
område, som motsvarar det forna S., hade omkr.
11,100,000 inv. 1923, hvilket är en ökning i
befolkningstäthet från 0,55 inv. (1897) till 1,1 inv. på
1 kvadratverst. Östligaste delen af S. bildade till
dec. 1922 Yttersta Österns republik (1,7 mill. kvkm.,
1,811,725 inv. 1920), men är som autonomt område
anslutet till S. Litt.: I. Lind, "Västsibiriens
ekonomiska geografi" (i "Ymer" 1919), och R. Pohle,
"S. als wirtschaftsraum" (1921).
E. A–t.
Sibirisk ädelgran, bot. Se Ädelgran.
Sibiu, rumänska namnet på staden Hermannstadt (se d. o., äfven i Suppl.).
*Sicard, F. L. Bland hans nyaste arbeten äro
monument öfver Clemenceau i Sainte-Hermine,
Vendée (1921, framställer Clemenceau i hatt och
ulster i en skyttegraf jämte flera soldater).
G–g N.
Sicista, zool., liktydigt med Sminthus. Se Buskmus
och Springråttor. S. är anträffad äfven i Jämtland.
L–e.
*Sick, Ingeborg M., f. 17 sept. 1858
(ej 1869), har skrifvit ytterligare bl. a.
Fodtrin i natten (1916; "Steg i natten", 1917),
Ad sti og alfarvej (1919; "På stigar och allfarvägar", 1920) och
dikterna Ond lykke (1921).
P. E–t.
*Sickativ. Se vidare Xerotin.
Sickinger, Joseph Anton, tysk skolman,
f. 1858, har som kommunal folkskolinspektör i
Mannheim (sedan 1895) grundlagt det s. k.
Mannheimer-systemet, hvars principer
sedan 1901 tillämpats i Mannheim och, med vissa
modifikationer, i en del andra tyska städer samt
på några platser äfven i andra länder. Systemet
innebär en reform af den vanliga klassindelningen
af lärjungarna i stora skolor, särskildt i storstädernas
folkskolor. Det missförhållande, som
systemet afser att afhjälpa, är det kvarsittar-väsen,
som allmänt erkännes vara ofördelaktigt för de
ifrågavarande svagare lärjungarnas såväl moraliska
som intellektuella uppfostran, men som är i
större eller mindre utsträckning oundvikligt, när
lärjungarna äro fördelade endast på efter hvarandra
följande årsklasser. S. anser sig ha löst
svårigheten genom att till de normala årsklasserna
tillägga särskilda klasser å ena sidan för de i sina
studier svagare lärjungarna, hvilka ej kunna följa
med i normalklassernas framsteg, och å andra sidan
för de bästa begåfningarna, som kunna föras längre
och hastigare framåt än normalklassen. Först och
främst upprättar han sålunda hjälpklasser för de
psykiskt efterblifna och å andra sidan för de största
begåfningarna dels förberedelseklasser för öfvergång
till de högre läroverken, dels begåfningsklasser
med undervisning i främmande språk. Men
ingendera af dessa anordningar är något originellt
för Mannheimersystemet; motsvarigheter därtill
förekomma flerstädes. Det särskildt utmärkande
är att redan från första klassen hänvisa de icke
abnorma barn, som annars skulle bli kvarsittare,
till s. k. befordringsklasser (repetitions-
eller B-klasser), hvilka visserligen i det hela
följa samma läroplan som normalklasserna, men med
förenkling och förminskande af kunskapsmaterialet på
flertalet punkter och med undervisningsmetoder,
som särskildt lämpa sig för de svagare begåfningarna.
För att särskildt underlätta skollifvet för
de svagare barnen lämnas åt befordringsklasserna
de bästa skolrummen, nedsättes antalet barn i
klassen, lektionerna göras kortare, och åt dessa barn
lämnas företräde vid utseendet af dem, som skola
erhålla sådana särskilda förmåner som t. ex.
barnbespisning och tillträde till skollofskolonier.
S. anser sitt system som en tillämpning af principen,
att undervisningen "ej skall vara schematiskt
enhetlig, utan differentiellt enhetlig". Mot
detta system har emellertid med rätta invändts,
att resultatet måste bli det motsatta, schablon i
st. f. verklig individualisering. Den väsentliga
skillnaden mellan olika individers begåfning är
nämligen ej blott en gradskillnad, utan en artskillnad,
olikhet i intressen och sinnesriktning och
olika sätt att andligt arbeta. Dessa sistnämnda
olikheter tillgodoses alls icke genom Mannheimersystemet.
Tvärtom frestas läraren att förbise dem,
då systemet går ut på att bilda "jämna" klasser.
S. träffar med sitt system ej med säkerhet ens
gradskillnaderna i begåfning, då fördelningen på
de olika linjerna af honom grundas på skolbetygen.
Däraf följer en öfverhängande fara att förr eller
senare till svagklass hänvisa en verkligt stor begåfning
liksom alltid tendensen att öka läxplugget och
examensläsningen på bekostnad af mera bildande
studier. I den mån som systemet verkligen skulle
lyckas att göra klasserna enhetliga med hänsyn till
begåfningsgrad och flit, skulle de svagare
lärjungarna beröfvas de nyttiga eggelser, som
samarbetet med mera begåfvade och mera energiska
klasskamrater skänker. Individualiseringen bör
därför ej ske genom en sådan linjeindelning, utan
måste eftersträfvas inom de vanliga klasserna. Är
detta omöjligt, måste man mer eller mindre afstå
från klassundervisningen (se Reformskolor.
Suppl.). De pedagogiska och hygieniska förmåner,
som S. vill bereda lärjungarna i befordringsklasserna,
böra i mån af behof tillkomma äfven de lärjungar,
som göra de bästa framstegen. Att förbehålla
dem för de svagare är näppeligen rättvist
och helt visst icke gagneligt för samhället. S. har
i flera skrifter utvecklat, lifligt förordat och försvarat
sitt system, bl. a. i Organisation grosser volksschulkörper
nach der natürlichen leistungsfähigkeit
der kinder (1911). Fr. Berg har egnat systemet
en grundlig kritik i "Individualitet eller schablon" (1905).
S–e.
Sickling, tekn., träbearbetningsverktyg,
bestående af en omkr. 1 mm. tjock rektangulär stålplåt
med vinkelrätt tvärskurna kanter, hvilka användas för
att afskrapa tunna spån. Därvid erhålles en jämnare
yta än vid hyfling, hvarjämte äfven buktiga ytor lätt
bearbetas. I st. f. sickling nyttjas ofta skarpskurna
glasbitar.
Fmn.
Sidalcea A. Gr., bot., ett till fam. Malvacæ
hörande släkte af fleråriga örter skildt från Malva
genom saknaden af ytterfoder med 10 arter i västra
Nord-Amerika. Bladen äro flikiga, de röda eller hvita
blommorna sitta i klasar Sidalcea-arterna
äro vackra, rikblommande, omkr. meterhöga perenner,
som odlas som prydnadsväxter på rabatter i trädgårdarna.
G. L–m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
