Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9 april om en dubbeltydig kompromissformel,
hvilken Miljukov 1 maj delgaf de allierade i förening
med ett cirkulärtelegram till de ryska
beskickningarna, där han i gammal stil talade om ryska
folkets "vilja att fortsätta kriget till afgörande
seger" o. s. v. Efter häftiga mötes- och
gatudemonstrationer måste han emellertid låta detta
telegram desavueras genom en honom aftvungen
"förtydligande" förklaring. Då krigsminister
Gutjkovs afgång — efter fruktlösa försök att återställa
disciplin vid fronterna — kort därefter medförde
bildandet af en koalitionsministär med ökadt antal
sovjetrepresentanter, ersattes Miljukov som
utrikesminister med Terestjenko, hvars finansportfölj
öfvertogs af Sjingarev. Bland de nye männen märktes
socialrevolutionären Tjernov (jordbruks-) och
socialdemokraterna Skobelev (arbets-) och Tseretelli
(post- och telegrafminister). Den rekonstruerade
ministären afvisade i sin programförklaring hvarje
tanke på separatfred, men sade sig ännu söka en
öfverenskommelse med de allierade om revision af
äldre fredsprogram enligt grundsatsen "allmän fred
utan annexioner eller krigsskadestånd".
Krigsminister blef nu Kerenskij, som genom teatraliska
propagandaresor längs fronten trodde sig kunna
återställa disciplin och offensivanda bland
soldaterna. Under tiden drefvo hemkomna bolsjeviker
(se d. o. Suppl.), främst Lenin och Trotzkij,
framgångsrik propaganda för sitt kommunistiska
"maximiprogram", som bl. a. upptog fredens
återställande genom en "världsrevolution" och vidare
upprättandet af en rådsrepublik med "proletariatets
diktatur". Kerenskij lyckades visserligen få till
stånd en rysk offensiv i Galizien (1 juli), men den
slutade snart med skymflig reträtt och stegrad
upplösning bland trupperna. Bolsjevikerna sökte då
genom en kupp (17–18 juli) eröfra
regeringsmakten, men voro för tidigt ute: upproret
undertrycktes, Trotzkij häktades, Lenin måste hålla sig dold.
Ukrainernas autonomikraf hade samtidigt framkallat
en ny regeringskris, i det att kadettministrarna,
som höllo på enhetsstaten, afgingo, hvarjämte Lvov
ett par dagar senare drog sig tillbaka till följd af
regeringens planer att afgöra jordfrågan och frågan
om styrelsesättet utan att afvakta inkallandet af
konstituerande nationalförsamlingen
("konstituanten"). Kerenskij blef nu äfven ministerpresident.
Han sökte återställa disciplinen vid armén genom
att (26 juli) där återinföra det i mars afskaffade
dödsstraffet för de värsta förbrytelserna (förräderi,
mord, plundring, desertering o. s. v.). Han bildade
7 aug. en ny samlingsministär, i hvilken som nya
män inträdde socialrevolutionärerna Boris Savinkov
(se d. o. Suppl.) som vice krigs- och Avksentjev
som inrikesminister. En stor rådplägande konferens
inkallades till Moskva (26–28 aug.), men
kännetecknades af vältalighetsorgier utan praktiska
resultat. Arméns högste befälhafvare, general
Kornilov (se d. o. Suppl.), sökte nu genom en kupp
åstadkomma diktatur, men misslyckades till följd af de
mot Petersburg af honom framsända truppernas
opålitlighet (se om denna omstridda episod,
"Kornilov-äfventyret", art. Kerenskij. Suppl., och
Kornilov. Suppl.). Kerenskij lät nu, 15 sept.,
proklamera republiken och inkallade till Petersburg
(27 sept.) en "demokratisk" konferens, från hvilken
de borgerliga grupperna voro uteslutna, men denna
liknade i talträngdhet och resultatlöshet
Moskva-konferensen. Den beslöt val af ett
"interimsparlament", hvars förtroende regeringen borde åtnjuta,
och Kerenskij bildade än en gång en
samlingsministär (okt.), nu med kadetten Konovalov som vice
ministerpresident. I fredsfrågan skulle förhandlas
i Paris genom utrikesministern Terestjenko och
sovjetrepresentanten Skobelev om "fred på
grundvalen af ryska revolutionens principer". När
förparlamentet 20 okt. började sina förhandlingar,
framförde den i sept. frigifne Trotzkij en
högdragen protestförklaring från bolsjevikombuden, hvilka
sedan demonstrativt aflägsnade sig. Han hade efter
Tjeidze blifvit ordf. i Petersburgs sovjet och
förmått denna att till början af nov. utlysa en allrysk
rådskongress med uppgift att afgöra statsärendenas
ordnande. I Petersburgs sovjets "revolutionära
militärkommitté" skaffade sig bolsjevikerna en
revolutionsstab med utmärkta förbindelser bland
garnisonen. Kerenskij, som såg revolten nalkas, företog
en del militära motåtgärder och dundrade 6 nov.
i förparlamentet mot "statsförbrytaren Lenin" och
dennes uppviglingsverksamhet. Några timmar
senare (natten till 7 nov.) hade bolsjeviktrupper
besatt ett flertal viktiga punkter i hufvudstaden.
Vinterpalatset, där regeringen sammanträdt,
omringades, förparlamentet lät sig utan motstånd
upplösas, Kerenskij förklarades afsatt, och Lenin, som
återvändt från sin tillflyktsort i Finland, angaf i
ett tal som rörelsens mål omedelbar vapenhvila och
jordens öfverlämnande åt bönderna. Natten till 8
nov. eröfrades Vinterpalatset, och ministrarna
häktades utom Kerenskij, som sluppit ut och rest att
påskynda fronttruppernas ingripande. Vilda
excesser begingos, särskildt 11 nov., då de
regeringstrogne krigsskoleeleverna afväpnades och mördades.
Kerenskijs försök att föra trupper mot Petersburg
misslyckades efter en strid vid Pulkova (13 nov.),
och själf undkom han till utlandet. Efter rätt hårda
strider om Kremlj blefvo bolsjevikerna herrar äfven
i Moskva. Själfva utgjorde de blott en mycket liten
minoritet, men deras målmedvetna ledning samt
kanske än mer massornas krigströtthet och
böndernas jordhunger hade förhjälpt dem till segern.
Rådskongressen tillsatte omedelbart efter segern
ett "folkkommissariernas råd" som verkställande
regeringsmyndighet (Lenin ordf., Trotzkij
utrikeskommissarie) och utsände 8 nov. dekret om, att "all
makt tillhör arbetar- och soldatråden" samt om
R:s beredvillighet till vapenhvila och
fredsförhandlingar. Den nya regeringen möttes i början af
ämbetsmannastrejker och vägran af samverkan från
beskickningarna i utlandet, men
oppositionsgruppernas inbördes oenighet hindrade tillkomsten af
hvarje effektiv motorganisation. Trupperna vid
fronten påverkades af utsikten till omedelbar fred,
och all fara från detta håll försvann, sedan
öfverbefälhafvaren general Duchonin (se d. o. Suppl.),
som vägrat till fienden framföra förslaget om
vapenhvila, arresterats (1 dec.) och mördats (3 dec.);
i efterträdaren, fänrik Krylenko, hade
bolsjevikregeringen ett lydigt redskap. Preliminär
vapenhvila ingicks 5 dec. i Brest-Litovski och 15 dec.
formligt vapenstillestånd på en månad med
automatisk förlängning och 7 dagars uppsägningstid. I
Brest-Litovski började 22 dec.
fredsunderhandlingarna och där ingicks 3 mars 1918
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
