Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konstantinopel (Englands samtycke hade gifvits redan i
mars 1915 mot löfte om vidgad intressesfär i
Persien). Det inrikespolitiska läget fängslade så helt
allas uppmärksamhet, att talet om Konstantinopel
ej alls väckte någon genklang. Till utrikesminister
efter Stürmer utsågs 14 dec. den af de allierade
välsedde dittillsvarande rikskontrollören N. N.
Pokrovskij. Ett flertal storfurstar sökte i dec. genom
gemensam hänvändelse förgäfves förmå tsaren att
ändra regeringssystem, och den rådande
upphetsningen fick sitt symboliska uttryck i mordet (natten
till 30 dec. 1916) på Rasputin, hvilket begicks af
Purisjkjevitj och furst Felix Jusupov i närvaro af
tsarens kusin storfurst Dimitrij Pavlovitj (se
närmare Rasputin. Suppl.). Som
ministerpresident aflöstes Trepov 9 jan. 1917 af den obetydlige
högermannen furst N. D. Golitsyn och i
ministerrådet var Protopopov nu den tongifvande, stödd af
kejsarinnan till följd af den demonstrativa dyrkan
han egnade Rasputins minne. I storfurstliga och
dumakretsar öfvervägdes planer på palatsrevolution,
men de tyckas ej ha hunnit taga fasta former, då
revolutionen andra veckan i mars spontant
framgick ur de brödkravaller, som den af stora snöfall
och däraf vållade trafikhinder framkallade
lifsmedelsknappheten i Petersburg förde med sig. De
revolutionära grupperna ytterst till vänster hade då
ännu ej någon omedelbar aktion i tankarna,
hvaremot Protopopov misstänktes för att i hemlighet ha
provocerat kravaller i syfte att nyttja dem till
förevändning för riksdumaupplösning och
separatfred. Detta har dock ej kunnat bevisas.
Brödkravallerna började i Petersburgs förstäder
8 mars, tilltogo 10 mars i omfattning och
åtföljdes af strejker med revolutionär anstrykning.
Regeringen underlät att i tid tillkalla pålitliga
trupper, men vidtog den utmanande åtgärden att till
april ajournera riksduma och riksråd. Petersburgs
garnison, till stor del bestående af ungt
ersättningsmanskap under utbildning för att sändas till
fronten, hade sedan länge i hemlighet bearbetats af
revolutionära uppviglare. Enstaka fall af vägran att
lyda order förekommo redan 11 mars. och under
loppet af följande dag, måndagen 12 mars,
öfvergick det ena regementet efter det andra till
de upproriske. Arsenalen stormades, vapen
utdelades till revolutionära arbetare och studenter, några
fängelser stuckos i brand, och de lössläppte fångarna
stormade polisvaktkontor och domstolsbyggnader
och satte eld på domstolsarkiven. På aftonen intogo
de upproriske Peter-Pauls-fästningen, hvars
kanoner behärskade broarna öfver Neva. De trupper,
som i hast tillkallats från militärlägren utanför
hufvudstaden, öfvergingo i regel omedelbart vid sin
ankomst på revolutionens sida. På tisdagen, 13
mars, gåfvo sig de sista regeringstrogna trupperna
i Amiralitetspalatset och Vinterpalatset) och
Protopopovs nyorganiserade polistrupper, som med
kulsprutor sköto från taken, jagades från hus till hus.
I öfrigt patrullerade en nybildad borgarmilis
genom gatorna i fullastade automobiler med röda
flaggor, och till revolutionen öfvergångna trupper
defilerade vid Tauriska palatset i ändlös följd för
dumapresidenten Rodzianko. En af riksduman
tillsatt exekutiv kommitté ur alla större partier
framträdde med anspråk på att "skapa en ny regering,
som kan tillfredsställa nationens önskningar och
vinna dess förtroende", men på måndagen bildades
äfven ett annat maktcentrum genom val af
medlemmar i "soldaternas och arbetarnas råd" (sovjet),
som stod under ledning af Tjeidze, Kerenskij,
Skobelev m. fl. revolutionärer. Mellan dessa båda
täflande organisationer åstadkoms genom kraftigt
ingripande af den vältalige dumaledamoten A. F.
Kerenskij (se d. o. Suppl.) en uppgörelse, enligt
hvilken han som sovjets kontrollerande representant
ingick i den interimsregering, som 15 mars
bildades och tills vidare företrädde
omhvälfningsrörelsens enhet utåt. Under tiden hade tsaren, som i
det längsta underskattat rörelsens räckvidd, från
Mohilev förgäfves sökt nå Tsarskoje Selo eller
Petersburg och därpå begett sig till general Ruzskijs
högkvarter i Pskov, där han 15 mars kom till
insikt om nödvändigheten af abdikation och afsade
sig tronen till förmån för sin broder Mikael (se
därom Nikolaus. Suppl., sp. 755). I den
samma dag konstituerade interimsregeringen
presiderade furst G. E. Lvov (se d. o. Suppl.), och
bland medlemmarna märktes justitieministern
Kerenskij, krigsministern A. I. Gutjkov (se d. o.
Suppl.), utrikesministern P. N. Miljukov (se d. o.,
äfven i Suppl.), jordbruks- och lifsmedelsministern
Sjingarev och finansministern, den rike
ukrainaren M. I. Terestjenko (se d. o.). Som
regeringsgrundsatser angaf dess program allmän
politisk amnesti, afskaffande af sociala, religiösa och
nationella skrankor, införande af yttrande-, press-,
förenings- och församlingsfrihet m. m. Petersburgs
sovjet hade 14 mars i sin beryktade "prikas n:r 1"
definitivt undergräft all manstukt inom armén
genom att där organisera själfstyrelse i form af
soldatråd med rätt att välja officerare och handhafva den
inre disciplinen. Nu sökte regeringsprogrammet
vidhålla krafvet på "sträng militär disciplin i den
aktiva tjänsten", men afskaffade i öfrigt alla
särbestämmelser för soldater, så att de t. o. m. fingo
strejkrätt, "för så vidt militära och tekniska
förhållanden det medgifva". En annan farlig
eftergift för sovjet var, att de trupper, som deltagit i
revolutionen, ej fingo afväpnas eller nödgas att
lämna Petersburg, där de därför snart förvandlades
till ett dagdrifvande, af politik genomsyradt
revolutionens pretoriangarde, lämpadt att framdeles
användas som väpnadt redskap för det fortsatta
omstörtningsarbetet. Interimsregeringens flesta
medlemmar hade som revolutionens resultat tänkt sig
själfhärskardömets ersättande med en konstitutionell
monarki, men inom sovjet ville man ej veta af någon
ny tsar. Äfven därom kom det till kompromiss.
Storfurst Mikael öfverlät 16 mars styrelseformens
bestämmande åt en konstituerande nationalförsamling:
till denna hade man redan hänskjutit en annan
ömtålig tvistefråga, nämligen frågan om
jordeganderätten. — Hela det öfriga R. anslöt sig omedelbart
till den i Petersburg genomförda revolutionen.
I Kronstadt, på Östersjöflottan och i Helsingfors
åtföljdes omhvälfningen af brutala mord på
officerare, men i allmänhet försiggick den eljest utan
alltför våldsamma slitningar.
Interimsregeringen var oenig om krigsmålen:
utrikesministern Miljukov företrädde R:s
traditionella utrikespolitik, t. o. m. krafvet på
Konstantinopel, inom sovjet rådande kraf på snar fred utan
annexioner framfördes av Kerenskij. Man enades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
