Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Nordamerikanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se denne), hvars socialistiska uppfattning
väckte skandal. Öfver hufvud taget voro såväl
publik som kritik mycket upprörda, icke minst öfver
att könslifvet och samhällsförhållandena togos
upp till behandling på samma sätt som i Europa
af Flaubert, Tolstoj och Zola för att endast
nämna några af de amerikanske naturalisternas
förebilder. Booth Tarkington(f. 1869) hör också
i viss mån till denna grupp, och Theodore Dreiser
(f. 1871) närmar sig Zola i sina massiva
experimentalromaner, af hvilka de sammanhängande
"The financier" (1912) och "The titan" (1914) ge
en skildring i väldiga mått af den amerikanske
finansmannen, medan Joseph Hergesheimer (se
denne. Suppl.) intar en mellanställning mellan
förströelse- och den konstnärligt verklighetstrogna
litteraturen. Willa Cather (f. 1876) är en betydande
karaktärstecknare; hennes romaner behandla särskildt
invandrarna (skandinaviska, bömiska) och deras insats
i landets utveckling (O pioneers!", "The song of the
lark", "My Antonia"). Rätt ensam står James Branch
Cabell (f. 1879), som helst sysslar med ett slags
fantastisk medeltid ("Jurgen", "Domnei", "Chivalry")
och representerar södern. Året 1915 utmärktes af
ett arbete, som gjorde epok, "Spoon river anthology"
af Edgar Lee Masters (se denne. Suppl.). Denna
originella samling grafinskrifter på fri vers väckte
ett starkt uppseende, ja rentaf skandal på många
håll, genom sin hänsynslösa behandling af småstaden,
sedan många årtionden i den amerikanska litteraturen
betraktad uteslutande som de goda människornas
idylliska hemvist. Det tama och konventionellt
förgyllande, det vulgäroptimistiska och lögnaktigt
förtigande i den sedvanliga teckningen af lifvet
i "the village" hade här fått vika för omutligt
sann, afslöjande och dramatiskt koncentrerad
karaktärs- och lefnadsskildring. Efter någon
tid fick Masters efterföljare inom prosan, och
en ny stor litterär framgång var Sinclair Lewis’
(se denne. Suppl.) "Main street" 1920,
som med bred realism anlade samma synpunkter på
småstadens materialism, hycklade sedesamhet och
okunniga själfbelåtenhet. Man har kallat denna
kritiska riktning "the revolt from the village",
och den är ett af de mest karakteristiska
tecknen på de oppositionella, själfrannsakande
och sanningskräfvande moderna tendenserna. Bakom
ligger ett vida utbredt samhälleligt missnöje inom
Förenta staterna, till hvilket såväl slitningar
och misstro mellan de "100-procentiga amerikanerna"
och "bindestrecksamerikanerna" som industrialismen,
ekonomiska likaväl som kulturella missförhållanden
bidragit. Ett mångsidigt uttryck för de radikale
oppositionsmännens uppfattning ger den af kritikern
Harold Stearns utgifna, af trettio författare skrifna
"Civilization in the United states" (1922). Bland
mera bemärkta prosaister, som tillhöra denna grupp,
må nämnas äfven Sherwood Anderson (f. 1876),
hvars första bok kom ut så sent som 1916; han
lämnar vägande vittnesbörd om den dofva oron; äfven
den, som har framgång och blir rik, känner ingen
tillfredsställelse, det finns ingen oegennyttig
kärlek, ingen sann och stor idealitet i Amerika
("Windy Mc Pherson’s son", "Marching men", "Poor
white"). Han har äfven i ett par diktsamlingar
("Mid-american chants" och "Winesburg,
Ohio") efterföljt Masters. Ben Hecht (f. 1892)
har visat anmärkningsvärd styrka i skildringen af
lidelser; Claude Washburn (f. 1883) och John Dos
Passos (f. 1896) berätta från Världskriget och
soldaternas återkomst med brutal sannfärdighet.
Af andra mera kända prosaförfattare må nämnas Dorothy
Canfield (f. 1879), Zona Gale (f. 1874),
Edith Wharton (f. 1862), New York-societetens
skickliga psykologiska krönikör, Floyd Dell
(f. 1888) och Anne Douglas Sedgwick (f. 1873),
som lefver i och skrifver om Europa.
Diktningen i bunden form har odlats med stor flit,
men saknade under öfvergångstiden 1890—1910 efter
Whitman företrädare af större betydelse. Richard
Hovey (1864—1900) skref bohemdikter ("Songs from
Vagabondia", 1893—1900, tills. med kanadensaren
Bliss Carman) och chauvinistiska sånger under
spansk-amerikanska kriget, hvarjämte han öfversatte
Verlaine och Maeterlinck, William Vaughn Moody
(1869—1910) gaf uttryck åt katolsk mysticism,
social kritik och nationalism. Provinsialismen hos
det tidigare skedets poeter ersattes af amerikansk
statspatriotism, och en mera traditionell mysticism
eller naturalism trädde i stället för panteismen
hos Lanier och Miller. Efter 1910 har det poetiska
intresset varit förenadt med intensiv åstundan att
föra ut den amerikanska dikten ur den efterklang i
form och den osjälfständiga och efterblifna allmänna
åskådning, som kännetecknat föregående epoker. De
nye skalderna ha mer eller mindre otvunget blifvit
hänförda till olika skolor eller grupper. "The
imagists", hvilkas program kan läsas i antologien
"Some imagist poets" (1915), kräfde det exakta ordet,
koncentration och fullkomlig frihet i val af ämnen,
nya rytmer och skapandet af bestämda bilder. Hit
ha räknats den rastlöst experimenterande
Amy Lowell (1874—1925), som ock gjort propaganda för
rörelsen och i sina diktsamlingar ("Sword blades and
poppy seed", 1914, "Men, women and ghosts", 1916,
"Pictures of the floating world", 1919, m. fl.) visat
ironi, stämningsstyrka och berättarkraft; den
subtilt estetiserande Ezra Pound (f. 1885), numera
bosatt i England, i hvars dikter ("Lustra and other
poems", 1917, "Umbra", 1920, m. fl.) japanska och
sydeuropeiska litterära intryck blandas;
Hilda Doolittle Aldington (f. 1886), som likaledes vänder sig
till en högartistisk publik, och John Gould Fletcher
(f. 1886), som odlar den "polyfona prosan". I stort
sedt ha imagisterna bidragit till reaktionen mot den
slappa, vårdslösa och banala hvardagligheten. Socialt
revolutionärt innehåll ha de på whitmanskt maner
skrifna prosadikterna af Arturo Giovanitti. Till
"lyricisterna" räknas bl. a. Conrad Aiken (se
denne. Suppl.), Edna St. Vincent Millay (f. 1892),
Sara Teasdale (f. 1884), bröderna William Rose Benét
(f. 1886) och Stephen Vincent Benét (f. 1898),
John Hall Wheelock (f. 1886) och den i Världskriget
stupade Alan Seeger (1888—1916); de stå på det hela
taget innanför 1800-talets poetiska tradition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
