Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag / 427-428 (1925) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmön ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hastig afkylning från hög temperatur. Det omagnetiska
manganstålet med omkr. 13 proc. Mn — för hvilket
Hadfield fastslagit benämningen Erastål — har
varit af omhvälfvande betydelse i
fråga om material af hög styrka mot slitning
och nötning. Sålunda äro numera alla större
spårvägskorsningar utförda i manganstål; detsamma
öfverträffar alla andra material i och för
stenkrossning, jordschaktning, traktorer och alla
liknande fall, där hög motståndskraft erfordras.
Hadfieldstål (med afsevärd nickelhalt) användes
under Världskriget i stor utsträckning i form af lätta
hjälmar till skydd mot granatkartescher. Det fann
användning äfven i och för sjöminor, hvilka på
grund af sin frihet från magnetism icke kunna på
afstånd observeras genom magnetiska instrument. De
speciella egenskaperna hos manganstålet stå i samband
med järnets förekomst i sitt s. k. gamma-tillstånd,
som vanligen existerar blott vid hög temperatur.
C. B—s.

Manger. 1. Härad och pastorat i Hordaland fylke (före
1919 Söndre Bergenhus amt), n. v. om Bergen, samt
Nordhordland prosteri, Björgvin bispedömme, Norge,
med socknarna M., Bö och Sæbö. 100,73 kvkm. 4,489
inv. (1920). Jordbruk och fiske.
— 2. Socken i M. pastorat. 36,90 kvkm. 1,426 inv. (1920).
1—2. K. G. G.


Mangin [mãʃä̃’], Charles Marie Emmanuel, fransk
militär, f. 6 juli 1866 i Sarrebourg, officer vid
marininfanteriet 1888, deltog i krigen i Senegal
1889—92 och i Sudan 1893—94 samt i Marchands
expedition till öfre Nilen (Fashoda) 1896—98,
tjänstgjorde 1901—04 i Tonkin och 1906—08 samt 1910,
då han befordrades till öfverste, i Franska Väst-Afrika.
Förflyttad till Marokko 1912, utförde han där,
som befälhafvare öfver franska stridskrafterna i södra
delen af landet, 1912—13 ett framgångsrikt fälttåg mot
de stammar, som icke ville erkänna franskt välde. 1913
blef han brigadgeneral. Under Världskriget förde han
först 8:e inf.-brigaden, men blef redan 30 aug. 1914
chef för 5:e inf.-fördelningen, som han förde vid
Marne och Aisne samt, med stor utmärkelse, i Artois
(Loretto-slaget) maj—juni 1915 och därefter vid
Somme. I maj 1916 återeröfrade han fort Douaumont
vid Verdun, hvarefter han blef divisionsgeneral och
chef för 2:a armékåren (på samma front). På hösten
s. å. ledde han det stora motanfallet, som återställde
franska fronten n. om Verdun. I dec. s. å. chef
för 6:e armén, förde han denna under offensiven
vid Chemin des Dames i april 1917. Då det vunna
resultatet (Vailly, Fort de Condé, Moulin Laffaux) icke
ansågs stå i rimligt förhållande till de betydliga
förlusterna, blef han, på tillskyndan af Painlevé,
entledigad från sitt armébefäl och försattes i
aug. s. å. i disponibilitet. Sedan Clemenceau blifvit
konseljpresident, inkallades M. i dec. s. å. åter i
tjänst, blef chef för 9:e armékåren och, i juni 1918,
chef för 10:e armén. Med denna utförde han, jämte
general Degoutte med 6:e armén, under 2:a slaget
vid Marne, i juli s. å., från skogsområdet
vid Villers-Cotterêts det flankanfall, som
afgjorde slaget till fransmännens fördel. Efter
vapenstilleståndet förde han armébefäl vid Rhen
till i okt. 1919. 1920 blef han medlem af Conseil
supérieur de la guerre och generalinspektör
för kolonialtrupperna. M. har energiskt verkat
för användning af färgade hjälptrupper äfven på
en europeisk krigsskådeplats och anses vara den
egentlige skaparen af Frankrikes "svarta armé". I
nämnda syfte utgaf han 1910 Force noire. Han har
dessutom skrifvit Comment finit la guerre (1920),
som utgör en öfversikt ur strategisk synpunkt af
Världskrigets förlopp.
H. J—dt

Mania, grek., psykiatr. Se Mani.

Mani canani, harts. Se Maconaträd. Suppl.

Manidaæ, zool. Se Myrkottsläktet.

*Manifestationsed, jur. Af de i hufvudarbetet
omnämnda 3 fall af manifestationseder, som svensk
rätt upptagit, kvarstå fortfarande de i konkurslagen
och Ärfdabalken föreskrifna. Hvad angår den i
Giftermålsb. föreskrifna är i lagen 11 juni 1920
om införande af nya Giftermålsb. § 6 stadgadt, att
äldre lags bestämmelser om hemföljd fortfarande
skola ega tillämpning beträffande hemföljd,
som getts, innan nya lagen trädde i kraft. — Enligt
Utsökningslagen af 1877 var gäldenär, hos hvilken
utmätning skett, ej för det fall, att full och säker
tillgång till täckande af borgenärens fordran därvid
ej kunnat anträffas, icke skyldig att uppge
sina tillgångar och edligen bekräfta uppgiften;
ej heller annorstädes i vår lagstiftning var sådan
skyldighet ålagd utmätningsgäldenär. Denna brist
har afhjälpts genom lagen 13 maj 1921 om utmätningsed,
hvilken ed alltså är en manifestationsed.
E. K.

*Manihot, bot. Af släktet äro
nu omkr. 130 arter kända.
G. L—m.

Manikur, Manikurist. Se Manicure.

*Manitoba omfattar nu 652,200 kvkm. med 610,188
inv., hvaraf 8,023 svenskar, 4,208 norrmän och
3,429 danskar (1921). — Ministären består nu af 7
och representationen af 55 medl. Till Canadas senat
sänder M. 6 och till dess underhus 15 medl. Prov:s
inkomster voro 9,7 mill. doll., dess utgifter
10,7 mill. doll. och dess fonderade skuld 71,6
mill. doll. 1923. — Järnvägarnas längd var 7,110
km. och telefonlinjernas 330,000 km. 1922. Litt.: Boam
och Brown, "The prairie provinces of Canada" (1914),
och "Manitoba: Its development and opportunities"
(1923).
E. A—t.

Mankala forsar, af turister befaren forsled i öfre
loppet af Kymmene älf, Finland.
O. B—n.

Mankell, Ivar Henning, brorson till de i
hufvudarb. nämnde Abraham och Gustaf M.,
tonsättare, f. 3 juni 1868 i Härnösand, blef
student 1887, tog 1889—91 organist-, musiklärar-
och kyrkosångarexamina vid konservatoriet i
Stockholm, studerade vidare där pianospel 1892—99
och är privat musiklärare i Stockholm samt har äfven
idkat musikrecensentskap (i "Sv. morgonbladet" och
"Stockholmstidningen"). M. har utom sånger komponerat
för piano preludier, intermezzi, nocturner och
framför allt 3 stora ballader af lidelsefull hållning,
med invecklad faktur, nya klangförbindelser, djärf
och oroligt växlande harmonik i modernaste stil,
likaså 1 pianokvintett (1918) och 1 pianokonsert
(1921). M. blef 1917 led. af Mus. akad.
E. F—t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>