Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag / 193-194 (1925) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilla Eken ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

generalmajor, chef för en kavalleribrigad. 1911 blef han
generallöjtnant och chef för 22:a fördelningen
(Kassel). I dec. 1913 utnämndes L. till chef för tyska
militärkommissionen i Turkiet, som hade till uppgift
att — efter turkarnas nederlag under Balkankrigen —
ombilda armén, och blef tillika chef för 1:a armékåren
(Konstantinopel). På grund af ryska regeringens
intriger entledigades han dock i jan. 1914 från
sistnämnda befattning, men utnämndes då till tysk
general af kavalleriet och turkisk marskalk samt
adlades (han hette förut Liman). I samband därmed
blef han generalinspektör för turkiska armén. Vid
Turkiets inträde i Världskriget (nov. 1914) fick
L. befäl öfver 1:a armén (vid Dardanellerna). Han
bibehöll dock, så länge kriget varade, sin
befattning som chef för militärkommissionen,
trots att han på allt sätt motarbetades af turkiske
krigsministern och öfverbefälhafvaren Enver pascha
(se d. o. Suppl.). L. blef i mars 1915 chef för den
nyuppsatta 5:e armén, med hvilken han framgångsrikt
försvarade Gallipolihalfön (se Världskriget,
sp. 199—201). Armén öfvertog därefter (i mars 1916)
skyddet af Traciens och Mindre Asiens kuster. I
febr. 1918 blef L. öfverbefälhafvare öfver turkiska
härafdelningen (Ilderim) i Palestina — i hvilken
äfven tyska arméafdelningen F(falke) ingick —,
men, trots framstående egenskaper som härförare,
förmådde han dock icke hindra, att engelsmännen, under
Allenby, betydligt öfverlägsna till antalet och bättre
utrustade, efter hand besatte Palestina och större
delen af Syrien. I samband med vapenstilleståndet
afgick L., 31 okt. s. å., som arméchef och
ledde sedan tyska truppernas återtransport till
hemlandet. Själf tillfångatogs han 25 febr. 1919
af engelsmännen och hölls internerad på Malta till
21 aug. s. å. — Sin verksamhet i turkisk tjänst har
han skildrat i Fünf jahre Türkei 1920). L. besökte
Sverige 1924 och höll föredrag i Stockholm.
H. J—dt.

*Limatura ferri betyder eg. järnfilspån.

*Limes. 1. Resultaten af limesforskningarna
åren närmast före Världskriget ha framlagts i
beskrifningar af bl. a. kastellet Heddernheim
(det romerska Nida), lägren Carnuntum och Lauriacum
i Österrike, ett läger vid Hofheim i Taunus,
en del intressanta byggnader vid Saalburg och
ett tempel vid Zugmantelkastell n. om Wiesbaden.
Af limeskommissionens stora verk "Der
obergermanisch-raetische limes des Roemerreiches"
utkom 1916 dess 43:e "lieferung", af det
motsvarande verket "Der römische limes in
Österreich" 24:e häftet 1924.

Limes. L. noll och Limes död, serumbeteckningar. Se
L†. Suppl., sp. 1.

*Limhamn är fr. o. m. 1915 i administrativt,
kommunalt och judiciellt hänseende och fr. o. m. 1917
delvis samt fr. o. m. 1 maj 1923 h. o. h. äfven i
ecklesiastikt hänseende införlifvadt med
Malmö, där L. nu bildar en församling med 1,215 har
areal och 11,633 inv. (1924).
E. A—t.

Limin, stad. Se Tschung-king.

*Limingo. 1. Socknen tillhör Uleåborgs stift. 3,857
inv. (1922). Kapellen Kempele, Lumijoki och Temmes
äro numera själfständiga pastorat.
O. B—n.

Limmaren, en omkr. 6 kvkm. stor sjö, i Frötuna socken,
Stockholms län, 2 km. s. om Norrtälje, afrinner
genom en kort å till Norrtäljeviken.
O. Sjn.

Limnophilus, zool. Se Nattsländor, sp. 573.

Limnoria terebrans, zool., en till
kräftdjursordningen Isopoda (se d. o.) hörande
art, hvilken gnager sönder träet i fartyg
och hamnbyggnader, hvarigenom den vid
flera tillfällen anställt stor skada.
L—e.

Limnotragus selousi, zool. Se Träskfolket, sp. 181.

Limothrips denticornis, zool. Se Thysanoptera.

Limousine [-moṡīn], fr., ett slags automobil
(se d. o. Suppl., sp. 386).

Limpa, kokk., benämning på flera sorters större mjuka
rågbröd af tjock och rund eller aflångt rundad form,
i hvilkas deg vanligen ingå rågmjöl (rågsikt)
och mindre tillsats af hvetemjöl äfvensom mjölk,
jäst, socker och oftast sirap, salt, pomeransskal,
fänkål o. d. kryddor. I sötsura limpor är surdeg
inblandad i degen; de hålla sig därför mycket
länge. Ganska hållbara äro äfven kärnmjölkslimpor,
till hvilkas deg tas kärnmjölk. Till "formlimpor"
(i form gräddade limpor) tas ofta sur mjölk, till
kryddlimpor skummjölk och margarin eller flott, till
vörtbröd mycket hvetemjöl och numera oftast sirap
(förr togs hopkokt vört eller stundom porter eller
annat starköl), till skånska limpor blott sammalet
rågmjöl och kokande vatten. Limpor öfverpenslas oftast
med vatten efter gräddningen; vörtbröd bestrykas dock
före gräddningen med vatten (eller vatten och sirap)
samt efter gräddningen med ett tunt klister af vatten
och potatismjöl.

Limpanna, Elektrisk. Se Elektrisk uppvärmning. Suppl.

*Limtryck. Se äfven Ljustryck 2.

Limön, en 2 kvkm. stor ö i Gäflebukten,
10 km. n. ö. om Gäfle med stor lotsstation
och en 1902 uppförd, 1917 ändrad blixtfyr
på 60° 42′ 56″ n. br. och 17° 21′ 28″ ö. lgd
fr. Gr., 29,4 m. öfver medelvatten, med lins
af 4:e ordningen och agaljus. På ön anstår
silurisk kalksten, hvilken ger upphof till
stor kalkhalt i norra Upplands lösa jordlager.
E. A—t.

*Lina. — 3. Sjöv. Se vidare Tågvirke.

Linares Rivas y Astray [- i -], Manuel, spansk
dramatiker, f. 1867 i Santiago (Galicien), har
Benavente till mönster, men är själfständig och i
tekniskt hänseende öfverlägsen sin förebild. Alltifrån
1903 har L. skrifvit ett stort antal sceniska verk,
framför allt komedier, af hvilka må nämnas La
garra och La casa de Troya, inspirerad af Pérez
Lugíns (se denne. Suppl.) roman med samma namn.
Ad. H—n.

*Linaria, bot. Arterna förekomma till största delen
i Europas och Asiens tempererade trakter. I Sverige
är endast 1 art, L. vulgaris, flugsporreblomman,
äfven kallad flugminga, inhemsk. Jfr
Cymbalaria och Kickxia, båda i Suppl.
G. L—m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>