Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Kinematograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
filmens lifslängd blir ojämförligt längre, utan äfven,
att apparaten – i motsats till de vanliga typerna –
får en nästan ljudlös gång. Apparaten blir dessutom
mindre utsatt för nötning och – emedan den ena
bilden så att säga omedelbart projicieras i den
andra – undvikes fullständigt det i synnerhet vid
låg bildfrekvens ofta mycket störande flimrandet,
hvarjämte – då objektivet ständigt är öppet –
ljuset från ljuskällan bättre utnyttjas. Helt visst
kommer permanentprojektorn att helt och hållet
undantränga de nu brukliga projektionsapparaterna. –
För bruk i skolor och i hemmen finnas speciella
projektionsapparater, vid hvilkas konstruktion man
särskildt lagt an på eldsäkerhet och lätt skötsel. –
Som ljuskälla används för teaterprojektorer alltid
elektriskt bågljus, såvida tillgång på elektrisk
ström finnes. Genom införandet af spegelbåglampan
har man med bibehållande af ljusstyrkan lyckats
nedbringa den erforderliga strömstyrkan och
därmed kostnaden till endast en bråkdel af de för
båglampan erforderliga. Dessa lampor karakteriseras
däraf, att kolspetsarna äro ställda så, att den
positiva kratern blir vänd mot en konkav spegel,
som uppfångar och reflekterar en betydligt större
mängd af det från ljuskratern utstrålande ljuset
än hvad som är fallet vid de äldre båglampstyperna;
man tillgodogör sig därigenom i vida högre grad det
från ljuskratern utstrålande ljuset. För skol- och
hemprojektoren användas numera i stor utsträckning
speciella projektionsglödlampor, som äro lättare och
bekvämare att sköta och därtill mindre eldfarliga
än båglamporna.
J. Htzg.
Kinematografien har hastigt blifvit af
mycket stor betydelse som industri och
folkförströelse. Framställningen af filmer för
offentlig förevisning omfattar nu dels upptagningar
ai naturbilder, bilder af händelser för dagen,
bilder af vetenskaplig eller instruktiv karaktär
m. m., dels och framför allt af särskildt inspelade
underhållningsfilmer, i Sverige vanligast kallade
filmdramer (biografdramer). De sistnämnda äro sedan
länge de begärligaste, och endast enstaka bilder
af aktualiteter ur verkligheten kunna täfla med dem
om intresset. Till att börja med voro de inspelade
filmerna korta och enkla: den fortlöpande bildserien
af ett expresståg, en biltäflan e. d. förknippades med
ett händelseförlopp (ett järnvägsrån, en vadslagning)
för att ge ett sammanhang och ett kulmen. Småningom
vardt historien hufvudsak; det komiska elementet
var öfvervägande. Dessa småstycken på en kvart eller
halftimme visades som varieténummer eller gåfvos
som billiga förevisningar (i Förenta staterna för
fem cents) i dåliga lokaler och voro afsedda för en
ganska lågt stående publik. Hvarken förevisarna eller
framställarna sökte åstadkomma något annat än det
enklaste godtköpsnöje; föreställningarna konkurrerade
med krogen eller den tarfliga varietén. Utvecklingen
till högre nivå gick emellertid snabbt alltifrån
1900-talets andra årtionde, och filmens män göra
numera anspråk på, att deras verksamhet skall anses
som konst (filmkonst). Småningom lyckades det att
förmå skådespelare att spela roller i filmdramer,
hvilket nu är vanligt i Europa (i Sverige Ivan
Hedqvist, Gösta Ekman, Gerda Lundeqvist, Pauline
Brunius m. fl.), medan det däremot i Förenta staterna
så godt som uteslutande är andra än teaterfolk, som
äro filmskådespelare och som egna sig helt och
hållet åt denna uppgift. På grund af filmdramats
internationalitet ha de populäraste af dessa nått en
världsberömdhet, som vida öfvergår hvad som annat än
i undantagsfall uppnås af teaterns konstnärer, liksom
lönerna för "stjärnorna" och de ryktbara regissörerna
vida öfvergå motsvarande inom teaterfacket. Bland
de populäraste allmänt kända filmspelarna i
Förenta staterna kunna nämnas Charlie Chaplin,
Harold Lloyd, William Hart, Douglas Fairbanks, Mary
Pickford och Norma Talmadge. Den största betydelsen
för filmdramats gestaltning och utformning har
filmregissören. Filmmanuskriptet innehåller nämligen
blott en följd scenbeskrifningar, och det beror på
filmregissörens kunskap och fantasi att förvandla
dessa till lefvande bilder. Under den korta tid, som
hittills förgått, har det helt naturligt ännu icke
lyckats att skapa en säker metod för att af samarbetet
mellan författare, regissör och skådespelare – vid
filmen helt olika det på teatern – åstadkomma stor,
förblifvande konst. Tills vidare har filmdramat
behof af att mellan bilderna uppta ett större eller
mindre antal förklarande meddelanden i ord, dels
redogörelser, dels repliker. Men filmdramat är ej
litterärt, och det kan icke anläggas eller bedömas
efter litterära synpunkter. Det afviker mera från
häfdvunna dramatiska former än olika teaterstycken
inbördes. Ehuru filmdramatiken hittills i mycket stor
utsträckning tagit sina ämnen från litteraturen –
oftast från romaner och noveller, icke sällan från
dramer, någon gång från dikter – och ofta onekligen
parasiterat på denna, ha resultaten i regel bestått i
förenkling och förflackning af litteraturverket. "Den
hvita dukens drama", som snarast är en i snabbt
växlande situationsbilder episodiskt sönderdelad,
berättande pantomim, kräfver sin egen inre form. Den
fotografiska återgifningen af det inspelade förblir
ju stum och färglös och måste beräknas efter denna
begränsning.
Ett filmdrama tillkommer numera vanligen på följande
sätt. En scenario utarbetas; har detta skett utan
filmregissörens medverkan, blir den af honom merendels
på mångfaldigt sätt omarbetad. Inspelningen af
scenerna med de utsedda filmspelarna börjar. Denna
försiggår till stor del inomhus, äfven när
det är fråga om utomhusscener, uti mycket stora
fotografiateljéer, hvilkas väggar och tak bestå af
fönster. I dessa ateljéer, där upptagningar af ett
flertal olika scener kunna ske samtidigt, anordnas
icke bara rumsinteriörer, utan äfven gatuscener m. m.,
då husfasader, stenläggning o. d. göras, så att de
verka illusoriskt på fotografierna. För de scener,
som inspelas i det fria, kräfves det naturligtvis
ofta, att byggnader, läger och andra anordningar
uppbyggas helt eller delvis. För de kaliforniska
inspelningarna är 8 km. s. om Los Angeles uppbyggd
en stad, den s. k. Universal city, hvilken alltefter
behofvet kan få karaktären af österländsk, medeltida,
modern o. s. v. Filmens förmåga att ge illusion
af verklighet är ju dess kanske viktigaste trumf,
och det nedlägges därför stora, stundom oerhörda
kostnader på utstyrseln; äfven små scener kunna bli
mycket dyra, och stora historiska utstyrselfilmer
ha kostat öfver 1 mill. kr. i tillverkning. Till
skillnad från det förberedande arbetet på en teater
sker filminspelningen af de olika scenerna ej i
sammanhang eller kronologisk ordning, utan hvarje
scen tages, när det så lämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
