Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Kina
1014
1915 ett mot monarkirörelsen riktadt uppror
i provinsen Jiinnan under ledning af general
Tsai-ao. Upproret vann med stöd af Liang-tschi-tschaos
agitation snabb anslutning öfver hela södra K. och ej
heller på de nordliga provinserna kunde Juan-schi-kai
räkna. Han lät då i en proklamation af 21 mars 1916
meddela, att han annullerat sitt accepterande af
tronerbjudandet, och 22 april omgaf han sig med
framstegsvänliga ministrar. Hans ställning var
emellertid nu ohållbar, uppmaningar till afgång
inströmmade från alla håll; i Kanton valde en
provisorisk militärregering 11 maj vicepresidenten
Li-juan-hung till president. Midt under dessa
stormiga dagar insjuknade Juan-schi-kai och afled 6
juni. I enlighet med hans sista regeringshandling,
ett "dödsmandat", manande till fred och ordning,
öf-vertogs regeringsmakten samma dag af L i - j u
a n-h u n g. Som förste minister (statssekreterare)
kvarstod general Tuan-tschi-jui.
Juan-schi-kais död betydde formell återgång till
konstitutionella förhållanden, men äfven upphörande
för oberäknelig tid framåt af utsikterna att i
K. återställa en stark centralregering. Li-juan-hung
inkallade åter det af hans företrädare 1914
upplösta parlamentet. Inom detta var partisöndringen
stark, och vid sidan af parlamentet gjorde nu de
nordliga provinsernas mäktiga militärguvernörer
alltmer sitt inflytande gällande. Våren 1917
trädde frågan om K:s deltagande i Världskriget i
förgrunden. Tuan-tschi-jui var ifrig anhängare af
krigspolitiken, främst nog därför att K. på så sätt
skulle komma att representeras på fredskonferensen och
där kunna bevaka sina intressen i Schan-tung-frågan,
förmodligen också enär deltagande i kriget kunde
medföra rätt att suspendera utbetalningarna på
skadeståndet för boxarupproret. Efter amerikanskt
mönster besvarade kinesiska regeringen det tyska
bebådandet af oinskränkt undervattensbåtskrig
med hot om de diplomatiska förbindelsernas
af bry tände (9 febr.), och sedan parlamentet
11 mars gillat regeringens politik, afbrötos
förbindelserna 14 mars och beslag-togos tyska
fartyg i kinesiska hamnar. Krigsförklaringen
mot Tyskland (och Österrike-Ungern) utfärdades
först 13 aug.; dröjsmålet hade vållats af häftiga
konflikter mellan presidenten, premiärministern
Tuan-tschi-jui och de på parlamentsupplösning
pockande militärguvernörerna. En episod i dessa
strider var kejsardömets plötsliga utropande i Peking
l juli genom militärguvernören Tschang-hsun (med den
omyndige siste mandschukejsaren Hsuang-tung som skylt)
och det äfventyrliga restaurationsförsökets snabba
undertryckande genom Tuan-tschi-jui. Vid denna kupp
hade president Li-juan-hung sökt skydd hos japanska
legationen; då han vägrade återtaga sitt ämbete, blef
dittillsva-rande vice-presidenten F e n g Kuo-chang
president (18 juli).
K:s politiska historia under de närmast följande åren
är ett tröstlöst inveckladt trassel af personliga
och kotteristridigheter, hvarunder än den ene,
än den andre provinsguvernören eller generalen
dominerar centralregeringen, hvars inflytande utanför
hufvudstaden är minimalt och som i södra K. öppet
trotsas af en radikal motregering i Kanton under
Sun-yat-sen, hvars maktresurser äfvenledes äro mycket
begränsade. "Inbördeskriget" har dock i regel varit
tämligen oblodigt och främst tjänat pro-
vinsguvernörerna till förevändning att underhålla
afsevärda truppstyrkor till stöd för sin godtyckliga
styrelse. Ur dessa provinshärar, som esomoftast
upplösas, ha ofta röfvarband rekryterats, hvilka
i flera provinser blifvit en svår landsplåga,
men i stort sedt har den ekonomiska utvecklingen
gjort betydande framsteg trots centralregeringens
inrikespolitiska maktlöshet och de periodiskt
återkommande krigiska sammanstötningarna mellan olika
maktsträfvare. I de flesta landsändar går, oberoende
häraf, det fredliga lifvet sin jämna gång. Till en
tid var det japanska inflytandet, företrädt bl. a. af
Tuan-tschi-jui och den s. k. Anfu-klubben, mycket
starkt, men det nedgick väsentligt 1919 i samband
med harmen öfver misslyckandet af K:s försök att
på Pariskonferensen göra sina intressen gällande
i Schan-tung-f rågan. Japan hade nämligen genom
hemliga öfverenskommelser med England och Frankrike
under kriget på förhand försäkrat sig om deras stöd,
och presidenten Wilson, som först åtog sig K:s sak,
fann sig nödsakad att på denna punkt ge efter. I
"Versaillesfreden (28 juni 1919) öfverflyttades därför
Tysklands rättigheter i Schan-tung på Japan, hvilket
föranledde K. att ej underteckna fredsfördraget utan i
stället (aug. s. å.) genom parlamentsbeslut förklara
krigstillståndet med Tyskland upp-hördt. Däremot
undertecknade de kinesiska ombuden fredsfördraget med
Österrike, och K. blef därigenom stiftande medlem af
Nationernas förbund. Om K:s förhållande till Mongoliet
under omhvälfnin-garna där se Mongoliet. Suppl.
Till K:s president valdes i sept. 1918
Hsu-tschi-tschang, hvars bemödanden att genom
underhandlingar åstadkomma uppgörelse med de
sydkinesiska provinserna blefvo fruktlösa. Mäktigast
i norr var alltjämt japanernas skyddsling
Tuan-tschi-jui, som stöddes af "gränsbevakningsarméns"
befälhafvare, Hsii-sju-tschen, återeröfraren af
yttre Mongoliet, men deras makt bröts sommaren
1920 af general Wu-Pei-fu, som besegrade
Hsii-sju-tschens armé och därefter i samverkan
med de mäktiga militärguvernörerna Tsao-Kan i
Tschi-li och Tschang-tso-lin i Mandschuriet
åstadkom en systemförändring: Anfu-klubben
upplöstes och Tuan-tschi-jui nödgades söka skydd
hos japanerna. Den inre oredan fortfor likväl,
men på det utrikespolitiska området lyckades
kinesiska regeringen med amerikanskt stöd vinna
afsevärda framgångar på ’Washingtonkonferensen
(nov. 1921-febr. 1922). Sålunda träffades med Japan
en för K. förmånlig uppgörelse i Schan-tung-f rågan t
Kiau-tschöu skulle återlämnas till K. mot ersättning
för de förbättringar Japan under ockupationstiden
där åstadkommit, järnvägen Tsing-tau-Si-nan-fu
mot erläggan-de i kinesiska skattkammarbevis af
dess köpvärde, hvarjämte Japan afstod från sitt
kraf från 1915 på en ny koncession och K. utfäste
sig att öppna hela området för den internationella
handeln (Tsing-tau utrymdes 10 dec. 1922, järnvägen
återlämnades l jan. 1923). Dessutom ingicks på
konferensen (4 febr. 1922) ett fördrag mellan K., de 5
stormakterna, Belgien, Nederländerna och Portugal om
kontrahentmakternas kinesiska politik. Däri lofvade
de öfriga fördragsslutande makterna att respektera
K:s integritet och lämna K. sitt stöd för tryggandet
af en stabil regering m. m.; därjämte stadgades
"den öppna dörrens politik", och mak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
