Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Kina
1012
"centralt förvaltningsråd" af pålitliga anhängare;
i jan. 1914 upplöstes formligen parlamentet. En
provisorisk ny författning proklamerades l maj
1914 (utkastet till denna akt var författadt
af presidentens juridiske rådgifvare, den
amerikanske professorn d:r Goodnow), och den gaf
presidenten nästan all makt, ställde vid hans
sida en statssekreterare och reducerade öfriga
ministrar till underordnade af delningschef er. De
under monarkiens sista år upprättade provinsråden
afskaffades, och hela provinsstyrelsen koncentrerades
hos militärguvernörerna. En ny lag om presidentvalet
stadgade, att presidenten vid sitt ämbetstillträde
skulle skriftligen rekommendera tre män till
efterträdare och att detta aktstycke sedan försegladt
skulle förvaras i ett guldskrin och öppnas först vid
valtillfället, då elektorer, utsedda af parlamentets
bägge kamrar, egde förrätta valet mellan de tre
kandidaterna. Ämbetsperioden utsträcktes till 10 år,
och presidenten kunde utan vidare bli omvald, om 2/3
af senaten så beslöte.
Världskrigets utbrott (aug. 1914) berörde så till
vida äfven K., som Japan i nov. s. å. bemäktigade
sig det af Tyskland 1899 på 99 år arrenderade
kinesiska området Kiau-tschöu och den af Tyskland
egda järnvägslinjen Tsing-tau-Si-nan-fu i
provinsen Schan-tung. Redan i dec. s. å. började
Japan med utgångspunkt härifrån en diplomatisk
kampanj, åsyftande att, medan Världskriget band
stormakternas händer, åt sig förvärfva ett slags
faktiskt protektorat öfver K. De japanska krafven
samlades 18 jan. 1915 i de beryktade "21 punkterna",
hvilka bl. a. gingo ut på följande: K. skulle förbinda
sig att på förhand godkänna den uppgörelse Japan
kom-me att träffa med Tyskland om dess rättigheter
i Schan-tung. Vidare skulle K. lofva att ej till
tredje makt afstå eller utarrendera något område
i Schan-tung. Japans från Ryssland 1905 öfvertagna
arrenderätt till Port Arthur och Dalnij (på 25 år från
1898) skulle utsträckas till 99 år och omfatta äfven
järnvägarna i södra Mandschuriet och från An-tung
till Mukden. Vidsträckta ekonomiska rättigheter
(koloniseringstillstånd, grufrättigheter m. m.) skulle
beviljas japanska undersåtar i södra Mandschuriet
och östra inre Mongoliet. Kinesiska regeringen skulle
för 99 år åt Japan öfverlåta kontroll och ledning af
järnvägslinjen Kirin-Tschang-tschun. Åt Japan skulle
i Jang-tse-dalen medges viktiga ekonomiska förmåner
genom det af Japan understödda Hanyehping-bolaget,
som var intresseradt i Han-jäng-arsenalen,
Ta-yeh-järngrufvorna och Ping-siang-kolgrufvorna
(däraf bolagets namn). Vidare skulle kinesiska
regeringen utlästa sig att ej till tredje makt afstå
eller utarrendera några hamnar, bukter eller öar vid
K:s kust. I den femte gruppen af kraf framträdde
protektoratstanken tydligast. Där fordrades, att
kinesiska regeringen skulle som politiska, finansiella
och militära rådgifvare anlita inflytelserika japaner;
att japanska sjukhus, tempel och skolor i det inre af
K. skulle få förvärfva fast egendom; att polistjänsten
på viktiga orter i K. skulle förvaltas af kineser
och japaner gemensamt och att många japaner skulle
anställas i dessa orters poliskårer; att K. skulle
i Japan köpa exempelvis 50 procent af sitt behof af
vapen och ammunition eller att i K. skulle upprättas
en af kineser och japaner gemensamt förvaltad
vapenfabrik, där japan-
ska experter skulle anställas och japanska
råvaror användas; att Japan skulle få anlägga tre
järnvägslinjer från angifna orter vid mellersta
Jang-tse till södra K:s kust; att K. skulle först
vidfråga Japan vid behof af utländskt kapital för
gruf-, järnvägs-och hamnarbeten i provinsen Fukien
samt att åt japanska undersåtar skulle tillförsäkras
rätt till religiös missionsverksamhet i K. Om de 21
punkterna fördes nu under uppjagad stämning brådskande
förhandlingar, och då K:s partiella eftergifter
föreföllo japanska regeringen otillräckliga, framlade
denna 7 maj 1915 sina kraf i något mildrad form, men
som ett ultimatum med 48 timmars frist; femte gruppen
af kraf undantogs därvid alldeles och bortförklarades
såsom allenast önskemål, dem japanska regeringen
"i K:s intresse" hyst, men som Japan aldrig haft
för afsikt att påtvinga K. Finansiellt och militärt
maktlös, måste kinesiska regeringen böja sig för
Japans hot (8 maj), och kapitulationen fick sedan
form af en rad fördrag och notväxlingar af 25 maj
1915. I Schan-tung fick Japan därigenom fria händer
mot löfte att efter kriget återställa Kiau-tschöu
till K. på vissa villkor (bl. a. om erhållande af
en annan koncession under helt japansk jurisdiktion
på af japanska regeringen angifvet ställe). Ät
de japanska privilegierna i södra Mandschuriet
och Mongoliet gafs en med kinesisk suveränitet
någorlunda förenlig formulering. De projekterade
japanska järnvägsföretagen gjordes beroende af,
att ingen utländsk makt hade något att mot dem
invända. Kinesiska regeringen utfäste sig att ej låta
någon utländsk nation anlägga varf, kolstationer eller
marinbaser på kusten af provinsen Fukien (midt emot
det Japan tillhöriga Formosa) samt vidare att, när
den framdeles så ansåg nödigt, anlita många japanska
rådgifvare och att vid lägligt tillfälle sända
officerare till Japan för att förhandla om vapeninköp
eller om anläggning af en gemensam vapenfabrik; frågan
om rätten till japansk missionsverksamhet förbehöll
sig Japan att upptaga till förhandlingar framdeles.
Den japanska utpressningen väckte i K. oerhörd
harm, som bl. a. tog sig uttryck i bojkottning af
japanska varor och äfven bidrog till att under
graf va regeringens anseende. Nu vidtog äfven
en af Juan-schi-kai och hans privatsekreterare
Liang-schi-ji i hemlighet ledd propaganda för
monarkiens återupprättande och Juans eget upphöjande
på kejsartronen. Offentligen tog han dock i det
längsta afstånd från denna rörelse, som för öfrigt i
en mycket spridd och verkningsfull broschyr bekämpades
af den lärde reformvännen Liang-tschi-tschao. Japan,
Storbritannien och Ryssland afläto 28 okt. 1915 på
diplomatisk väg en vänskaplig varning "i den allmänna
fredens intresse", påpekande, att folkmeningen torde
vara delad i frågan och att inre oroligheter därför
vore att befara. Emellertid inträffade beställda
petitioner i mängd i Peking från olika delar af
riket, och i nov. hänsköt regeringen frågan till
ett slags skenomröstning ute i provinserna, hvilken
"enhälligt" utföll till monarkiens förmån. Senaten
erbjöd presidenten därefter kejsarvärdigheten och
i ett edikt af 11 dec. s. å. förklarade han sig i
princip villig att mottaga anbudet samt uppdrog åt
ministerier och ämbetsverk att vidtaga "de nödiga
förberedelserna". Meningen var att troribestigningen
skulle ega rum i febr. 1916. Emellertid utbröt i dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
