Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goetheanum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnekas, utfalla omdömena om den betydelse hans
naturforskning haft för vetenskapens utveckling
mycket olika.
L—e.
Den af G:s naturvetenskapliga undersökningar,
som hos hans samtid tilldrog sig den största
uppmärksamheten, är utan tvifvel hans arbeten
öfver färgläran, som med många riktiga
detaljiakttagelser kom att utmynna i den beryktade
oppositionen mot Newtons lära om ljusets spridning vid
gång genom en prisma. Själf tillmätte G. sin
färglära den största betydelse. Utgående från de
grekiske filosofernas uppfattning af ljus och färger, sådan
den möter oss hos Aristoteles, betraktar han det
hvita ljuset som något rent, de egentliga färgerna
såsom grumliga, orena. Då nu Newton tidigare
visat, att det hvita ljuset genom brytning i en prisma
kan uppdelas i ljusstrålar af olika färg (spektret) och
dessa strålar genom lämplig brytning åter kunna
förenas till hvitt ljus, finner G. detta till den grad
oförenligt med sin egen uppfattning af färgernas
natur — genom förening af grumligt kan ej uppstå
något rent —, att han helt enkelt förnekar
riktigheten af Newtons upptäckt och äfven genom några
naivt anordnade försök tror sig kunna vederlägga
Newtons lära om ljusets spridning. I den form,
hvari G. framställde sin opposition, är den ju
fullständigt misslyckad och för länge sedan fullt
vederlagd samt har endast ett historiskt intresse. G.
begick här det misstaget att förblanda det yttre agens
(ljusstrålarna) med de genom detta agens
framkallade förnimmelserna (färgerna). Bortse vi från detta
felgrepp för att bakom G:s orimliga förnekande af
ett fysikaliskt faktum söka någon kärna af sanning,
skulle denna kunna formuleras så: hvitt är en egen
förnimmelse, ej en blandning af olika
färgförnimmelser, t. ex. två komplementfärger. Denna
sanning har den Young-Helmholtzska
komplementfärgsteorien svårt att komma ifrån, och hvarje
färgteori, som skall kunna göra anspråk på
sannolikhet, måste taga hänsyn till detta psykologiska
faktum.
G. G.
G:s åsikter om organismernas bildning och
ombildning ha måhända haft mindre betydelse för hans
samtida än hvad de fått för senare släkten, som lärt
sig i G. se en föregångsman i fråga om mer än ett
biologiskt spörsmål. Dessa G:s arbeten blefvo snart
efter hans död föremål för granskning och
kommentarer af olika slag. Diskussionen fortgår ännu i
våra dagar, och i densamma ha deltagit sin tids
förnämsta biologer, såsom Du Bois-Reymond,
Gegenbaur, Haeckel, Helmholtz, Sachs, Virchow (se
dessa) m. fl. — I intim öfverensstämmelse med
hela sin läggning omfattade G. med värme den
biologiska teori, som benämnts typläran och som
innebär, att alla djur (eller åtminstone alla
ryggradsdjur) äro uppbyggda efter samma plan eller typ.
Mot denna bakgrund får man se G:s mest
uppmärksammade inlägg på den jämförande anatomiens
område, nämligen hans afhandling om mellankäken hos
människan. Detta ben (se
Intermaxillarknota) hade G. ej funnit omnämndt i den
litteratur, som han kände. G. ådagalägger, att denna
skelettdel finnes äfven hos människan. Den afgörande
impulsen till denna undersökning torde böra sökas i
hans grunduppfattning af naturens enhet, som
förutsätter likformighet i människans och
öfriga varelsers skelettbyggnad. Om ock
mellankäksbenet hos människan blifvit iakttaget af en del
författare före G., så att han ej är dess "upptäckare",
torde han dock vara en af dem, som till fullo
uppfattade den principiella betydelsen af detta fynd,
något, som ej gäller om hans tids mest bemärkta
fackmän. — Äfven rörande problemet om skallens
uppkomst har G. gjort ett betydelsefullt inlägg, ity
att han och hans samtida Oken (se d. o.) äro
grundläggarna af den s. k. verteberteorien; skallen skulle
ha uppkommit genom sammanväxning af 3—4 kotor.
Om man ock numera i allmänhet anser, att både
kotor och skalle framgått som olika differentieringar
ur axelskelettet, så har dock själfva grundprincipen
i G:s och Okens teori: kraniets resp. hufvudets
segmentering, blifvit bekräftad af den moderna
forskningen. — Bland G:s naturvetenskapliga arbeten har
man stundom ställt den 1790 utkomna "Versuch die
metamorphose der pflanzen zu erklären" främst. G.
betraktar bladet som växtens grundorgan; foder-
och kronblad äfvensom ståndare och pistiller äro
ingenting annat än ombildade blad. Han skiljer
på en framåtskridande och en tillbakagående
metamorfos. Blomningen framkallas af "geistige kräfte".
Frön och bladknoppar jämställas. Alldeles ny var
denna teori ej. Så hade redan Linné i sin
"Philosophia botanica" (1751) redogjort för en växternas
metamorfos. Med afseende på G:s
naturvetenskapliga verksamhet yttrar sig en af sin tids främsta
biologer Johannes Müller (se denne, sp. 26), i det att
han jämför konstnären med naturforskaren: "Det bör
ej förvåna oss, att en och samme man uppnått det
högsta i båda riktningarna. Blott genom plastisk
imagination upptäckte G. växternas metamorfos, och
på samma sätt måste hans framsteg i den
jämförande anatomien och hans i högsta måtto
"geistige", ja konstnärliga syn på denna vetenskap
uppfattas". Och Helmholtz förklarar med afseende på
G.: något af skaldens intuition måste forskaren
bära inom sig. — Den ännu inom biologien
brukade beteckningen morfologi (se d. o., sp. 1124)
härstammar från G., och — hvad som är
betydelsefullare för den vetenskapliga anatomien —
han har tillämpat det moderna
homologibegreppet i biologien, om ock först Owen (se d. o.)
införde termen för detsamma. — G:s tidigaste
verksamhet på det naturvetenskapliga området
tillhörde mineralogien och geologien. Hans
klarsynthet äfven på dessa gebit framgår bl. a.
genom den betydelse för geologien, som G.
tillskref fossilen, om hvilka kännedomen på G:s tid
var mycket bristfällig. Sitt intresse för
meteorologien ådagalade han bl. a. genom sina noggranna
"Wolkentagebücher", hvilka vittna om en ytterst
fin iakttagelseförmåga, liksom ock de molnbilder,
som han vid sin död efterlämnade.
L—e.
Goetheanum [göte-], antroposofisk högskola vid
Dornach nära Basel, togs i bruk 1920, brann upp
1 jan. 1923. Jfr Antroposofi. Suppl.
*Goethe-gesellschaft utger fr. o. m. 1914
"Jahrbuch der Goethe-gesellschaft".
Goethe-Meyer [göte-ma’jer]. Se Meyer, J. H.,
sp. 376.
*Goethe-und-Schiller-archiv. T. f. direktor är
(1923) professor J. Wahle.
*Goette, A. W., dog 10 febr. 1922 i Heidelberg.
Goetz [göts], Walter, tysk historiker, f. 11
nov. 1867 i Leipzig, var 1905—13 professor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
