Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geodetiska kommissionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verk grundläggande geodetiska och astronomiska
arbetena. Vid institutet äro anställda 1 direktör
och 2 geodeter. Arbetena vid institutet ledas dels af
direktorn, dels af Geodetiska kommissionen, bestående
af direktorn, geodeterna och en konsultativ led.
O. B–n.
Geodetiska kommissionen. Se Geodetiska institutet i
Finland. Suppl.
Geodetisk cirkel, mat., på en yta hvilken
som helst, är den kroklinje, till hvars
alla punkter den geodetiska linjen från en
gifven punkt (medelpunkten) är lika stor.
E. J.
Geodetisk linje, mat. o. geod., har (af Soldner)
definierats såsom "en geodetiskt rak linje" och
kan tänkas uppkomma genom en bruten linjemätning
(d. v. s. uppmätning på jordytan af längder och
vinklar uti ett "linjetåg" – till hvarandra anslutna
räta linjer), där man tänker sig alla brytningsvinklar
lika med 180° och alla räta linjer gå mot noll. Den
geodetiska linjen, som kan dras på hvilket slags yta
som helst, är alltid den kortaste vägen emellan två
punkter på ytan. På en plan yta (liksom på hvarje yta,
som kan utvecklas till ett plan) är den geodetiska
linjen en rät linje, på en sfär en storcirkel. En
geodetisk linje på ytan af en rotationsellipsoid har
den märkliga egenskapen att, för hvilken punkt som
helst på den geodetiska linjen, produkten af radien i
parallellcirkeln med sinus för asimuten (d. v. s. den
geodetiska linjens vinkel med meridianen) är en
konstant och lika med radien i den parallellcirkel,
uti hvilken den geodetiska linjen från att ha haft
ett nordligt öfvergår till ett sydligt förlopp,
eller tvärtom. Tillämpad på sfären, där denna sats
naturligtvis äfven är giltig, har den till följd den
sfäriska trigonometriens bekanta sinusteorem.
På sfären, där den geodetiska linjen, som sagdt,
är en storcirkel, är den en hopgående kurva. På
rotationsellipsoiden däremot är den i allmänhet icke
en sluten linje, utan vindlar sig om ellipsoiden
hvarf efter hvarf, hvilka slingor alla tangera de
båda ofvan antydda gränsparallellerna.
Beträffande den geodetiska linjens väg öfver
jordytan må till förtydligande följande anföras. Om
vid geodetisk horisontalvinkelmätning instrumentet
(en teodolit eller ett universalinstrument;
se Astronomiska instrument, sp 292) är uppställdt
öfver en punkt A och en signal öfver en annan punkt
B, mot hvilken instrumentets tub inriktas, och om
efter markering från tuben andra signaler utsättas
längs efter linjen från B till A, så projicierar
tuben i ett vertikalplan, så att den utsatta
linjen blir ett normalsnitt från A till B (ett
snitt mellan jordytan och normalen, lodlinjen, i A;
se art. Normal 1). Flyttas sedan instrumentet till B
och en linje utstakas mellan A och B (ett normalsnitt
från B till A), så sammanfalla dessa bägge linjer
icke med hvarandra, ty normalen i A och normalen i
B ligga icke (annat än undantagsvis) i samma plan
(se Lodlinje. Suppl.). Det snitt, som utstakas från
den nordligare af de båda punkterna, går nordligare
än det andra, som utgår från den sydligare. Emellan
dessa båda linjer har den geodetiska linjen sin väg,
i det allra närmaste midt emellan.
På grund däraf att jordens afplattning är mycket
liten, skilja sig de båda normalsnitten från
hvarandra (och från den geodetiska linjen) helt
obetydligt, endast i ytterliga fall mera än högst
ett fåtal mm. vid midten. Ehuru den geodetiska
linjen har stort teoretiskt intresse, har den
däremot ringa betydelse i praktiken, och det är
endast i sällsynta fall hänsyn tages till densamma
vid beräkningarna. Med den stora afplattning,
som förefinnes hos t. ex. planeten Juppiter,
skulle den praktiska betydelsen vara ansenlig.
E. J.
Geodetisk parallell, mat., är den linje, som
sammanbinder ändpunkterna af alla de lika stora
geodetiska linjer, som äro dragna vinkelrätt mot
en gifven linje på en yta, hvilken som helst,
åt samma sida om denna linje. En geodetisk cirkel
är ett specialfall af den geodetiska parallellen,
nämligen det fall, då den gifna linjens längd är
lika med noll. Jordens parallellcirklar äro äfven
geodetiska paralleller, och de äro alla geodetiska
cirklar med någon af polerna till medelpunkt.
E. J.
*Geofagi. Förtärandet af jord, mest något slag af
lera, förekommer af olika orsaker hos alla raser och
är säkerligen urgammalt. Mest anträffas denna folksed
hos vildar och mindre civiliserade folk. Ej sällan
har jordätandet haft sin orsak i brist på verklig,
närande föda, och detta utan att den förtärda
"jorden" (leran) innehållit ett spår af verklig
näring. Man har velat dryga ut kosten för att ernå
en viss känsla af mättnad. Under Trettioåriga kriget
och äfven senare under belägringar har af sådan
anledning jord inbakats i brödet. På sina ställen har
därtill användts "bergmjöl", en mjuk infusoriejord,
eller "stensmör", en fin lera, som arbetare vid
sandstensgrufvorna i Kyffhäuser plägade smeta på
bröd. Enligt Berzelius och Retzius brukade svenska
lappar inbaka "bergmjöl" i bröd, likaså folk i norra
Finland och på Kolahalfön. På sina håll, t. ex. i
Steiermark, Nord-Italien, på Sardinien m. fl. trakter,
har leran en fin smak eller göras tillsatser så, att
de däraf bakade små bröden eller kakorna, som ibland
rostas, förtäras som "konfekt". I Persien utbjudes,
trots förbud, lera i basarerna och förtäres, rå eller
rostad, blandad med välluktande kryddor. Persiska
gurmander skilja olika sorter lera på smaken. På
ostindiska öarna är geofagi mycket spridd. På Borneo
förtäres ett slags kolskiffer, bl. a. innehållande
svafvelkis och "stenkolsharts", som verkar giftigt
och efter längre tids bruk dödar. F. d. opiumätare i
dessa trakter förfalla ibland till jordätning. Äfven i
Kina förekommer sådan i stor utsträckning. Kvinnorna
äta lera för att få blek hy. Ainofolket på Yezo
förtär lera tills. med örter och rötter såsom
näring. Tunguser och kamtjadaler äta "jordgrädde",
ett slags slammad lera, som liknar vispad grädde,
men smakar illa och verkar adstringerande. I Afrika
förtära många folkstammar lera, likaså i Australien
i växlande former och sammansättningar. Kanakerna
på Nya Kaledonien inmundiga, för att stilla
sin hunger, näfvestora stycken af en grön, spröd
späcksten (kopparhaltig steatit). Maorierna på Nya
Zeeland åter använda ett slags grågult vulkaniskt
slam, af de europeiske nybyggarna kalladt native
porridge ("inhemsk hirsgröt"), till föda. – Äfven
på amerikanska kontinenten är geofagien starkt
spridd. Högst uppe i Norden, vid Mackenzie-floden, äta
indianerna ibland piplera i brist på bättre kost. Vid
midten af 1700-talet förtärde vildarna i Florida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
