Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förbindelsetrupper ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1145
Förbindelsetrupper-Förbränningsturbin
1146
att lägga på dessa och en vagnskorg af trä, med en
lastförmåga af 5 ton; lokomotiv, tvillingmaskin, med
kol och vatten för 15 km. färd, 60-70 tons drag-kraft,
motsvarande 9-10 vagnar med 15 km. fart i timmen;
tender medförande 3 kbm. vatten och l ton kol,
tillräckligt för 30 km. färd. Stigningen borde icke
of verstiga 1:40. Byggande och drift skedde genom
fältjärnvägstrupper. Med 5 km. stationsaf-stånd
beräknades i medeltal kunna framföras 16 tåg i
dygnet. Anslutningen till de bredspåriga banorna
skedde medelst öfvergångsbangårdar. Fält järnvägar ha
minskat i betydelse i och med automo-bilväsendets
starka utveckling. - Ännu längre fram öfvergår
man till spårvägar, likaledes vanligen 60 cm.,
för dragning med hästar eller människor. Materielen
är den vid järnvägs- och byggnadsarbeten vanligen
använda s. k. Décau-villematerielen (spårramar,
växlar, vändskifvor, platå- och tippvagnar; se D é c
a u v i 11 e). Anläggning och drift ske - förutom af
f alt järn vägstrupp - af vanlig ingenjörtrupp och
vid behof äfven af infanteri och artilleri. Under
ställningskriget ha de funnit användning bl. a. för
transport af trävirke, taggtråd, materialier till
betongskyddsrum samt ammunition.
Broar och färjor. Konstruktionen afpassas efter
den väntade belastningen, hvarvid man på senare tid
måst ta hänsyn till de äfven inom armén använda tunga
lastbilarna och till det tunga artilleriet. Se vidare
Färja, Krigsbro och Militärbroar.
Linbanor (se d. o.) ha under Världskriget
fått riklig användning i bergstrakter,
såsom å österrikiska fronten mot Italien
samt i Vogeserna. Om förbindelsevärn se
Fältbefästning. Suppl. Underjordiska förbindelser
förekomma dels i fästningsverk (se Fort. Suppl.),
dels i fältbefästningar och under fästningskrig i
form af mingångar (se M i n k r i g).
I sin abstrakta bemärkelse förekommer ordet
förbindelse i sammanställningen "stå i" eller "söka"
förbindelse med t. ex. en annan befälhafvare. I regel
skall förbindelse hållas nedifrån uppåt med användning
af något slags signalförbindelse. Dessutom kan en
högre befälhafvare eller en artilleri-befälhafvare
sända "förbindelseofficer" till en underlydande
befälhafvare, resp. ett infanteriförband för att
säkrare få de underrättelser, som enligt instruktionen
till officeren äro af särskild vikt (vid artilleriet
eldverkan, behof af artilleriunderstöd, infanteriets
framryckning o. s. v.) eller för att å en högre
befälhafvares vägnar kunna omedelbart ge order, då
signalförbindelserna äro afbrutna (öfverstelöjtnant
Hentsch under Marneslaget 1914). S. E. B.
Förbindelsetrupper, krigsv., är en benämning, som
icke officiellt finns i svenska armén, utan som
inkommit från Tyskland, hvars Verkehrs-truppen före
Världskriget under en särskild inspektion omfattade
järnvägs-, telegraf- och luft-seglartrupper. Under
Världskriget och delvis dessförinnan ha de oerhördt
ökade luftseglartrupperna inom stormakternas arméer
bildat eget vapenslag (se Flygvapnet. Suppl.). Sverige
eger inga järnvägstrupper, men däremot sedan 1871
fälttelegraftrupp (se Ingenjörtrupper). Genom 1914
års härorganisation ha tillkommit radiotelegraf-,
ballong- och flygmaskinkompanier i den un-
der chefen för Fortifikationen lydande
Fälttelegrafkåren. Men dessutom finns vid öfriga
vapenslag personal för handhafvande af telefon- och
signalmateriel (se Förbindelser. Suppl.). Flyg-
och ballongkompanierna torde efter en
omorganisation äfven i Sverige komma att bilda eget
vapenslag. Återstående formationer tillkommer att
handha arméns sign al v as e n (se d. o. Suppl.).
S. E. B.
*Förbjudna led äro i nu (sedan 1915) gällande
svensk rätt fortfarande de i hufvudarbetet,
sp. 387, nämnda, dock med de jämkningar, att
äktenskap mellan ett syskon och ett annats afkomling
(t. ex. farbror–brorsdotter; moster–systerson) får
ingås efter särskild k. dispens samt att ej annat
svågerlag än det, som uppkommit genom äktenskap,
räknas som äktenskapshinder. Finländsk rätt
kvarstår i förevarande ämne på den ståndpunkt, som i
hufvudarbetet angetts som den svenska rättens. Norsk
rätt har samma regler som den nu gällande svenska,
utom att förhållandet mellan ett syskon och det andras
afkomling alls icke räknas med bland de förbjudna
leden. Dansk rätt (lag 30 juni 1922) öfverensstämmer
med den norska, dock med den afvikelsen, att rätt
upp- och nedstigande svågerlag, häri inbegripet det
s. k. oäkta svågerlaget (se Svågerlag, sp. 1327), fått
bli ett äktenskapshinder, som genom dispens i vissa
fall kan eftergifvas. Jfr Äktenskapshinder.
C. G. Bj.
Förbländning, tekn. Se Tegel, sp. 629.
Förbränningsmaskin, mek., hvarje värmemotor, vid
hvilken värmet tillföres genom förbränning med
luft i själfva arbetscylindern. Dessa maskiner äro
sålunda kolfmotorer. De indelas efter det mekaniska
arbetssättet i fyrtakt- och tvåtaktmaskiner och efter
det termodynamiska i maskiner med förbränning vid
konstant volym (förr kallade explosionsmaskiner; se
d. o.) och maskiner med förbränning vid konstant tryck
(ofta olämpligt kallade liktrycksmaskiner. Ett slag
af dessa maskiner benämnes vanligen dieselmaskiner;
se Dieselmotorn). Numera eftersträfvar man ofta
att kombinera de två arterna af förbränning,
s. k. maskiner med kombinerad förbränning. Med
hänsyn till maskinernas konstruktiva detaljutbildning
blir bränslet afgörande, hvarför man skiljer mellan
gasmaskiner, som arbeta med lys-, masugns-, koksugns-
eller generatorgas af olika slag, förgasarmaskiner,
som arbeta med bensin, bensol, fotogen eller sprit,
diesel- och tändkulemaskiner samt maskiner med
direkt insprutning, som arbeta med fotogen, råolja
eller tjärolja. Stundom sammanfattas dessa i två
stora grupper, maskiner för gasformiga bränslen
och maskiner för flytande bränslen (de senare ofta
kallade oljemotorer). Sistnämnda grupp indelas i
maskiner för lättflyktiga bränslen (förgasarmotorer)
och för svårflyktiga (de öfriga oljemotorerna). Med
hänsyn till användningen skiljer man på stationära,
skepps-, båt-, lokomobil-, automobil-, järnvägs-,
traktor-, flyg- m. fl. maskiner.
E. H-ck.
Förbränningsturbin, mek., såsom turbin utbildad
värmemotor, vid hvilken ett gasformigt eller flytande
bränsle förbrännes med luft i en kammare omedelbart
före turbinhjulet, i hvilket förbränningsgaserna
därefter få afge arbete – ett sedan länge bearbetadt,
utomordentligt svårlöst problem. För erhållande af
en användbar bränsleekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
