Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finlands konstakademi - Finlands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord. möte inväljas på lifstid bland personer, som
genom konstnärlig eller konstskriftställarverksam-het
eller annars gjort sig däraf förtjänta. Antalet
medlemmar bör vara minst 10, men får icke öfver-skrida
20. Akad. företräder Finska konstföreningen i alla
dess angelägenheter och eger beslutanderätt i alla
densamma rörande frågor (utom val af revisorer och
beviljande af decharge, som förrättas på föreningens
årsmöten, samt vården af föreningens donerade kapital,
hvilken omhänderhas af ett förvaltningsråd). Flera
af akad:s praktiska arbetsuppgifter handhas af
nämnder, såsom museinämnden för konstsamlingarna
i Ateneum (Finska konstföreningens egna,
Antellska konstsamlingarna och staten tillhörande
konstverk) och de Sinebrychoffska samlingarna eller
skolnämnden för Finska konstföreningens ritskola.
T. Stz.
Finlands litteratur. 1. Den svenskspråkiga
litteraturen. Samtidigt med att den främste
representanten för romantiken, den åttioårige
Zakarias Topelius, afled 1898, bortrycktes äfven
Karl August Tavaststjerna, den förnämste af de yngre,
grundläggaren af den moderna verklighetsskildringen
på prosa och den, som bröt med efterromantiken inom
poesien. Han ledde utvecklingen från snoilskyansk
genremålning fram till en individuell lyrik i
släkt med 1890-talets rikssvenska renässans, och
en del af hans senare novellistik visar en liknande
fördjupning i psykologien. Efter hans bortgång har
Mikael L y-b e c k varit den mest inflytelserike
af detta släktled. Hans intellektuella, formellt
behärskade, starkt analytiska berättelser och
hans ordknappa lyrik, i hvilken både personlig
känsla och ofärds-årens stämningar fått uttryck,
karakterisera epoken. Lybeck tillhör ingen bestämd
skola, om man också hos honom kan se förskjutningen
från realism till symbolkonst, och detta är
äfven fallet med den skara unga författare, som
framträdde omkr. 1900 och som gåfvo särskildt den
svenska poesien en ny blomstring. Af dem eger Arvid
Mörne den största omfattningen och har den största
nationella betydelsen. Från början stämningslyriker,
greps han snart af de samhälleliga sträfvandena,
men lämnade efter några år med djup missräkning den
socialdemokrati, åt hvars agitation hans dikt gett
uttryck. Ännu starkare än förut drogs han nu till
motiv från hembygden (Nyland) och skärgården, och med
detta ämnesval förenade han snart en med allvar och
lidelse förkunnad tendens: striden för den svenska
stammen och dess framtid i Finland. I sitt estetiskt
ej helt harmoniska, men eggande och fängslande
författarskap, som för ungdomen varit ledande, har
han gett det fullständigaste litterära uttrycket för
det nu lefvande svenska Finland. Eeflexionslyriken,
men äfven samtidssatiren och naturstämningen, har
odlats af Hjalmar Procopé, samkänsla med naturen,
innerliga stämningar tona hos Jakob Tegengren,
medan N i no Euneberg (f. 1874) är idédiktare och
mystiker. Versvirtuosen bland sina jämnåriga är
Bertel Gripenberg, i hvars fasta och glänsande form
bilder och bikter ges af ungdomlig älskogslidelse,
Tavastlands ödsliga och mäktiga natur, striden mot
de röde, stoltheten öfver att vara svensk.
Äfven 1910-talet har medfört en rad nya
debutanter, och den svenskspråkiga litteraturen
visar för närvarande en kraftig växt i olika
riktningar. Hufvudsakligen har det nu varit
prosan, som odlats, och denna litterära form har
fått en tidigare aldrig uppnådd lätthet, klarhet
och säkerhet. – Tiden efter storstrejken 1905
kännetecknades framför allt af misströstan och
tvifvelsjuka, framkallade af de grusade nationella
förhoppningarna, och däraf härrör grundstämningen
hos de unga Helsingforsdebutanterna, hvilka,
emedan de verkade viljelösa iakttagare, kallades
"flanörer" eller "dagdrifvare", det senare titeln
på ett karakteristiskt verk af Torsten Helsingius
(f. 1888), som skildrade pessimismen under denna
period; en rikssvensk författare, som öfvade
påverkan, var Hjalmar Söderberg. Indignerad, satirisk
samhällsskildring lämnade Rikard Malmberg (f. 1877,
signaturen Gustaf Alm); de unga kotteriernas olust
och trötthet återgaf Ture Janson (f. 1886, äfven
poet). Motsatsen mellan kultur och natur har varit
hufvudtemat för Henrik Hildén (f. 1883). Runar Schildt
(f. 1888), en elegant berättare, har i noveller
och dramatiska arbeten ådagalagt en betydande
psykologisk förmåga och en mångsidighet, som fört
honom fram i första ledet. – För sig stå realisterna
John William Nylander (f. 1869) och Eirik Hornborg
(f. 1879). – Äfven i Finland börjar kvinnornas insats
i litteraturen att bli allt större; af de mera kända
kunna nämnas novellisten Sigrid Backman, Josefina
Bengts, som skildrar folklif, romanförfattarinnorna
fru Kersti Bergroth och J. A. Strindbergs dotter Karin
Smirnoff samt bland skaldinnorna Greta Langenskjöld
(religiös diktning) och den expressionistiska Edith
Södergran (1892–1923). Det yngsta släktledets mest
beaktansvärda skalder äro den klassicistiske Ragnar
Ekelund (f. 1892) och den inspirerade lyrikern
Jarl Hemmer (f. 1893), som äfven gett en roman från
inbördeskriget.
Den af K. G. Estlander 1876 uppsatta "Finsk
tidskrift" har varit af stor betydelse för det
litterära lifvet. De ungas organ under de senaste
tjugu åren ha varit "Euterpe" (1902-05) och "Argus"
(1908-11, sedan fortsatt under namnet "Nya Argus"),
af hvilkas medarbetare må nämnas, utom Werner
Söderhjelm, litteraturhistorikerna Gunnar Castrén
(f. 1878), Olaf Homén (f. 1879) och Emil Zilliacus
(f. 1878, äfven skald) samt den originelle humoristen
Gustaf Mattson (1873-1914). Se O. Homén, "De nya
författarna" (1915), Ruth Hedvall, "Finlands svenska
litteratur" (1917), och W. Söderhjelm, "Utklipp om
böcker", III:1 (1920).
2. Den finskspråkiga litteraturen har visat
allt större andlig lifaktighet och snabbt
stigande produktivitet på alla områden. Mest och
framgångsrikast ha prosaberättelsen och romanen
odlats, därefter lyriken och minst dramat. Af de äldre
prosaförfattarna kvarstod Juhani Aho (1861-1921)
till sin lefnads slut i främsta ledet. Han
offentliggjorde under sina sista lefnadsår den
romantiskt färgade ödemarksskildringen "Juha" (1911),
skärgårdsberättelsen "Omatunto" (1914), den fredsidén
omhuldande "Rauhan erakko" (1915) samt den lyriskt
färgade cykeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
