Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis / 803-804 (1923) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Finland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Städernas befolkning utgjorde (1921) 16,1 proc. af
hela rikets befolkning, finsktalande voro (1920)
88,7 proc. af hela befolkningen, svensktalande åter
11,0 proc.; inom stadsbefolkningen voro motsvarande
procenttal 75,7 och 23,1. På 1,000 män kommo (1921)
1,026 kvinnor. Årliga medeltalet på 10,000 pers. af
lefvande födda var 1911–15 275, åren 1916–20 endast
233 och 1921 243 samt af döda åren 1911–15 161, åren
1916–20 195, men år 1921 140. Giftermålsfrekvensen på
10,000 pers. var i medeltal per år 58 såväl 1911–15
som 1916–20, men 1921 däremot 70.

Utvandring. Antalet emigranter uppgick 1906–10 till
inalles 77,776, 1911–15 till 50,668 och 1916–20
till 16,678 samt 1921 och 1922 till resp. 3,557 och
5,715; de olika åren förete betydande variationer
i emigrationsfrekvensen.

Jordbruket. Den odlade jorden beräknades 1920 uppta 6
proc. af rikets hela areal. Skördebeloppet (i tusental
hl.) var i medeltal per år följande:

	Råg	Korn	Hafre	Hvete
1906–10	3,985	1,795	7,142	47
1911–15	3,709	1,710	7,736	62
1916–20	3,260	1,403	7,317	92

Af potatis skördades 1916–20 i medeltal 7,208
mill. hl. om året.

Genom lag af 1919 är stiftande af fideikommiss för
framtiden förbjudet; nuv. fideikommiss få säljas på
villkor, att köpesumman deponeras i Statskontoret,
som eger att förvalta densamma i öfverensstämmelse
med hvad därom stadgats. – 1909 utfärdades ny
förordning om lega af torp, landbolägenhet
och backstuguområde. Enligt dess bestämmelser
är lägsta legotid i allmänhet 50 år. Legotagaren
tillkommer vid aftalets utgång full ersättning för
vidtagna förbättringar å legoobjektet. Legoafgiften
bör anges i penningar, äfven om en del af densamma
utgår in natura. Kommunala legonämnder, bestående af
representanter för såväl legogifvare som legotagare,
ega granska och fastställa alla legoaftal, särskildt
med afseende på, att legovillkoren ej äro för brukaren
obilliga, samt försöka åstadkomma förlikning i
tvister, som härröra af legoaftal. De band denna
förordning lade på jordegarna voro så kännbara,
att dessa antogos i stor utsträckning komma att
underlåta förnyandet af utgångna legoaftal. Då det
å andra sidan ansågs inhumant och samhällsvådligt
att lämna på bar backe en mängd legotagare, som ofta
länge brukat legoområdet och därtill i många fall
öfvertagit detsamma af föregående släktled, såg
sig lagstiftaren tvungen att samtidigt och senare
i flera repriser stadga obligatorisk förlängning
af gällande legoaftal, för att under denna tid
det planlagda inlösensförfarandet af legoområden
måtte hinna organiseras. Genom lag af 1918 (senare
i en del detaljer ändrad) har åt såväl legotagare
som legogifvare tilldelats rätt att påyrka inlösen
af torp, landbolägenhet och backstuguområde till
legotagarens ego. Lösningsrätt eger blott person
hörande till den obesuttna befolkningen, hvarvid
yrkande på inlösen bör framställas före legotidens
utgång. Legoområdet kan vid inlösen regleras, och
i öfrigt lämnas i lagen detaljerade bestämmelser
rörande områdets närmare bestämmande. Legotagaren är
skyldig att inlösa legogifvaren tillhöriga byggnader
å det inlösta området. Legotagaren måste i vissa fall
åtnöjas med annat område, än det han tidigare brukat,
t. ex. i händelse att stamlägenheten eljest får en
oförmånlig konfiguration. Den inlösta lägenheten blir
kolonisationslägenhet, å hvilken lagen ang. sådana af
1922 tillämpas och hvilkens innehafvare är underkastad
vissa inskränkningar i sin eganderätt. För det inlösta
området erhåller jordegaren ersättning enligt 1914 års
värde med afdrag af de förbättringar, som brukaren
under de senaste tjugu åren nedlagt på området,
äfven om han icke på grund af tidigare lag eller aftal
varit berättigad att få dem ersatta, för den händelse
han ej tidigare i annan form (lägre legoafgift
o. d.), erhållit sådan ersättning. Staten erlägger
löseskillingen, hufvudsakligen i obligationer,
löpande med 5 proc. ränta, och egare af inlösta
torp och landbolägenheter erlägga i sin tur ränta
och amortering åt staten medelst annuiteter om
6 proc., egare af inlösta backstuguområden åter
en sådan om 8 proc. I praktiken ha legogifvare
och legotagare i ett stort antal fall frivilligt
öfverenskommit om öfverlåtande af torp m. m. åt
brukaren, utan att därvid det i lagen föreskrifna
förfarandet till alla delar kommit till användning
och utan att statens mellankomst för löseskillingens
erläggande påkallats. Genom lagar af 1921 och 1922 har
lösningsrätt beviljats legotagare å prästerskapets
och klockares boställen samt å statens boställen
och skogsmarker. Främjande af den obesuttna
befolkningens fasta bosättning är syftemålet
med flera andra nyligen stiftade lagar. Enligt
lag af 1922 kunna sålunda af staten tillhöriga
skogsmarker bildas odlings- och bostadslägenheter
enligt af kolonisationsstyrelsen för vissa områden
uppgjorda planer. Kolonisationsstyrelsen eger antaga
åbo på de nybildade kolonisationslägenheterna,
hvilkas pris erlägges sålunda, att den nye egaren,
efter det att han fått åtnjuta 10 frihetsår och i
ytterligare 10 år erlagt endast 4 proc. ränta, under
de därpå följande 28 åren amorterar ena hälften af
löseskillingen och under ytterligare 5 år den andra
hälften, hvarförutom han skall erlägga ränta. Genom
lag af 25 nov. 1922 (den s. k. lex Kallio) stadgas
slutligen, att i landtbruksarbeten förfarna personer,
hvilka ej förut ega jord eller inneha legoområde,
som kan inlösas, på vissa villkor äro berättigade att
anlita statens och kommunernas bistånd för förvärf
af odlings- eller bostadslägenheter, hvarvid, i
händelse erforderliga områden ej kunna erhållas af
staten tillhörig jord eller genom köp, tvångslösen
kan komma till användning. Därvid böra i främsta
rummet tas i anspråk vanvårdade lägenheter, jord,
som tillhör bolag m. fl. samfälligheter, hvilkas
hufvudsakliga syfte ej är idkande af jordbruk,
samt f. ö. jord tillhörig större lägenheter framför
sådan, som tillhör mindre, allt i enlighet med
detaljerade föreskrifter i lagen. Löseskillingen
bestämmes enligt gångbart pris å orten och erlägges
af staten förskottsvis, till hufvudsaklig del i
obligationer löpande med 7 proc. eller lägre ränta;
den nye egaren åter erlägger till staten annuiteter
om 7 proc. för odlingslägenheter och om 9 proc. för
bostadslägenheter, hvaraf 4 proc. ränta å det oguldna
kapitalet. Lagen, som är mycket omtvistad, har ännu
ej blifvit tillämpad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>