Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Estland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyskarna och offrade blomman af sitt lands ungdom
i tappra strider utanför Riga. Esterna voro
försiktigare och vidsyntare. De anade Rysslands
slutliga sönderfallande och sparade sina krafter
till de sista afgörande striderna. Efter ryska
marsrevolutionen 1917 och upprättandet af furst
Lvovs provisoriska regering voro esterna de första
bland de främmande nationaliteterna i Ryssland,
som förelade regeringen ett lagförslag om autonomi,
och genom en demonstration af de talrika i Petersburg
koncentrerade estniska truppafdelningarna och af de
civila estniska befolkningselementen i hufvudstaden
lyckades esterna aftvinga regeringen bekräftelse på
detta lagförslag. Kort därefter valdes en landtdag
(maapäew), och en förvaltning organiserades med en
af ryska regeringen utsedd guvernör (dittillsvarande
borgmästaren i Reval, Jaan Poska) i spetsen. Glädjen
öfver denna första autonoma själfförvaltning blef
emellertid kort. I Petersburg eröfrade bolsjevikerna
genom novemberrevolutionen 1917 makten i staten,
och denna rörelse grep äfven omkring sig bland den
stora massan af de i E. förlagda trupperna. Landtdagen
sprängdes hösten s. å. af ryska trupper under befäl
af estniska bolsjeviker, och makten i landet kom i
händerna på estniska kommunister. Dessa organiserade
en skenautonomi under de ryska truppernas skydd. På
kommunistväldet i E. gjorde de tyska truppernas
inmarsch febr. 1918 hastigt slut. Kort innan tyskarna
inryckt i Reval, reste sig esterna, fördrefvo
kommunisterna och förklarade 24 febr. 1918 E. för
en själfständig suverän republik. Den provisoriska
regering, som omedelbart utsågs, skickade genast
öfver Stockholm en delegation till utlandet för
att söka förvärfva erkännande från de allierade
makterna. Detta gafs äfven snart, visserligen blott
i form af ett de-facto-erkännande tills vidare.
Den raskt genomförda tyska ockupationen hade det
goda med sig, att de demoraliserade ryska trupperna
så flyktliknande utrymde E., att de ej hunno med
att företaga de vanliga sköflingarna. Utom af de
inmarscherande tyskarna oroades de nämligen äfven af
estniska trupper, ty vid den autonoma regeringens
tillkomst hade två estnisk-nationella regementen
bildats af de estniske soldater, som lämnat sina ryska
truppafdelningar. De tyska trupperna underhöllo till
en början vänskapliga förbindelser med dessa estniska
regementen, men detta varade ej länge. En estnisk
krigsmakt passade ej in i den tyska regeringens af
den baltiska adeln påverkade planer. Dessa gingo
nämligen ut på skapandet under tyskt skydd af ett
baltiskt hertigdöme, som skulle omfatta alla tre
provinserna (Estland, Livland och Kurland) och hvari
den lokala adeln skulle, språkligt förmedlande mellan
ester och letter, spela den ledande rollen. De af
ryska regeringen lagenligt upplösta gamla medeltida
adelslandtdagarna sammanträdde under tyska truppers
skydd till gemensam session i Riga och besiöto
upprätta ett dylikt hertigdöme. Från estniskt och
lettiskt håll hade blott några byäldste kallats till
Riga, och de hade ej fritt valts af sina kommuner,
utan blifvit utsedda genom ett skenval, hvari
befolkningens flertal ej deltagit. Dessa kommunäldste
protesterade förgäfves mot ständerlandtdagens beslut
under påpekande af, att denna fullständigt usurperat sina
rättigheter. Enär de allierade de facto erkänt den
lagliga estniska landtdagen af 1917 (maapäew) som
högsta makten i landet, blefvo adelslandtdagens beslut
verkningslösa. Sedan de tyska trupperna hösten 1918 på
de allierades uppfordran måst lämna E., konstituerade
sig ånyo den provisoriska estniska regeringen och
tog landets öde i sina händer.
Knappt hade emellertid den nya estniska regeringen
konstituerat sig – utan penningar och utan trupper –,
förrän ryska kommunister, förstärkta af estniska och
lettiska stallbröder, i stora skaror öfver Narva och
Pskov, mördande och plundrande, bröto in i landet. De
på återmarsch stadda tyska trupperna gjorde dem endast
vid Narva något motstånd, men soldatråden började
snart fraternisera med kommunisterna. Den nya estniska
regeringen försattes i ytterst svårt läge. Till en
början kunde den mot de röde uppställa endast några
hundratal bristfälligt beväpnade frivilliga samt några
kompanier frivilliga gymnasister och studenter. Under
öfvermänskliga ansträngningar lyckades dessa tappra
ungefär en månad fördröja och hejda ryssarna, och
under tiden anordnades och genomfördes småningom
allmän mobilisering. Ett ryskt angrepp sjöledes
från Kronstadt mot Reval afvärjdes kort före julen
1918 af en i hast ditbeordrad engelsk eskader,
som därvid eröfrade två i godt stånd varande ryska
snabbgående minkryssare och välvilligt öfverlät
dem åt E:s regering, hvilken nu kunde af dem och
några tidigare förvärfvade fartyg organisera en
liten örlogsflotta. Det vänskapligt sinnade Finland
beviljade E. ett mindre lån och sände till hjälp en
frivillig kår på 2,000 man jämte ett antal gevär och
några gamla kanoner. Genom dessa händelser växte i
hög grad esternas mod. Med hjälp af de finländske
frivillige började de sina operationer under ledning
af öfverste Johan Laidoner, som redan förfogade
öfver ett större antal nyutbildade trupper, en liten
örlogsstyrka och primitiva pansartåg, som organiserats
af den patriotiske marinkaptenen J. Pitka. Kapten
Pitka utsågs till chef för sjöstridskrafterna, och nu
började den estniska motoffensiven mot kommunisterna,
hvilka redan från Pskov intagit Dorpat och nått fram
till närheten af Reval. Motanfallet skedde med en
sådan våldsamhet, att E:s gränser redan efter några
veckor voro rensade från fiender, hvilket den till
general befordrade Laidoner kunde inrapportera till
den under tiden valda konstituerande församling,
som inkallats till Reval. Under tiden hade äfven
ett kompani danska och svenska frivilliga inträffat,
hvilka emellertid till följd af sitt ringa antal ej
militäriskt betydde så mycket, men dock ej förfelade
att utöfva ett moraliskt inflytande. Under dessa
strider hade svensken M. Ekström (se d. o. Suppl.),
då major i finländsk tjänst, med 6 kompanier genom
öfverrumpling intagit Narva (28 jan. 1919).
Strax i början af den kommunistiska anstormningen
drog sig från Pskov en afdelning "hvita" ryska
trupper tillbaka in på estländskt område. Med
fransk och engelsk hjälp fingo dessa trupper i
E. ny utrustning. I början under högsta befäl af den
estniske ofverbefälhafvaren, senare under general
Rodzjanko och general Judenitj, ryckte dessa ryssar
våren 1919 öfver Narova mot Petersburg. Genom tillopp
af frivilliga växte Judenitjs armé till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
