Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis / 547-548 (1923) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrokardiografi - *Elektrokemisk industri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

d. o. och Galvanometer, sp. 674–675),
erhålles en kurva, elektrokardiogram, som återger
retningsledningens tidsförlopp. Afvikelser
från elektrokardiogrammets typiska form lämna
värdefulla upplysningar om rubbningar i
retningsledningen, t. ex. skador å ledningen mellan förmak och
kammare. Se vidare fig. 1–3.
J. E. J-n.

Fig. 2. Öfverst pulskurva från karotis (halspulsådern), därunder elektrokardiogram från ett fall af s. k. totalt hjärtblock, d. v. s. förmak och kammare slå i olika takt, beroende på, att öfverledningen är afbruten.

Fig. 3. Öfverst pulskurva, därunder elektrokardiogram med en atypisk kammarretning, som ej åtföljes af något pulsslag.

*Elektrokemisk industri. Den elektrokemiska industrien
har under senare tid fått en allt större betydelse, ej
minst för Sverige. Enligt internationellt språkbruk
förstås med elektrokemisk industri dels sådan
industri, hvarigenom med hjälp af elektrisk energi
kemiska produkter åstadkommas, dels framställningen
af apparater (galvaniska element och ackumulatorer),
i hvilka elektrisk energi alstras med hjälp af kemiska
omsättningar. Om sistnämnda grupp af elektrokemisk
industri se Ackumulator, Galvaniskt element och Galvanoteknik.

Framställningen af kemiska produkter med hjälp af
elektrisk energi kan ske på två sätt. Antingen kan
elektriciteten användas enbart som värmekälla -
sådana förfaranden kallas elektrotermiska - eller
ock kan man använda den elektriska strömmens förmåga
att sönderdela sammansatta ämnen - de elektrolytiska
förfarandena. Efter erhållna produkter indelar man
den elektrokemiska industrien i elektrometallurgi,
som af ser framställning af metaller och deras
legeringar, och öfrig elektrokemisk industri, som
afser framställning af väte, metalloider och kemiska
föreningar. Sist nämnda slags elektrokemisk industri
kan också karakteriseras såsom den industri, som
afser framställning af kemisk-tekniska produkter, en
bruklig benämning af ifrågavarande ämnen till skillnad
från metallerna - en benämning, som emellertid är
föga rationell.

Den kemiska storindustrien var före de elektrokemiska
metodernas framträdande baserad på bränsle som värme-
och kraftkälla och lokaliserade sig därför i väsentlig
grad till stenkolsförande trakter, såsom (i Europa)
England, Rhentrakterna,norra Frankrike och Belgien. Den elektrokemiska
industrien tar i främsta rummet sikte på vattenkraften
såsom en billig alstrare af elektrisk energi,
och i och med dess utveckling har den kemiska
storindustrien börjat i väsentlig grad förskjuta sig
till de vattenfallsrika trakterna, såsom (i Europa)
Sverige, Norge samt Frankrikes, Schweiz’, Tysklands,
Österrikes och Italiens alptrakter.

Erfarenheten har visat, att vid något så när stora
svenska vattenfall ett pris på energien af 40 kr. per
kilowattår i allmänhet ger god ränta på det nedlagda
kapitalet under de förhållanden, som gällde före
Världskriget. Äfven vid detta relativt låga kraftpris
måste emellertid den elektrokemiska industrien noga
ekonomisera med kraften och är därför i de flesta fall
baserad på att utnyttja kraften dygnet rundt och året
om, så att man för denna industri, med vederbörlig
hänsyn till driftafbrott och erforderlig tid för
reparationer, plägar räkna med en drifttid af 350x24 =
8,400 t. pr år.

Inom den elektrotermiska industrien använder man den
elektriska energien för upphettning. Det är därför af
största betydelse att klargöra för sig, huru mycket
värme, som kan erhållas pr kilowattår, jämfördt med
hvad som fås ur bränsle. Resultatet af en teoretisk
beräkning däraf blir, att l kilowattår alstrar lika
många värmeenheter som l ton prima stenkol. Då en ton
dylika kol före 1914 i svensk hamn kostade 15 kr. och
vid en fabrik inne i landet sällan öfver 20 kr. -,
medan normalpriset pr kilowattår i Sverige kan anges
till omkr. 40 kr. -, så skulle man vara frestad
att tro, att elektrotermisk industri icke vore
möjlig. I de elektriska ugnarna kan man emellertid
med hjälp af antingen den elektriska ljusbågen eller
motståndsupphettning nå en temperatur af 3,000-4,000°,
medan man med hjälp af bränsle kan på sin höjd komma
till 1,700-1,800° C. Man kan därför i elektriska
ugnar genomföra en del processer, som erfordra högre
temperatur, än som på annat sätt kan nås; hit hör
framställning af högprocentigt kiseljärn, karbid,
grafit, carborundum, salpetersyra direkt ur luften
m. m. Emellertid är den elektrotermiska industrien
ingalunda inskränkt till dessa processer, hvilka öfver
hufvud taget icke på annat sätt kunna genomföras, utan
har delvis bemäktigat sig äfven andra områden. Detta
beror i första hand därpå, att i de elektriska ugnarna
värmekällan (d. v. s. ljusbågen) är placerad inne
i ugnen, hvarigenom ett mycket bättre utnyttjande
af värmet ernås än vid upphettning utifrån. Härtill
kommer, att man af samma orsak, värmekällans lämpliga
placering, kan leda driften så, att ugnsmaterialet
i hög grad skonas. Dessa bägge omständigheter göra,
att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>