Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diehl, Michel Charles - Diehl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Diehl-Dierauer
322
gans uppbär ett stort lärdt material och ger
framställningen omisskännlig tidsfärg. Medryckande
och liffullt har D. tecknat flera af bysantinska
historiens främsta personligheter. D:s historiska
skildringar ha öfversatts till flera språk. A. B-s.
Diehl [dilj, Karl, tysk nationalekonom (se
Nationalekonomi, sp. 514), f. 27 mars 1864 i
Frankfurt a. M., blef filos, doktor i Halle på
afh. P. J. Proudhon, seine lehre und sein leben
(1888; 2 fortsättningshäften 1890, 1896). Efter
liknande plan utarbetade han det omfattande
arbetet Socialwissenschaftliche erläuterungen zu
David Ricardos system der volkswirtschaft (2 bd,
1905). Professor i Halle 1893, i Rostock 1898, i
Königsberg 1899 och i Freiburg (Baden) sedan 1908,
har han utöfvat mycket omfattande författarskap
och räknas till de mera bemärkte akademiske
lärarna inom sitt ämne i Tyskland. Bland hans
arbeten må ytterligare nämnas Vber sozia-lismus,
kommunismus und anarchismus (1906; "Socialismen,
kommunismen och anarkismen", 1913) och Zur
frage der getreidezölle (1912), ett inlägg mot
Brentano (se denne) och frihandelspropagandan.
E. F. K. S-n.
Diels[dils]. 1. Herm ann D., tysk filolog, f. 18
maj 1848 i Biebrich am Rhein, d. 4 juni 1922 i
Berlin, var efter studier i klassisk filologi och
filosofi vid Berlins och Bonns universitet en tid
gymnasielärare samt utnämndes 1882 till e. o. och 1886
till ord. professor vid Berlins universitet; sedan
1897 var han medlem af styrelsen för arkeologiska
institutet där. 1881 blef han led. af preussiska
vet. akad., där han 1895 efterträdde Th. Mommsen som
ständig sekreterare för den filologisk-historiska
afdelningen. D:s forskning har hufvudsakligen varit
egnad åt grekiska filosofien, naturvetenskapen,
medicinen och tekniken. Bland hans många skrifter
må nämnas De Galeni historia philosopha (1871),
"Doxo-graphi graeci" (1879; af akad. prisbelönad
skrift), "Simplicii in Aristotelis physica
commentaria" ("Commentaria in Aristotelem graeca",
IX-X, 1882-95), Vber die exoterischen reden des
Aristoteles (1883), Seneca und Lucan (1885),
Vber das dritte buch der aristotelischen rhetorik
(1886), Sibyl-Unische blåtter (1890), "Supplementum
Aristoteli-cum III" (1893), "Parmenides. Griechisch
und deutsch" (1897), Elementum. Eine vorarbeit zum
griechischen und lateinischen thesaurus (1899),
"Herakleitos von Ephesos. Griechisch und deutsch"
(1901; 2:a uppl. 1909), "Poetarum philosophorum
fragmenta" (1902), "Die fragmente der vorsokrati-ker"
(1903; 3:e uppl. 1912), "Didymos’ kommentar zu
Demosthenes" och "Anonymer kommentar zu Platons
Theätet" (i "Berliner klassikertexte" I- II, 1904-05;
i samarbete med W. Schubart), "Die handschriften
der antiken ärzte" (1905-07), Bei-träge zur
zuckungsliteratur des Okzidents und Orients (1908-09),
"Theophrasti Characteres" (kritisk uppl. 1909),
Die entdeckung des alkohols (1913), Antike technik
(6 föredrag i mönstergill populärvetenskaplig form;
1914), "Galeni in Hippocratis Prorrheticum" I (kritisk
uppl.; ingår i "Corpus medicorum graecorum", 1915),
"Philodemos iiber die götter" (1915-16), Vber die
von Prokop beschriebene kunstuhr von Gaza (1917),
kritisk uppl. af Herons och Philons "Belopoiika"
(skrifter om det antika artilleriet; Berlin, 1918;
i samarbete med
Tryckt den 7/5 23
generalmajor E. Schramm); Lukrezstudien (1918),
kritisk uppl. af "Lucretius’ De rerum natura" (fullb,
kort före D:s död).
D. gjorde stora och betydelsefulla insatser som en
vetenskapens organisatör af hög rang. Han var nitisk
befrämjare af det internationella vetenskapliga
samarbetet, som afbröts eller inskränktes genom
Världskrigets utbrott. Som hufvudredaktör ledde han
utgifningen af "Commentaria in Aristotelem graeca"
och "Corpus medicorum graecorum"; han tog äfven
verksam del i ledningen af samtidens största företag
på den klassiska filologiens område, "Thesaurus
linguae latinae". Sedan 1887 var han med redaktör af
"Archiv fur geschichte der philo-sophie". Hans namn
är jämte Wilamowitz’ hugfäst i den 1920 bildade
Wilamowitz-Diels-stiftung (se Wilamowitz). Han
var led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1911)
och Vet. soc. i Uppsala (1914). Se uppsats af
E. Nachmanson i "Ord och bild" 1923.
2. L u d w i g D., den föregåendes son, botanist,
f. 24 sept. 1874 i Hamburg, blef 1896 assistent
vid Berlins botaniska museum, 1900 docent i Berlin,
1908 professor i botanik i Marburg, underdirektor för
Berlins botaniska trädgård och museum (Dahlem) 1913
och direktor där 1921. Han reste 1900-02 i Kaplandet,
Australien, Java m. fl. länder. Viktigare skrifter
äro Vegetationsbiologie von Neuseeland (1896),
Flora von Zentral-China (1900), Die pflan-zenwelt
von Westaustralien (1906), Pflanzengeo-graphie
(1908) och flera systematiska arbeten.
1. T. K-n. 2. C. Lmn.
Diemel [dimel], biflod fr. v. till Weser, i West-fålen
och Hessen, 80 km. lång, utfaller vid Karls-hafen,
n. om Kassel. Vid Helminghausen har uppförts en damm
och anlagts elektricitetsverk.
*Diémer, Louis, dog 21 dec. 1919.
Diemer [dim-], Anders Mathiesen, dansk tidningsman,
pedagog, f. 14 maj 1878 i Abild vid Tönder, blef 1905
vid Köpenhamns universitet can-didatus magisterii
samt verkade 1906-20 i Stockholm som korrespondent
om svenska förhållanden till danska tidningar och som
tillfällig medarbetare om danska förhållanden i flera
Stockholmstidningar. Efter Sönderjyllands återförening
med Danmark återvände D. till födelsebygden som
adjunkt vid statsskolan i Haderslev (sedan 1920)
och ordf. i Haderslevs biblioteksförening. Ifrig
skandinav, har D. som tidningsman och föreläsare
varit outtröttligt verksam för ökandet af inbördes
kännedom och samförstånd mellan danskar och svenskar.
V. S-g.
Diener [din-], Karl, österrikisk geolog och
pa-leontolog, f. 11 dec. 1862 i Wien, blef
privatdocent 1886 i geografi och 1893 i geologi, 1897
e. o. professor i geologi och 1903 ord. professor
i paleonto-logi, allt vid Wiens universitet. D. har
företagit studieresor till Syrien (1885), Himalaya
(1892), Mexico (1896) och Japan (1913). Han har
utöfvat vidsträckt författarskap inom olika grenar
af vetenskapen, och särskildt har han sysslat med
Alpernas geologi och triassystemets stratigrafi och
paleonto-logi. Inom paleontologien har han arbetat
såväl med mera allmänna frågor som med speciella och
systematiska, och här böra särskildt hans arbeten om
ammoniternas systematik omnämnas. K. A. G.
’Dierauer, J., dog 14 mars 1920 i S:t Gallen. Hans
"Geschichte der schweizerischen eidgenossen-
35 b., S. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
