Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dido och Æneas - Dido-språken. Se Kaukasiska språk - *Didring, E. - *Didym - Didymograptusskiffern - Didymosorus (oriktigt Didymosurus). Se Gleichenia - Diebitsch-Peary, Josephine. Se Peary, R. E. - *Diedenhofen - *Dieffenbach, A. H. - *Diego Suarez - Diehards - Diehl, Michel Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
319
Dido-språken-Diehl
320
lyrisk tragedi med text af Kellgren (efter Gustaf
III:s plan) och musik af Kraus (se denne, sp. 1224
-25), uppf. f. g. 1799 i Stockholm.
Dido-språken. Se Kaukasiska språk.
*Didring, E., var 1908-14 förste bokhållare i
milkontoret, var 1904-10 fullmäktig i Statens
järnvägstrafiks pensionsinrättningar, vardt 1910
led. af direktionen för dessas kassa och var 1906-08
dels sekreterare, dels ordf. i pensionsfullmäktiges
arbetsutskott. 1913-14 var han teateranmälare i
"Dagen" och 1914-18 i "Aftonbladet", var 1915-20
led., resp. vice ordf. i Svenska Eöda korsets
hjälp-kommitté för krigsfångar, där han nedlade
ett betydande och högt skattadt arbete; på uppdrag
utgaf han 1920 redogörelsen Sveriges hjälp till
krigsfångarna. 1915-20 var han ordf. i Sveriges
författareförening och valdes ånyo till ordf. 1923
efter återkomsten från en längre utrikesvistelse. -
D. har utvecklat en synnerligen omfångsrik litterär
verksamhet på såväl prosaberättelsens som dramats
område. Efter novellerna Vilsna vandrare (1911) följde
den stora romanen Malm, hvars första del, Männen
som gjorde det (1914, 5:e uppl. 1920; ty. öfv. 1917,
fi. öfv. s. å.), är en mäktig skildring af arbetet
på Riksgränsbanan, flärdfritt saklig, med ypperliga
människoteckningar och storartade naturstämningar,
medan andra delen, Bergets sång (1915; 4:e uppl. 1920;
fi. öfv. 1917), är en betydande och stark skildring
af arbetslif och arbetare i Kiruna, och tredje delen,
Spelarna (2 uppl. 1919), en desilluderad framställning
af aktiejobb och para-sitlyxlif i Stockholm åren
närmast före Världskrigets utbrott. Bortom ärans
fält (1917; fi. öfv. 1919) är en novellsamling om
krigsfångar, Sigrid Persdotter Bjurcrona (1922) en
familjeroman. Hans teaterstycken, af hvilka några
getts i Danmark, Tyskland, Norge, Finland, Eyssland,
Österrike och Spanien och flera haft långvariga
framgångar på scenen, äro: folkstycket Två konungar
(1908), om Bellman och Gustaf III, det spännande
Högt spel (1909; öfv. till fr. o. katalanska),
Örnarna (1910), Valuta (s. å.; ty. öfv. 1909), En
moder (uppf. 1911 i Göteborg), Jefta (1912), de tre
enaktarna Eros (s. å.), det patriotiska Arvtagarna
(1914), farsen Flygmaskinen (1915), blankversdramat
Gustav II Adolf (1916), den psykologiskt och
sceniskt gripande Elna Hall (1917), trilogien På väg
till friheten, af hvilken första delen, Råttfällan
(1918), med en om Easputin påminnande centralfigur,
var ett kassastycke; det fortsattes af Fången (1919)
och Riket, en framtidsvision (är icke uppförd);
Segergudinnan (1920) och Pension Bellevue (1922).
B-n B.
*Didym. Didymsalterna ha genom Auer von
Welsbach kunnat uppdelas i motsvarande salter af
praseodym och neodym (se dessa ord). Å pl. II
till art. Spektralanalys och Spektrum står
nederst ett äldre spektrum för "didymklo-rid";
detta är taget med en blandning af of van-nämnda
didymkomponenter. I detta spektrum tillkommer
bl. a. bandet vid /. = 740 samt absorp-tionsmaxima
vid 578-572, 526-522 samt 469 neodymet.
H. E.
Didymogra^tusskiffern, geoL, är den del af den
ordoviciska lagerserien graptolitskiffrar, som
karakteriseras af graptolitsläktet Didymograptus
jämte Tetragraptus, Phyllograptus m. fl. Den motsvarar
ortocerkalken och lager närmast under och närmast
öfver densamma, d. v. s. Asaphusledet och den
allra öfversta delen af Ceratopygeledet. Skiffern
förekommer i Skåne, Västergötland, Dalarna och
Jämtland ; förr använde man det olämpliga namnet
"undre graptolitskiffern" (se Silursystemet,
sp. 549-550).
Didymosorus (oriktigt Didymosurus), paleobot. Se
Gleiehenia.
Diebitsch-Peary, Josephine. Se Peary, E. E.
*Diedenhofen tillhör nu Frankrike och benämnes
officiellt T h i o n v i 11 e.
*Dieffenbach, A. H., dog 29 nov. 1914 i Hoh-wald.
*Diego Suarez var 1885–96 egen koloni, men är sedan
1896 en del af franska kolonien Madagaskar. Staden
D. hade 10,377 inv. 1911.
Diehards [dai’hā’ds], eng. (af die, dö, och hard,
hård; eg. soldater, som hellre dö än ge sig),
i England sedan omkr. 1913 använd benämning på den
grupp inom det konservativa partiet, som till det
yttersta motsatt sig irländsk själfstyrelse, stundom
äfven i allmänhet på konservativa ytterlighetsmän.
Diehl [dil], Michel Charles, fransk historiker,
f. 4 juli 1859 i Strassburg, var 1881-85 medlem
af franska arkeologiska instituten i Eom och Aten
och vann 1888 filos, doktorsgrad genom det viktiga
arbetet Etudes sur V administration by-zantine dans
Vexarchat de Ravenne (1888). D. blef 1891 professor
i Nancy och 1907 professor i bysantinsk historia
viH Sorbonne. D. har - utom uppsatser i "Bulletin
de correspondance hellénique" och "Mélanges de
1’Ecole de Eome" m. fl. tidskrifter - författat ett
flertal konsthistorisk-arkeologiska och historiska
arbeten, som vunnit stor spridning. Bland de förra
märkas Etudes d’archéologie by-zantine, UÉglise et
les mosaiques du couvent de Saint-Luc en Phocide
(1889), L’art byzantine dans 1’Italie méridionale
(1894), Manuel d’art byzantin (1910) och mera populära
framställningar Ex-cursions en Gréce (1890; prisbelönt
af Franska akad.) och En Méditerranée (1901). Jämte
konsthistorisk-arkeologiska studier har D. bedrifvit
synnerligen betydelsefull historisk forskning,
känd genom arbeten som L’Afrique byzantine (1896),
Justinien et la civilisation byzantine au VI:e siécle
(1901), prisbelönta af Académie des inscriptions. Med
dessa i detalj gående undersökningar förbinder
D. friare historisk skildring: Figures byzantines
(1908; "Bysantinska gestalter", 2 bd, 1920-22),
Théodora (1904; sv. öfv. 1920). Inom D:s produktion
äro att märka äfven kortfattade öfversikt-liga
framställningar, särskildt Histoire de Vempir e
byzantin (1920). - Bysantinska historien är det
område, som D. egnat sitt främsta vetenskapliga
arbete. Genom sin banbrytande historiska lärdom,
genom konsthistorisk-arkeologiska studier och ej
minst genom förtrogenhet med Medelhafsländernas
lif och geografi har han ovanligt mångsidigt och
lefvande kunnat fatta och teckna olika perioder af
Bysans’ historia. Utmärkande för D. som historiker äro
uppfattningens och framställningssättets klarhet och
åskådlighet, egenskaper, som göra sig gällande såväl
i speciella undersökningar som i hans friare hållna,
historiska och arkeologiska essayer. Särskildt vid
den allmänna historiska skildringen framträder en
personlig litterär stil, som med ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
