Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Bulgarien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armé öfvergå Donau, hvarpå den utan att möta
motstånd framryckte ända till närheten af Sofia. Äfven
turkarna började åter krig och återtogo
Adrianopel. För B. återstod endast att kapitulera, hvilket
skedde genom freden i Bukarest (se d. o. Suppl.)
10 aug. 1913; freden med Turkiet slöts i
Konstantinopel 29 sept. Medan Serbien och Grekland
sinsemellan fingo dela nästan hela Macedonien, blef
B:s slutliga vinst af sina dryga offer i blod och
penningar i de båda Balkankrigen endast en mindre
landutvidgning åt s. v. samt af Tracien en
sträcka vid Egeiska hafvet med hamnstaden
Dede-Agatsch jämte en smal landremsa i s. utan
Adrianopel, medan det af sitt eget område måste
till Rumänien afstå södra Dobrudscha till linjen
Tutrakan-Baltsjik. De svikna förhoppningarna på
Ryssland hänvisade B. till anslutning till
Österrike-Ungern. Kabinettet Radoslavov, som i juli
1913 efterträdt Danevs regering, markerade denna
svängning i B:s politik, som också tog sig uttryck
i upptagandet af ett stort lån i Tyskland.
Regeringens parlamentariska ställning var dock svag
gentemot Gesjovs, Malinovs och Danevs fraktioner,
de båda socialistiska partierna samt de tillväxande
"agrarerna", ett radikalt bondeparti, som motsatte
sig alla utrikespolitiska äfventyr.
Världskrigets utbrott, som för B. öppnade
lockande utsikter, framkallade en stark spänning i
landet och ställde dess politik på hårda prof. Båda
de stridande lägren sökte draga det öfver på sin
sida eller åtminstone försäkra sig om dess
neutralitet. För ententemakterna låg det närmast till hands
att bjuda landutvidgning inom Turkiets område,
men det skedde också i stigande skala på Greklands
och deras egen bundsförvant Serbiens bekostnad,
hvilka länder emellertid visade stark obenägenhet
att uppoffra sina vinster. För centralmakterna voro
anbuden lättare att göra, då Serbien var deras
fiende, och för B. hägrade som lön för en
anslutning till dem ej blott hela Macedonien, utan äfven
delar af Öst-Serbien (bl. a. Niš). Sommaren 1915
förmåddes Turkiet att medge en gränsreglering
vid Tundza och Maritza, som lämnade
järnvägsförbindelsen med Dede-Agatsch och själfva
järnvägsstationen vid Adrianopel i B:s händer, och i
samband därmed anslöt sig B. till centralmakterna. (En
militärkonvention 6 sept. reglerade deras
samverkan i det planerade fälttåget mot Serbien.)
Oppositionsledarna sökte förgäfves hejda B:s
inträde i kriget, bl. a. genom en uppvaktning hos
konung Ferdinand, hvarvid agrarledaren
Stamboliisky uppträdde med sådan hänsynslöshet, att han
därefter häktades och dömdes till lifstidsfängelse
för majestätsförbrytelse. Ryske ministern
Savinskijs hotfulla ultimatum 4 okt. erhöll ett
afvisande svar, hvarefter han lämnade B., och 12
okt. började krigsoperationerna mot Serbien,
hvarpå krigstillstånd inträdde äfven med England,
Frankrike, Italien och Ryssland. (Om B:s
deltagande i kriget se Världskriget, sp. 196
ff., 209 ff., 214 f., 225 f., 230 ff., 248 ff.) B:s
armé utförde med glänsande framgång sin andel
i Serbiens eröfring och höll sedan hufvuddelen
af den s. k. Saloniki-fronten. Rumäniens
inträde i kriget i aug. 1916 gaf bulgarerna tillfälle
till revansch för 1913, särskildt genom deltagandet
i eröfringen af Dobrudscha. Deras djärfvaste
nationella drömmar voro nu uppfyllda, de behärskade
Macedonien och östra Serbien, Dobrudscha och
äfven vissa delar af det 1913 Grekland tilldelade
området (Kavala m. m.). Men hvarken det inre
tillståndet eller förhållandet till bundsförvanterna blef
i längden det bästa. Turkiet vann centralmakternas
understöd för sina önskningar om en ny reglering
till dess förmån af gränsen vid Maritza, och djup
förstämning väcktes af bestämmelsen i freden i
Bukarest med Rumänien 7 maj 1918, hvarigenom
blott södra Dobrudscha tilldelades Bulgarien,
medan det norra afstods till de förbundne under
formen af ett condominium. I juni s. å. dukade
kabinettet Radoslavov under för oppositionen och måste
lämna plats för Malinov. Privata förhandlingar
hade redan 1917 pågått i Schweiz mellan
oppositionella agenter och entente-emissarier, och då B.
ej befann sig i krig med Förenta staterna, kunde
denna makts diplomatiska ombud i Sofia utöfva ett
icke ringa inflytande. Medan eländet och
krigströttheten tillväxte i B., minskade det hårdt
pressade Tyskland 1918 sitt finansiella och militära
understöd. Då i sept. s. å. den bulgariska fronten
i Macedonien genom ententearméns offensiv blef
upprifven, begärde Malinov 25 sept.
vapenstillestånd, och ett sådant afslöts i Saloniki 29 sept. med
fullständig underkastelse under de allierades villkor.
En stark revolutionär jäsning med bolsjevistiska
tendenser yppade sig inom landet, och 4 okt.
lämnade konung Ferdinand Sofia efter att dagen förut
ha abdikerat till förmån för sin äldste son, konung
Boris III. Den dominerande politiska
personligheten blef Stamboliisky, som under den sista krisen
frigetts. Malinov afgick i nov. och efterträddes
af Teodorov. Sedan 1919 års val gjort agrarerna
till det starkaste partiet i sobranjen, öfvertog
Stamboliisky regeringen, som efter nyval 1920 fick en
mera utpräglad färg af hans parti; det näst
starkaste partiet var det kommunistiska.
Agrarpartiet begagnade sin makt till radikala
socialpolitiska åtgärder, särskildt i småböndernas
intresse (expropriationer, demokratiska skolreformer,
lag om obligatoriskt arbete för det allmänna
1920) samt hårda efterräkningar mot de för
deltagandet i kriget ansvarige; det inre
tillståndet i B. hade svårt att vinna stadga efter
omhvälfningen. Kriget afslutades för B:s del genom
freden i Neuilly 27 nov. 1919. Traktaten, som i
stort sedt var formad efter Versailles-fredens typ,
icke blott lämnade B:s nationella anspråk i
Macedonien utan afseende, utan gaf af dess eget område
före kriget åt Jugo-Slavien städerna Tsaribrod och
Strumitza. Rumänien fick tillbaka södra
Dobrudscha, och B:s besittningar i Tracien, alltså äfven
området vid Egeiska hafvet, öfverlämnades åt de
allierade gemensamt (vid konferensen i San Remo
1920 blefvo de till större delen öfverlåtna åt
Grekland, som i maj s. å. bemyndigades att ockupera
dessa områden), medan endast en handelsförbindelse
med Egeiska hafvet förbehölls B., en utfästelse,
hvars uppfyllande emellertid lät vänta på sig. En
långtgående afväpning föreskrefs; bl. a. skulle
armén reduceras till 20,000 man värfvade trupper.
Krigsskadeståndet fastställdes till 2 1/4 milliard
guldfrancs att inbetalas före 1958, och åt en
skadeståndskommission, representerande de segrande
makterna, lämnades vidsträckta befogenheter öfver B:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
