Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Bulgarien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Neuilly 27 nov. 1919 förbjöds B. att hålla större
styrka än 20,000 man, uppsatta genom värfning.
Arméns sammansättning bestämdes till 8 inf.-reg.
(om 3 bat.), 5 kav.-reg. (om 4 skvadroner), 8
art.-div. fältart. (om 3 bat., om 4 pjäser), 5 bat.
(komp.) fästningsart, (i Sofia, Viddin, Varna,
Burgas och Schumen) samt 3 ingenjörbat. m. m.
Dessutom eger B. 10,000 man gendarmeri (tullsoldater,
skogvaktare m. fl.) och 3,000 man gränsvakt, hvilka
kategorier, enligt medgifvande af högsta rådet i
sept. 1921, tills vidare få uppsättas genom allmän
värnplikt. – Sjöstridskrafterna utgöras numera
endast af 4 torpedbåtar (utan torpeder) och 6
motorbåtar. De äro afsedda för polistjänst (patrullering
m. m.) på Donau och längs Svarta hafskusten. C. O. N.
Historia. Den macedoniska frågan (se
Macedonien, sp. 356) fortfor att dominera B:s
utrikespolitik, äfven sedan den 1903 öfverhängande
faran för krig mellan B. och Turkiet afvärjts genom
stormakternas reformförsök. I spetsen för den 1903
af general Petrov bildade ministären trädde 1906
den hårdhändte inrikesministern Petkov,
tillhörande det stambolovistiska partiet, hvilket äfven
efter mordet på honom 1907 behöll ledningen i
Gudevs person; i jan. 1908 trädde emellertid ledaren
af det demokratiska partiet Malinov till makten
med general Paprikov som utrikesminister. S. å.
bragte den ungturkiska revolutionen, som hotade
att göra B:s fiktiva suzerän Porten till en mera
aktiv motpart, förhållandet mellan dessa makter till
en kris. Den inleddes i sept. med den ungturkiska
regeringens uraktlåtenhet att inbjuda "vasallen"
B:s agent Gesjov till en diplomatisk diner, hvilket
framkallade en retad stämning i B. och besvarades
med Gesjovs återkallande. Kort därefter satte sig
bulgariska regeringen, begagnande som
förevändning en vid den af Turkiet till ett utländskt bolag
koncessionerade Orientbanan utbruten strejk, i
besittning af dess genom Öst-Rumelien löpande delar,
hvilka fortfarande befunno sig i turkisk ego. Midt
under de däraf framkallade förhandlingarna
proklamerades högtidligen i Trnova 5 okt. 1908 B.
(inklusive Öst-Rumelien, se d. o.) som suveränt
konungarike och furst Ferdinand antog titeln
"bulgarernas tsar". Genom Österrike-Ungerns samtidigt
verkställda annexion af Bosnien-Hercegovina, med
hvilken B:s själfständighetsförklaring säkerligen
stod i ett visserligen ej klarlagdt samband, kom den
sistnämnda åtgärden att utgöra blott en sida af
1908 års orientaliska kris. Denna löstes för B:s del
under 1909 tack vare Rysslands skickliga
förmedling genom en rad öfverenskommelser mellan de
intresserade makterna (för B:s vidkommande det
turkisk-bulgariska protokollet i Konstantinopel 19 april
och finanskonventionen med Ryssland i Petersburg
21 dec.). Turkiets finansiella fordringar på B.
begränsades till 125 mill. francs (däri ingående den
resterande öst-rumeliska tributen samt ersättning för
de af B. ockuperade öst-rumeliska
järnvägssträckorna, medan Turkiet bl. a. afstod från sin fordran på
den aldrig erlagda tributen från B.); denna summa
kvittades mot, att Ryssland afstod från 40
årsbetalningar af den turkiska krigsskadeersättningen från
1877–78 års krig, medan B:s ersättningsskyldighet
till Ryssland för denna transaktion inskränktes till
en skuld på 82 mill. francs att amortera under 75
år. B:s själfständighet erkändes genom
Konstantinopel-protokollet af Turkiet och sedan af öfriga
makter, hvarmed den teoretiska anomalien såväl i
dess internationella ställning som i dess förhållande
till det faktiskt inkorporerade Öst-Rumelien
utplånades. De erforderliga förändringarna i dess
författning antogos af stora sobranjen i juli 1911.
Malinov efterträddes i mars 1911 som
ministerpresident af det s. k. nationalistiska
(narodniak-)partiets chef Gesjov. De upprörande förhållandena i
Macedonien under den nya turkiska regimen samt
återverkningarna af Italiens angrepp mot Turkiet
1911 (Tripolis-kriget) gåfvo styrka åt de förut
utopiska sträfvandena att sammansluta de inbördes
rivaliserande kristna Balkanstaterna, och efter i
största hemlighet förda förhandlingar åvägabragtes
under nödtorftig utjämning af motsatserna mellan
dem våren 1912 det mot Turkiet riktade
Balkanförbundet (B:s alliansfördrag med Serbien 13 mars och
med Grekland 29 maj). Den serbisk-bulgariska
kompromissen byggdes på grundvalen af Macedoniens
uppdelning i tre zoner, en serbisk, en bulgarisk och
en "omtvistad", hvars slutliga öde, om så blefve
nödvändigt, skulle hänskjutas till ryske kejsarens
skiljedom. Ryssland, som var invigdt i
förhandlingarna, befordrade energiskt (genom sändebuden
Hartwig i Belgrad och Nekljudov i Sofia)
koalitionens bildande, men dess utrikesminister Sazonov
sökte hejda kriget, hvilket emellertid som en
naturlig följd af förberedelserna utbröt i okt. 1912. (Om
dess förlopp se Balkankrigen. Suppl., sp.
439 ff.) Bulgarernas segerrika offensiv (slagen vid
Kirk-Kilise och Lyle-Burgas i okt.) hämmades i
nov. vid Tschataldscha-linjen, hvarför
förhoppningarna om ett intåg i Konstantinopel ej gingo i
uppfyllelse, men under det genom ett stillestånd (dec.
1912–jan. 1913) med resultatslösa
fredsförhandlingar i London afbrutna krigets senare skede intogs
Adrianopel 26 mars 1913. Genom preliminärfreden
i London 30 maj s. å. afstod Turkiet åt de
allierade hela sitt europeiska område ända till
Enos–Midia-linjen. Då det gällde att dela bytet, brast
emellertid enigheten mellan segrarna. Krigets
utgång undanryckte den för Balkanalliansen lagda
grunden, i det att bl. a. Serbien genom
centralmakternas ingripande beröfvades sin tilltänkta vinst i
Albanien, medan B:s andel vuxit öfver beräkning
i och med Adrianopel, vid hvars intagande för
öfrigt äfven serberna biträdt. Serbien kräfde
därför en allmän revision af fördraget med B., medan
detta fasthöll vid dess ordalydelse. Grekernas
besittningstagande af Saloniki väckte också ond blod
i B. Serbien och Grekland slöto sig närmare
hvarandra, och B. fann på våren 1913 klokast att
öfverflytta hufvuddelen af sin armé från Tracien
till den macedoniska gränsen. Sedan Gesjov, som
förfäktade en moderatare politik, i juni 1913
efterträdts af det gamla Tsankovistpartiets ledare
Danev, fick den af konung Ferdinand stödda
militärkretsen friare spelrum, och genom ett af den
bulgariske befälhafvaren general Savov beordradt
angrepp på serber och greker utan krigsförklaring
29 juni 1913 började det andra Balkankriget. (Om
dess för B. katastrofala förlopp se
Balkankrigen. Suppl., sp. 442 ff.) B:s nederlag beseglades
genom ingripandet af Rumänien, som redan under
första Balkankriget genom förhandlingar sökt
aftvinga B. södra Dobrudscha och nu i juli lät sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
