Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autovaccin ... - Avesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
397
Autovaccin-Avesta
398
sakade oxidationsprocesserna, komma till stånd.
Den härvid framför allt verksamma oxidationskata-
lysatorn är det röda blodfärgämnet hemoglobin
(se d. o. samt Andning, sp. 972). Men äfven
andra i kroppen befintliga autoxidabla ämnen,
såsom lecitin och cystein, kunna tänkas spela en
roll vid syrsättningen af våra näringsämnen inom
organismen.
Vid många autoxidationer utöfvar ljuset en
kraftigt katalyserande inverkan, såsom man tyd-
ligt kan se i fråga om oxidation af många orga-
niska ämnen, såsom aldehyder och terpener. Äfven
den vanliga utblekningen af organiska färgämnen
genom ljus torde bero på, att ljuset påskyndar
bildningen af såsom oxidationsmedel verksamma
superoxider. Litt.: C. Engler och J. Weissberg,
"Vorgänge der autoxydation" (1904).
2. Verklig autoxidation, själfoxidation
i egentlig mening, kunna kallas de icke
alldeles ovanliga kemiska processer, då ett ämnes
molekyler ömsesidigt oxidera och reducera hvar-
andra, t. ex. då kaliumklorat vid lindrig upphett-
ning öfvergår i en blandning af klorid och per-
klorat enligt reaktionsformeln:
4KC10 = KC1 + 3KC104
kaliumklorat kaliumklorid -f- kaliumperklorat.
Här verkar således l molekyl klorat oxiderande
på 3 andra, hvarigenom dessa oxideras upp till
perklorat. 1-2. K. A. Y-g.
Autovaccin (af grek. áutors, själf), vaccin af
mikrober, som härstamma från den infektiösa pro-
cessen själf. Se S e r u m t e r a p i, sp. 197, och
Vaccination, sp. 211.
Autunit, ett uranmineral. Se Uran.
*Auwers, A., dog 24 jan. 1915 i Berlin Lichten-
felde. 1912 hade han blifvit upphöjd i ärftligt
adelska p.
Auxiliärkryssare (se Auxiliär). Se K a-
p ar e.
Auxokroma grupper (af grek. áiixafnan, för-
stora, och chröma, färg), kem. Se Tjärfär-
ger, sp. 229.
Ava, kvinnlig hufvudroll (sopran) i operan "Val-
demarsskatten" af Hallen (se denne).
Awaji 1. Avadsi, ö i Japan, i sundet mellan
Hondo och Shikoku, 565 kvkm. stor, 53 km. lång
och 26 km. bred. Omkr. 194,000 inv. ön är
särdeles fruktbar och mycket besökt af turister.
Avakumo^ic [-vitj],* ej Avakumovic, J o va n,
dog 2 mars 1917 i krigsfångenskap i Ungern.
Avaldnes, härad och pastorat i Kogaland fylke
(f. d. Stavanger amt), s. v. om Haugesund, Norge.
121,« kvkm. 3,221 inv. (1920). Jordbruk och
fiske äro hufvudnäringar. A:s kyrka, af sten, är en
af de äldsta i Norge, uppförd omkr. 1250. K. G. G.
A val o v [avälåff], rysk militär. SeBermondt.
Suppl.
Avantageur [-vaijtajor], milit., kallades förr inom
vissa arméer (såsom den tyska) en officersaspirant,
som vid unga år antogs vid ett regemente (bataljon,
kår), vid hvilket han, efter aflagda examina och
prof, efter hand befordrades till fanjunkare och
slutligen till officer. H. J-dt.
Ava’nti! (it., framåt), stor daglig socialdemokra-
tisk tidning i Milano och Rom, officiellt organ för
partiet.
AvaYna di Gualtieri, Giuseppe, hertig
af, italiensk diplomat, f. 1843 i Palermo, d. 1916
i Rom, arbetade som ambassadör i Wien 1904-15 till
det sista för upprätthållande af tremaktsförbuoidet.
Avarua, hamn. Se Hervey-öarna.
*Avellan. - 2. T. K. A. erhöll i juni 1905,
efter katastrofen vid Tsu-shima, af sked som marin-
minister, blef 1905 amiral och 1914 led. af riks-
rådet. Han dog 1916. T. C.
Avellaneda [aveljanéda], stad i argentinska prov.
Buenos Aires, s. ö. om staden Buenos Aires, med
hvilken A. är förenadt genom järnväg och spår-
väg. Stor industri, liflig handel med jordbruks-
alster och stora kylhus för förvaring af kött.
46,277 inv. (1914). E. A-t.
Avellaner, reformorganisation inom benediktin-
orden. Se Kloster, sp. 343.
Averescu, Alexander, rumänsk militär och
politiker, f. 9 mars 1859 i Ismail i Bessarabien, del-
tog som menig kavallerist i rysk-turkiska kriget
1877-78, efter hvars slut han befordrades till
officer. Sedan han genomgått militärakademien i
Turin, blef han generalstabsofficer, hvarefter han
efter hand befordrades till brigadgeneral. 1907 blef
han krigsminister och 1912 divisionsgeneral och chef
för generalstaben, hvilken befattning han innehade
under 2:a Balkankriget. Under Världskrigets första
år verkade han ifrigt för Rumäniens deltagande i
kriget på ententens sida. Sedan detta i aug. 1916
blifvit verklighet, förde A. först befälet of ver 2:a
armén, hvarmed han inföll i Siebenbiirgen. Sedan
hans armé blifvit slagen af v. Palkenhayn vid
Kronstadt (7-9 okt.), öfvertog A. befälet öfver 3:e
armén i Dobrudscha, hvars försvar han till en början
med framgång ledde, men slutligen, på grund af
v. Mackensens lyckade offensiv (i slutet af okt.),
nödgades uppge. 1917 förde A. befälet öfver den
rumänska nordarmén i Moldau, hvilken dock ej kom
att spela någon större roll under detta års strider.
Ministerpresident (efter Bratianu) 9 febr. 1918, slöt
han 5 mars preliminärfreden i Buftea, hvarefter ha<n
drog sig tillbaka till det enskilda lifvet. I dec.
1919 blef han dock för en kort tid inrikesminister,
och mars 1920-jan. 1922 var han åter minister-
president. H- J-dt.
^Averkijev, D. V., dog 8 jan. 1905.
 |
| Fig. 1. Avestas vapen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
