Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östersjön, Baltiska hafvet - Östersjöprovinserna (Baltisk provinserna)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bottenvikens mellersta del har lodats djup af 145
m. utanför Skellefteälfvens mynning.
Salthalt. Under det salthalten i Ö:s inlopp
uppgår till omkr. 1,6 proc., aftar den starkt, ju längre
mot n. man kommer. Redan kring Bornholm är den
endast 0,8 proc., vid Gottland 0,75, i Ålands haf
0,55, i Bottenhafvet 0,53, i Norra Kvarken 0,38 samt
i Bottenvikens nordligaste del 0,2 proc. Salthalten
tilltar något mot djupet och utgör vid bottnen i
Bottenviken upp till 0,4, i Bottenhafvet 0,6, i de yttre
delarna af Finska viken samt i norra delen af den
egentliga Ö. 1 proc., i södra ö. 1,6 proc. Salthaltens
aftagande mot Ö:s inre delar beror naturligtvis på
de stora mängder färskvatten, som de svenska och
finska vattendragen uttömma. Detta uppblandas i
hafvet småningom med det saltare vattnet från
djupare lager. Salthalten på djupen underhålles
genom periodisk inströmning af hafsvatten genom
Öresund och Belten. De båda strömningarna,
inströmmen vid bottnen och utströmmen längs ytan,
hålla hvarandra i nära jämvikt, hvarför de
genomsnittliga förändringarna i Ö:s salthalt endast under
loppet af årtusenden göra sig märkbara.
Vattnets rörelser. Ebb och flod märkas endast
i mycket ringa mån i Ö. I sydvästra Ö. samt i
innersta delarna af Bottniska och Finska vikarna
uppträda dessa fenomen med 1/10-1/20 af sin styrka
i Nordsjön (vid Helgoland) eller 5–10 cm., i
öfriga delar af Ö. med betydligt mindre intensitet.
Vattenytans höjdläge röner vida större inflytande
af lufttryck och vindar. Skillnaden mellan hög-
och lågvatten kan af sådana anledningar variera
upp till 1 m., ibland mera. Största stigningen
uppträder i de danska farvattnen samt i Bottniska
viken och i synnerhet längst in i Finska viken, där
åtminstone ett par gånger på århundradet
öfversvämningar med vattenstånd 4 m. öfver det
normala förekomma. Själfva vattentransporten eger
rum genom strömningar dels i ytlagren, dels på
djupare vatten; de göra sig mest märkbara i
Bottniska viken och Finska viken. Under våren går
utström längs både svenska och finska kusterna i
Bottniska viken. I Finska viken sker utströmmen
öfver hela ytan, dock med tydlig riktning mot
n. v. Inström förefinns samtidigt på djupare
vatten. Under hösten eger inström rum i Bottniska
viken dels på djupt vatten, dels längs finska kusten,
under det att utströmningen sker längs svenska
kusten. I Finska viken följer inströmmen samtidigt
estniska kusten och utströmmen finska kusten.
Strömmarnas hastighet är i regel endast några få
cm. pr sek., men kan undantagsvis uppgå till
öfver 60 cm. pr sek.
Isförhållanden. Hela Ö. torde knappast i
historisk tid ha varit islagd. Gamla berättelser med
starkt ifrågasatt trovärdighet förmäla dock, att
man under en hel del hårda vintrar under
medeltiden haft regelbunden förbindelse öfver isen i
snart sagdt alla riktningar, särskildt i södra Ö. Vid
stränderna och i skärgårdarna kring Bottniska och
Finska vikarna samt på sydvästra sidan af den
egentliga Ö. förekommer dock is hvarje vinter.
Bottenviken är ofta helt isbelagd, likaså de inre
delarna af Finska viken. Norra Kvarken plägar
sådana år vara en kortare tid körbar eller
åtminstone gångbar. Mera sällan islägges Ålands haf,
som dock några gånger på århundradet plägar
vara körbart. Kalmar sund islägges rätt ofta.
Sällsynt förekommer is mellan Gottland och
fastlandet. Så var förhållandet under bl. a. den
oerhördt svåra isvintern 1838, då posten fördes på
isen mellan Visby och Öland. Åtskilliga gånger
under århundradenas lopp har gångbar is legat
mellan Bornholm och Skåne, så 1709 och 1838.
Sistnämnda år råkade en bornholmsk fiskare
förirra sig på isen och hamnade efter tre dagars
kringirrande på Rügen. De danska farvattnen lägga
sig betydligt oftare. I Belten och Öresund
förekommer ofta sammanfrusen drifis och packis, mera
sällan farbar fastis, hvilket plägar försvåra
trafiken mellan de danska öarna och fastlandet under
några veckor. 1658 tågade Karl X Gustaf med
en svensk armé öfver Belten 31 jan.–6 febr. Den
sista svåra isvintern var 1921–22, då under någon
månad de södra Östersjöhamnarna voro svårt
isblockerade och massor af fartyg lågo infrusna.
Dessa hamnar kunna eljest anses praktiskt taget
isfria. I Stockholms skärgård bildar isen däremot
hinder för sjöfarten under 2–3 månader, i norra
delen af Bottniska viken ända upp till 7 månader.
Sjöfarten är mycket liflig. Så godt som
samtliga de kring Ö. liggande länderna stå i reguljär
ångbåtsförbindelse med hvarandra. Trafik med
ångfärjor, å hvilka hela järnvägståg transporteras,
förekommer mellan Trälleborg (Sverige) och
Sassnitz (Tyskland) samt mellan Gjedser (Danmark)
och Warnemünde (Tyskland).
Geologisk utvecklingshistoria. Då inlandsisen
drog sig tillbaka mot n. och afsmälte, var Ö. ett
ishaf med delvis helt andra konturer än i våra
dagar (Yoldia-hafvet, se d. o.). Genom
landets höjning afspärrades småningom dess portar, och
Ö. blef en sötvattenssjö (Ancylus-sjön; se
d. o.). Först därefter öppnades genom
landsänkning i s. v. de nuv. afloppen och blefvo i början
både bredare och djupare än i våra dagar,
hvarigenom världshafvets saltvatten fick bättre tillträde
(Litorina-hafvet; se d. o.). Ö:s vatten var
också, såsom framgår af i lerorna bibehållna fossil,
i början af detta skede betydligt saltare än i våra
dagar. Genom ny landhöjning ha afloppen åter
förträngts, hvilket medfört vattnets alltjämt
pågående sakta utsötning. Kringliggande länders
nivåförändringar pågå fortfarande med ett
höjningsmaximum vid ångermanländska kusten. Södra
Östersjökusten torde f. n. vara stadd i sakta
sänkning (se Höjning 1). Jfr
Kvartärperioden, sp. 388–390.
Sjökort öfver Ö. började utarbetas redan på
1700-talet. En god Östersjökarta utgafs 1833 af
F. Th. Schubert. Jfr K. Ackermann, "Beiträge
zur physischen geographie der Ostsee" (1883); se
ock art. Johan Månsson.
J. V. E.
Östersjöprovinserna (Baltiska
provinserna), förr öflig benämning på de af Ryska riket i
Stora nordiska kriget (1700–21) eröfrade och genom
Världskriget (1914–18) förlorade länder utmed
Östersjön, som under ryska tiden utgjorde guv.
Estland, Livland och Kurland (se dessa ord). Ofta
räknades dit äfven det till ryska guv. S:t
Petersburg hörande Ingermanland (se d. o.). Till
ryskt område hör numera häraf blott
Ingermanland jämte östligaste delen af Estland med
städerna Narva och Jamburg (Kingisepp). Af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
