Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närhet har äfven hittats en s. k. enmansgraf med
skelett och båtyxa, som anses representera en
sydöstlig kulturström, under det att gånggriftskulturen
har en mera sydvästlig karaktär. Mer än 200
bronsåldersföremål ha hittats på Ö., och några
grafvar äro kända, dels anbragta i grusåsar under
flat mark, dels i högar eller rosen, som under
äldre bronsåldern ofta omsluta en hällkista. Mera
bekanta bronsåldersrösen äro "Blårör" i Köpings
socken och Mysinge hög i Resmo socken, den
senare dock ej umdersökt. Vid Smedby i Klinta
socken har hittats en bronsåldersristning på ett
till en graf hörande löst klippblock (nu i Statens
historiska museum). Den äldsta järnåldern räknar
några få fynd, däribland s. k. tutulusformade
spännen af brons med järnnålar. Omkr. 100 år f. Kr.
ökas tydligen befolkningen starkt, att döma af de
stora graffält, som äro kända från latènetid och
från romersk järnålder. Till den första af dessa
perioder höra de stora grafplatserna med
fyrkantiga och runda rösen på Karums alfvar i
Högsrums socken (den skeppsformade "Noaks ark" är
troligen också från samma tid), vid Ryd i
Glömminge socken och vid Dörby och Ö. Ålebäck i
N. Möckleby och Gårdby socknar. Rika fynd med
vapen, brons- och järnkittlar, smycken m. m. ha
gjorts i dessa grafvar, som alltid innehålla brända
ben (se pl. I och III till art. Järnåldern).
Grafvarna från romersk järnålder visa prof på
likbränning, men ännu oftare innehålla de obrända
skelett, vanligen i kistor af kalkstenshällar. De
senare anträffas stundom i låga rösen, men oftast
befinna de sig under flat mark, samlade i graffält.
Dylika träffas i mängd på såväl östra som västra
landborgen. Romerska silfverdenarer och dyrbara
romerska statyetter ha ej sällan hittats på Ö. (se
pl. I till art. Järnåldern). De många
kalkstensflisor och bautastenar (fig. 3), som öfverallt ses
uppresta på graffälten, tillhöra delvis romersk
järnålder, delvis senare tid. Ett mossfynd af samma
karaktär som de på Fyn och i Schleswig har
anträffats i Gärdslösa socken i Skede och Sörby
mossar. En del husgrunder af rektangulär form
med afrundade hörn tillhöra möjligen också romersk
järnålder. De 14 på Ö. befintliga
borglämningarna, af hvilka den mest beryktade är
Ismanstorps borg (se d. o.), torde tillhöra
folkvandringstidens äldre skede. 400-talet och början
af 500-talet äro rika på guldföremål. Öfver 300
sådana äro hittade på Ö., hvaraf mer än hälften
dock romerska guldmynt, som synas ha införts ej
genom vanlig handel, utan på en gång omkr. 480
e. Kr. af invandrare söderifrån. Märkligast af
guldfynden är en halskrage, funnen vid
Färjestaden. Från samma socken (Torslunda) härstamma
också de bekanta 4 bronsplåtar med
människo- och djurframställningar, som tros ha varit mallar
för tillverkning af de tunna bronsbleck, som sirat
kämparnas hjälmar. Vikingatiden har kvarlämnat
minnen i form både af grafvar, stensättningar,
runstenar och stora silfverskatter. Bland de senare
kunna nämnas de från Jämjö i Gärdslösa och från
Sandby kyrka. Runstenarna, af hvilka många
förstörts, torde ha uppgått till ett 80-tal eller mera.
(Se S. Söderberg och E. Bråte, "Ö:s runinskrifter,
granskade och tolkade", 1900–06.) Mest känd
af dem är Karlevistenen (se d. o.). Jfr
T. J. Arne, "Ölands fornlämningar" (i "Sv.
turistför:s tidskr.", 1921), där ytterligare
litteraturhänvisningar meddelas.
T. J. A.
Historia. Ö. bildade under medeltiden ett helt
för sig: det hade egen lagman, men antagligen
östgötalag (i Linköping gick enligt landslagen
nyvald konung ed "inför alla östgötar och
ölänningar") och var indeladt i 8 eller 9 härad, hvilka
länge hade sina särskilda ting; det utgjorde ett
särskildt län under höfvitsmannen på Borgholm;
det lydde i kyrkligt afseende under Linköpings
biskopsstol, men hade sina egna stadganden i
afseende på afgifterna till prästerskapet. I början
af 1400-talet indelades ön i två prosterier, hvilket
gaf uppslag till den nuvarande indelningen i "mot"
(se ofvan). Vid riksdelningen i Hälsingborg 1310
tillföll Ö. hertigarna Erik och Valdemar (döda
1318) och vid "häfdaskiftet" 1315 den senare,
som residerade på Borgholm. Ö. var sedermera,
till 1356, anslaget till underhåll åt hans änka,
Ingeborg, som skref sig "hertiginna af Ö." 1361
härjades Ö. af Valdemar Atterdag, var 1362–66
pantsatt till de vendiska hansestäderna, lydde
1367–omkr. 1389 under konung Albrekt, utgjorde
vid unionens begynnande upplösning sista tillhållet
inom det egentliga Sverige för konung Eriks anhang
(omkr. 1440) samt var i danskarnas händer 1456–72,
1501–10 och 1519–23. – Under nyare
tiden har Ö. i administrativt afseende undergått
flera förändringar. 1682–1849 bildade Kalmar
län och Ö. en lagsaga. Ö. skildes 1569 från
Linköpings stift och lades till Växjö, men kom 1607
till Kalmar stift och införlifvades vid dettas
upphörande 1915 med Växjö stift. Enligt 1634 års
regeringsform blef det jämte Kalmar län ett
landshöfdingdöme, men 1820–24 hade det egen
länsstyrelse med en vice landshöfding i Borgholm,
tillsatt för fullbordandet af flera på ön under de
föregående åren vidtagna hushållsanstalter. 1557–60
var Ö. jämte Kalmar län m. m. anslaget till
underhåll åt hertig (konung) Erik. 1651–54 innehades
det såsom förläning af arfprinsen Karl Gustaf, som
residerade på Borgholm, och 1654 blef det ett af
drottning Kristinas "underhållsländer", men Karl
XI tillbytte sig Ö. 1681 mot vederlag af gods och
räntor i Bremen-Verden med en årlig afkasthing
af 20,000 rdr sp. Äfven under nyare tider har
Ö. hemsökts af fienden, nämligen under Nordiska
sjuårskriget, Kalmarkriget, då danskarna 1612–13
höllo ön besatt, och 1677, då danskar och
holländare brände och plundrade där. Under Karl XII:s
krig föllo två tredjedelar af ön i ödesmål,
hvarefter en stark inflyttning från Småland egde rum.
Ö. har under det senaste halfseklet hämmats i sin
utveckling genom den i detta landskap ytterst
omfattande emigrationen.
Vid Ö. ha stått flera i vår krigshistoria
märkliga sjöslag: vid södra udden 11 sept. 1563 mellan
svenskarna under Jakob Bagge och en dansk-lybsk
flotta under Peder Skram och F. Knebel, hvilket
slag blef oafgjordt; vid norra udden 30–31 maj 1564
mellan svenskarna under J. Bagge och en
dansk-lybsk flotta under H. Trolle, då Bagge blef fången
(se Bagge, Jakob); vid ön Jungfrun omkr. 9
km. v. om ö. 14 aug. 1564 mellan svenskarna
under Klas Horn och en dansk-lybsk flotta under
Trolle, som besegrades; utanför Hulterstad 1 juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
