Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastland åtskilliga specifikt sydsvenska dialektdrag
gå ganska långt upp i Möra-häradena, kan man
vänta att finna sådana äfven åtminstone på södra
Ö. En sådan förväntan besannar sig endast i
mycket ringa mån (jfr nedan). Öländskan måste som
helhet betraktad främst föras tills. med målen i
norra delen af Kalmar län och i östra Östergötland.
Viktigare genomgående drag i öns mål äro inom
ljudläran: vokalförlängning i gamla
kortstafviga ord (skot l. skôt, med bredt ô-ljud, skott,
bek, beck), lamm(e), lam (adj.), och krâmm,
krama, apokopering af svagtonig (slut)vokal i
mycket stor utsträckning, frånvaron af såväl äldre som
ur lång vokal uppkomna diftonger, a har blifvit
å-ljud före (äldre) ld, nd, mb (ålda, ålla, ollon,
bånd, bånn, band, kåmm, kam), ganska utbredd,
om ock till vissa ställningar begränsad öfvergång
af i till e och af y till ö i långstafviga ord (vekt,
vikt, trêll, trilla, bött, bytta, stöck, stycke) – den
senare öfvergången är vida mindre vanlig i norr –,
nyen, njuren, och jyp(e), djup, l ("tjockt" l),
äfven ur rd, och tungspets-r, hvilket senare efter
vokal är ganska "flyktigt" och delvis vokaliseras
(detta måhända ett sydsvenskt drag, som dock icke
bör föranleda antagandet, att öländskan förr haft
bakre r), sprynga, springan, och änka, änkan,
o. d. utan j före a, nättel, nässla, och vattel,
vassla, bortfall af slut-n (boka, boken, gata, gatan,
bola, borden, oxla, oxelbär); inom formläran:
svaga mask. ha segrat med nom.-formen (bongken,
bunken, nacken), obest. pl. mask. häst, gûbb
förutsätta former på -a, best. pl. mask. slutar i allm.
på -a, obest. pl. fem. heter kvane(r), kake(r), best.
form slutar genomgående på -(e)ra, verben sakna
pl.-former, deras sup. visar öfverallt apokope (kâst,
kastat, brûnn, brunnit), starka part. ändas i mask.
på -en (icke -in), hvadan äfven stammens i
blifvit e i 1:a starka klassen (beten). Bland öfver
hela ön spridda egenheter inom
ordbildningen må påpekas vanligheten af adj. på -itt,
-itte(r): krokitt(er), krokig, bläsitt(er), bläsig.
Accenten visar särskildt i n. fluktuationer
mellan akut och grav. Nästan alla de nu anförda
dragen ha anknytning inom de götiska målen,
äfven om några gå därutanför, särskildt så, att
de tillika äro uppsvenska. Samma götiska
orientering gäller i fråga om ordförrådet, ett
område, där dock götiska och sydsvenska mål ofta
stå samman emot de uppsvenska. Öländskan visar
alltså här nära anslutning till den förra gruppen
(använder t. ex. dröppja, idissla, lock, spindel,
schûl, stäfva, nek, kärfve o. s. v.), hvilket icke
utesluter afsevärd variation i fråga om ordförrådet
inom öländskan (i n. t. ex. fänta, i s. gräbba).
Specifikt uppsvenska dialektdrag saknas emellertid
icke – ett faktum af stort intresse –, men knappt
något af dem tillhör hela ön; de anmärkas
särskildt här nedan. – Dialektsplittringen inom ön
är öfverraskande stor, med delvis skarpa
dialektgränser. Man kan rätt väl uppdela målen i 4
grupper; gränslinjerna gå i ö. och v. 1. De 5
nordligaste socknarna (Föra bildar dock öfvergång
mot 2): apokoperingen har här gått längst och
drabbar t. ex. äfven kategorier som bôl, bordet,
gål, galet, stânn, stannade (Föra stanna); både
o och u uppträda i kortstafviga som bredt ö (eller
mellanljudet mot å); långt u närmar sig ofta s. k.
norskt u (jfr liknande i uppsv.); u i ord, som
stubbe, längst i n. äfven i huppa, stuppa; kort a
är (utom före l, r, j) nästan alltid = riksspråkets;
ld, nd behålla sitt d (för ej länge sedan äfven
mb sitt b på ett litet område), en
anmärkningsvärd, om uppsv. och gutniska påminnande
ålderdomlighet (spår däraf äfven i Emmådalen); g blir
icke j efter vokal; d efter vokal bortfaller i stor
utsträckning (sî, sida, si(er), sidor, laa, ladan),
tje-ljudet åtminstone i n. utan t-förslag; best. fem.
koa, kon, brua, bruden; spår af former som kräki,
kreaturen, jässi, gässen; adj. fem. liti (-e), liten
o. d.; pret. brôt (bredt ö). 2. T. o. m. Gärdslösa
i ö. och en del af Räpplinge i v., står nära 1;
viktigare afvikelser: pret. stanna; i allmänhet
former som stobbe; tje-ljud väl i regel med t-förslag;
best. fem. kon, brun, t. o. m. lan, ladan. 3. T.
o. m. Sandby i ö. och Torslunda i v.:
apokoperingen mindre genomförd (taket, bôlt, bordet,
stanned, dock stanna ända ned i norra Runsten);
äldre o är i kortstafviga i regel öppet å, men
u är slutet å; långt u i allmänhet spetsigt; kort
a visar ofta dels ganska slutet uttal, näml. framför
k, nk, dels tvärtom ett ä-aktigt, hvilket synes
gripa omkring sig (jfr kalmarspråket); ll och nn
af äldre ld och nd; g har efter vokal blifvit j
(ej i Torslunda); d-bortfall efter vokal; t +
tje-ljud; best. fem. kon, brun, lan; adj. fem. lita;
pret. bråt (slutet å). 4. Den återstående södra
delen. Viktigare afvikelser från 3: apokopering
ofta i pres. (stânn, stannar), men ej i take, taket,
stanne(d), stannade; äldre u i kortstafviga är
spetsigt u (brût, brutit, rûk, hög); kort a
visar ofta (utom längst i s.) rätt slutet uttal,
oberoende af konsonantens natur; g kvarstår efter
vokal; d kvarstår i ord som sîd, sida, lada, ladan
(men sän, säden); pret. bröt (slutet ö).
Åtskilliga af dessa sydöländska egenheter visa
öfverraskande uppsvenskt tycke; det är knappt för
djärft att delvis sätta detta i samband med den
gamla sveakolonisation just här, som betygas af
ortnamnen (Svibo och andra byanamn). Inom 4
träffas de egenartade lugen, logen, mugen, mogen,
med motsvarigheter i S. Möre och Blekinge. –
Litt.: J. V. Bodorff, "Bidrag till kännedomen om
folkspråket på Ö." (1875), Hj. Lindroth, "Kort
överblick över ölandsmålens ställning och
indelning" (i "Sv. landsm." 1916) och där citerad
litteratur.
Hj. L-th.
Arkeologi. Öns äldsta befolkning torde ha
kommit öfver från det småländska fastlandet ännu
under ancylustiden, då öns 5 nordliga socknar lågo
begrafna under vatten. En s. k. nätsticka af ben
från Källinge mosse i Köpings socken vittnar härom.
Senare spred sig trindyxkulturen till mellersta Ö.,
där den representeras af ett 80-tal grönstensyxor.
Under denna tid kommo enstaka spetsnackiga
flintyxor öfver till Ö., senare följda af döstidens
tunnnackiga yxor, som äro representerade särskildt i
Torslunda och närgränsande socknar. Den därefter
följande gånggriftstiden har utom diverse redskap,
såsom tjocknackade flintyxor, efterlämnat 4 ännu
mer eller mindre fullständigt bevarade gånggrifter
i Resmo socken på ömse sidor om landsvägen
mellan kyrkan och S. Bårby. En af dessa, som
undersökts, innehöll en mängd skelett, bennålar, smycken
af bärnsten och ben samt flintredskap. I deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
