Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämbetsexamina ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noga ren från ogräs, samt därefter i den väl
uppgödslade, ogräsfria jorden inså lämpliga växter.
På mossar har sedan gammalt brukats att döda
hvitmossan och den öfriga till foder värdelösa
växtligheten genom att uppdämma vattnet öfver
marken och låta det bottenfrysa under vintern samt
därefter låta det kvarstå öfver mossen äfven under
försommaren, hvarefter torrläggning och odling ske.
Den största afkastningen af ängar vinnes genom
deras bevattning. Ängsvattning utföres dels
genom uppdämning, dels genom öfversilning.
Dämningar anläggas enklast därigenom, att vattnet
uppdämmes så, att det utbreder sig öfver en naturlig
sänka, och på detta sätt ha många
bevattningsanläggningar utförts å kärrmark i Norrland. Äfven,
ehuru föga i Sverige, byggas dämängar så, att
vattnet genom vallar, diken och dammluckor kan
uppdämmas och noga regleras inom det
öfvervattnade området, som i sluttande mark genom vallar
delas i mindre afdelningar, som den ena efter den
andra bevattnas. Öfvervattningen i dämängar sker
hufvudsakligen på våren, då vattentillgången är
rik och växtligheten genom öfverdämningen skyddas
mot frost, men därjämte, då tillgång på vatten
finns, äfven på eftersommar och höst, hvarefter
marken åter bör väl torrläggas före vintern. Vid
silängar ledes vattnet från tilloppskanalen in i
fördelnings- och vattningsrännor, öfver hvilkas nedre
brädd det får sila fram öfver den sluttande
marken. Stundom kan mark i sin naturliga lutning
användas för öfversilning, hvilket betecknas som
naturlig hängbyggnad. Oftast måste dock
markytan omformas, för att vattnet skall kunna spridas
jämnt. Sådana konstgjorda ängsbyggnader eller
konstbevattningar äro antingen hängbyggnader, som
bilda ensidiga sluttningar, eller ryggbyggnader,
i hvilka marken bildar ryggar eller höga tegar,
å hvilka vattnet ledes i en tilloppsränna å ryggens
kam, silar efter båda dess sidor och afledes genom
afloppsrännor i sänkorna mellan ryggarna. Dylika
anläggningar, som äro mycket dyrbara att anlägga
och underhålla, förekomma knappt i Sverige. På
ängsvattningens framgång inverka i hög grad
vattnets beskaffenhet och mängd, iakttagande af
lämplig bevattningstid samt den bevattnade markens
efterföljande torrläggning, så att den ej försumpas.
I länder med torrt klimat, men riklig tillgång på
vatten kan bevattning vara en af de viktigaste och
mest lönande kulturåtgärder. Med dess hjälp ha
öde och ofruktbara trakter i Förenta staterna
förvandlats till rikt gifvande marker. I Europa har
ängsvattningen med största framgång utförts i
norra Italien och Tyskland. I Sverige har den
vunnit ringa användning, och såväl vattnets
beskaffenhet, i det att det är rent och under den
viktigaste bevattningstiden, våren, kallt, som äfven
merendels markens topografiska läge äro mindre
gynnsamma för dylika anläggningar. H. J. Dft.
Ängaryd. Se Tranås.
Ängebystenen. Se Runor, sp. 1217.
Ängel (grek. afngelos,^ lat. afngelus, "utskickad",
"sändebud"), den bibliska benämningen på hvarje
skapadt högre andeväsen i allmänhet. Då ej
annorlunda särskildt anges, menas dock med ängel
alltid ett godt andeväsen, ehuru N. T. också
talar om "djäfvulen och hans änglar" och om "de
änglar, som syndade", hvarför den kristna kyrko-
läran delar änglarna i två slag: goda och onda.
Såvidt man kan draga några slutsatser ur N. T:s
sparsamma antydningar, synes dess lära om äng-
larna vara den, att alla änglar urspr. skapades
goda liksom människan, men att de liksom hon
blefvo satta på prof för att personligen bestämma
sig, h varvid en af de högste änglarna, djäfvulen
(Lucifer), föll och jämte honom ett stort antal
andra änglar. Dessa bildade därigenom ett mot
Gud och hans rike fientligt rike, som särskildt i
människovärlden söker motarbeta Gud och hans sak,
förförande människorna till synd och dragande dem
i olycka. Men liksom Kristus var kommen att
"nedslå djäfvulens gärningar", så äro också de
goda änglarna alltjämt verksamma i att bekämpa
de onda änglarna och skydda människorna såväl
mot dem som mot annat ondt. De goda änglarna
betecknas som Guds "tjänsteandar, som utsändas
till tjänst för deras skull, som skola ärfva fräls-
ningen" (Hebr. 1: 14). Denna tanke återfinnes
redan i G. T. (Ps. 34: 8), där den, i Daniels bok,
också framträder under den åskådningen, att de
olika folken ha sina särskilda änglar, kallade
"furstar", af hvilka en är namngifven, nämligen
Mikael, judafolkets "furste" (Dan. 10: 13, 20, 21;
12": 1). På grund af dessa bibelställen utbildade
sig inom kyrkan läran om särskilda skydds-
änglar för folken och de enskilda människorna,
hvilken lära ansågs ha stöd äfven i Jesu ord i
Matt. 18: 10. Jämte det att änglarna utföra Guds
befallningar, omge de också, enligt både G. T. och
N. T., Guds tron, lofsjungande Gud. Denna
uppgift synas de på ett ställe (Es. 6) omtalade
ser a f er n a (se d. o.) mer uteslutande ha, lik-
som ock meningen synes vara, att keruberna
(se d. o.) vistas i Guds omedelbara närhet, omgif-
vande honom som uppvaktande och tjänande andar.
På två ställen (l Tess. 4: 16; Jud. 9) talas om
öfveränglar 1. ärkeänglar (grek. ar-
charngeloi, lat. archangeli), och på sistanförda
ställe kallas den ofvannämnde Mikael så, hvarför
jämväl den i Dan. 8: 16; 9: 21 och Luk. 1: 26
omtalade Gabriel samt den i Tobits’ bok uppträ-
dande Ra?ael af den traditionella bibeltolkningen
räknades till öfveränglarna. Rabbinerna tillade
dessutom flera andra, t. ex. Uriel, hvilken jämväl
af österländska kyrkan räknades till ärkeänglarna.
- En särskild ställning synes den mest i Mose-
böckerna och i Sakarias’ bok förekommande Her-
rens (d. v. s. Jahvehs 1. Jehovahs) ängel 1.
Herrens ansiktes ängel intaga; möjligen
är denne densamme som den i Jos. 5: 13 f. om-
talade "höfvitsmannen (fursten) öfver Herrens här
(änglahär)". Då enligt G. T. Herren (Jahveh)
själf personligen ej uppenbarar sig på jorden, är
denne Herrens (Jahvehs) ängel att betrakta som
den Herren (Jahveh) ställföreträdande
ängeln. De äldre exegeterna ansågo denna
ängel vara "den oskapade ängeln", Guds son, som
sålunda uppenbarade sig redan i G. T. - Om
medeltidskyrkans gruppering al änglarna i hierar-
kier och körer se Änglakörer.
Såsom ofvan sades, är bibelns lära om änglarna
snarare mera sparsamt och förbehållsamt antydd
än klart och systematiskt utförd. Ehuru de af
G. T:s kanoniska skrifter, som tillkommit under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
