Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångfartygsmanöver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fartygsdrift, undergick konstruktionen af fartygsmaskinen
en betydande omläggning. Äran af propellerns
införande tillkommer i hög grad John Ericsson,
som på 1830-talet först i England och sedan
i Amerika arbetade för saken. I början af propellerångmaskinens
tillvaro utfördes den med liggande
ångcylindrar och ofta med två motsatta
cylindrar arbetande på samma vef. Med den snedt
liggande ångmaskinen som mellanform började man
på 1840-talet öfvergå till den alltsedan dess mest
brukliga vertikala "ånghammartypen".
Lokomotivet hade många föregångare. Watts
medarbetare Murdock konstruerade en ångvagn
på 1780-talet. De två största namnen på detta
område äro George Stephenson och John
Ericsson (se vidare Lokomotiv).
Den fasta ångmaskinen utvecklades under 1800-talets
förra hälft i olika afseenden samtidigt med,
att den vann användning på en mängd olika områden
och visade sig som en mäktig häfstång för
den då uppspirande industrien. Ångmaskinens
konstruktion i olika detaljer fulländades, arbetsmetoderna
blefvo noggrannare, och ångtrycket höjdes
sakta, men säkert. På 1850-talet arbetade ångmaskinen
vanligen med 5-6 kg. tryck.
Ångan hade dittills varit s. k. mättad, d. v. s.
haft den temperatur, som svarade mot ångbildningstrycket.
Genom ytterligare upphettning kan
ångan öfverhettas, d. v. s. vid konstant tryck
erhålla högre temperatur än ångbildningstemperaturen.
Redan tidigt börjades visserligen framsynta
ingenjörer dunkelt ana öfverhettningens betydelse.
Sålunda omnämnes i ett engelskt patent
från 1768, att ångan öfverhettas före inträdet
i ångcylindern, men man synes samtidigt ej ha haft
klart för sig, hur öfverhettningen verkar. Förkämpen
för högtrycksångmaskinen Trevithick
erhöll 1832 ett patent på ångans öfverhettning och
beskref en ångpanna med en rörformad öfverhettare.
Han afsåg med öfverhettningen närmast att
alstra ökad ångvolym. Elsassiske ingenjören G. A.
Hirn förde öfverhettningsfrågan fram till full
klarhet, som genom omfattande och noggranna försök
med ångmaskiner i industriell drift fastställde
öfverhettningens betydelse. Tyske ingenjören
W. Schmidt införde i början af 1890-talet en ångmaskin,
som arbetade med ända till 350° C. ångtemp.
Samtidigt arbetades på olika håll på ångmaskinens
konstruktiva fulländning. Sålunda genomfördes
flera förbättringar i ångmaskinens reglering.
I den mån som ångtrycken stegrades, ökades
expansionens betydelse, men den vanliga D-sliden
visade sig ej medge tillräcklig expansionsgrad.
Olika uppfinnare och konstruktörer förbättrade slidregleringen,
och det visade sig gynnsammast att
använda två slider, den ena för själfva expansionen
och den andra för ångans utströmning, kompression
och inströmning. Amerikanske ingenjören
G. H. Corliss omkonstruerade ångmaskinen på
1850-talet i många afseenden. Den mest betydande
ändringen genomförde han i regleringen (se
Corlissreglering), i det att han införde den s. k.
Corliss-sliden l. vridsliden i st. f. den vanliga
sliden. Fig. 5 visar en ångcylinder med 4 dylika
vridslider. Ångan inkommer i öfre kanalen, och
den ena eller den andra af dessa vridslider öppnar
tillträdet till ångcylindern. Ångan afgår efter
förrättadt arbete ej som vid den vanliga sliden genom
samma ångkanal, utan genom särskilda kanaler till
endera av de under ångcylindern belägna två
vridsliderna och sedan ut till det fria eller till
kondensorn. Vridslidens fördel låg väsentligen
däri, att det s. k. skadliga rummet, d. v. s. rummet
mellan kolfven i ändläget (den s. k. döda punkten)
och själfva sliden kunde hållas betydligt mindre
än vid den vanliga sliden, som fordrade jämförelsevis
långa kanaler. Nackdelen hos dessa vridslider
voro närmast deras stora längd och den däraf orsakade
svårigheten att få dem fullt täta, i synnerhet
vid öfverhettad ånga. Corliss genomförde i öfrigt en
mängd betydande konstruktionsändringar. Bl. a.
införde han den senare mycket använda liggande
ångmaskinen af "bajonett-typ". Corlissregleringen
erhöll emellertid sin öfverman i ventilregleringen,
som på 1860-talet upptogs på allvar af
schweiziska firman Gebrüder Sulzer och dess
konstruktör C. Brown. Anledning till
ventilregleringens återinförande låg närmast i de svårigheter,
som uppstodo för slidångmaskiner med öfverhettad
ånga. Firman lyckades genom en serie konstruktioner
få ventilångmaskinen att ge synnerligen lyckade
resultat. 4 ventiler användes för en encylindrisk
ångmaskin, 2 för ångans inströmning i de båda
cylinderändarna, 2 för ångans utströmning. Ventilerna
manövrerades till en början medelst orunda
skifvor från en regleringsaxel, som låg parallell
med ångcylindern, och hvarje ventil lyftes med sin
vinkelhäfstång, som åverkades af en regleringsstång
från nyssnämnda orunda skifvor. Fig. 6 visar
en sektion genom ångcylindern till en af de
tidigare Sulzermaskinerna med ventilreglering.
Ventilen var af klocktyp och nästan fullständigt
balanserad. Genom centrifugalregulatorns ingripande
kunde ventilens öppningstid förlängas eller
förkortas. Centrifugalregulatorn liksom nyssnämnda
regleringsaxel drefs med kugghjul från ångmaskinsaxeln.
Genom ventilregleringen vunnos
ungefär samma fördelar som vid Corlissregleringen.
Skadliga rummen blefvo små, och på grund däraf
minskades förlusterna genom cylinderkondensation.
Vidare erhöllos fylligare ångdiagram, emedan ventilerna
öppnade och stängde ångkanalerna snabbare
än sliden. I öfrigt underkastade Gebr. Sulzer
ångmaskinen en fullständig omkonstruktion. Vid
prof 1868 visade sig, att en 56 hkr ångmaskin
förbrukade 0,79 kg. kol per indicerad hkr-tim., ett
fullständigt rekord för den tiden. En mängd andra
firmor började arbeta i samma riktning som Sulzer,
och slidångmaskinerna utträngdes för fasta anläggningar
alltmer. Omkr. 1900 stod ångmaskinstekniken
för landanläggningar i sin högsta blomstring.
Då tillverkades ångmaskiner upp till 6,000-10,000
hkr, och stora ångcentraler uppstodo med dylika
ångmaskinsjättar, öfverhettad ånga användes, och
ångförbrukningen hade man lyckats nedbringa till
under 5 kg. per ind. hkr-tim. Vid denna tidpunkt
började emellertid ångturbinen (se d. o.) att arbeta
sig fram, och det visade sig småningom gynnsammare
att i ångkraftcentraler installera ångturbiner
än ångmaskiner. Med samma golfutrymme kunde
flerdubbelt så kraftiga ångturbiner uppställas som
förut ångmaskiner, och det blef ej ovanligt, att
de stora ångmaskinerna refvos ut och ersattes af
ändå kraftigare ångturbiner. Tillverkningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
