Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångfartygsmanöver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart till insprutningskondensor, emedan denna
blef enklare och billigare.
Dittills hade ångmaskinen fått användning för
pumpar och blåsmaskiner och balansanordningen
passade ganska väl härför. För fabriksdrift,
kvarndrift o. d. kunde den däremot på grund af sin
rätliniga fram- och återgående rörelse ej användas
utan vidare. Hur svårt dåtiden hade att tänka
sig den direkta vefrörelsen och hvarje ombildning
af fram- och återgående rörelse i roterande, framgår
af förslagen att erhålla dylik roterande rörelse
genom en pumpångmaskin, som uppfordrade vatten,
hvilket sedan dref ett vattenhjul rundt. Äfven
Watt hade svårt att slita sig lös från det gångse
åskådningssättet och sökte därför till en början
genom uppfinningen af den </i>roterande ångmaskinen</i>
att skapa en drifmotor med roterande rörelse.
Småningom insåg Watt betydelsen af vefrörelsen,
hvilken han äfven experimentellt utprofvade, men
det dröjde rätt länge, på grund af patentsvårigheter,
innan den kom att praktiskt användas. 1782
konstruerade Watt sin första dubbelverkande ångmaskin
för pumpverk. Emellertid mötte här svårigheten
att öfverföra kraften till pumpstången
vid kolfvens uppåtgående. Den förut vid balansmaskiner
använda kättingen som förbindelseled mellan
kolfven och balansen kunde ej längre användas.
Watt löste problemet att använda den häfdvunna
balansmaskinen för roterande rörelse genom sin
berömda parallellogram, hvilken uppfinning han själf
ansåg som sin förnämsta. (Fig. 3 visar en sådan
pumpmaskin, som byggdes 1788 och arbetade till
1858 samt numera bevaras i Kensington museet.
Maskinen utvecklade 13,75 ind. hkr.) Watts tidigare
maskiner voro utrustade med ventilreglering.
Hans framstående medhjälpare W. Murdock (se
denne) uppfann 1799 den i ett slidskåp inbyggda
s. k. D-sliden eller, såsom den äfven benämnes,
C-sliden (se Slid), hvilken sedan användes i
långa tider än i sin ursprungliga, än i modifierad form.
Watts ångmaskiner arbetade alltid
med mycket lågt ångtryck (under 1 kg. kvcm.
öfvertryck). Visserligen hade Watt i sina patent
inbegripit äfven en högtrycksångmaskin utan kondensor
och således arbetande med afsevärdt högre
tryck än hans vanliga, men han gjorde aldrig
bruk af denna tanke, emedan han ansåg en dylik
ångmaskin synnerligen farlig. Amerikanen
O. Evans (se denne) var en af de förste, som (omkr.
1800) konstruerade och lät utföra en dylik
högtrycksångmaskin. Han ansåg 8-10 kg. tryck som
lämpligt, och hans ångmaskin vann snabbt insteg
i Amerika. Äfven engelske grufingenjören
</sp>R. Trevithick</sp> (se denne) var en framstående
förespråkare för högtrycksångmaskinen och konstruerade
likaledes omkr. 1800 sin första maskin.
Han insåg till fullo expansionens betydelse och
begagnade sig däraf. Dessutom tillgodogjorde han
sig en del af afloppsångans värme genom förvärmning
af matarvattnet. Redan vid denna tid började
man äfven använda afloppsångans värmeinnehåll
till diverse uppvärmningsändamål, såsom rumsuppvärmning,
torkning och kokning vid pappersfabriker, bryggerier m. m.
Sedan ångmaskinen började tillverkas på den
europeiska kontinenten, bidrogo många framstående
uppfinnare och konstruktörer att föra ångmaskinen
framåt i utveckling.
Engelske ingenjören J. Hornblower omtalar
i ett patent från 1781 arbetssättet att låta ångan
expandera successivt i två cylindrar, en högtrycks- och
en </i>lågtryckscylinder</i>. Emellertid dröjde det
ganska långe, innan dylika maskiner kommo att
utföras, och först sedan engelske ingenjören
A. Woolf på nytt upptagit detta s. k. kompoundsystem
(1804), började tillverkningen af kompoundmaskiner
ta fart. Därigenom att ångans
expansion uppdelades på två cylindrar, blef
temperaturfallet i hvardera cylindern mindre, än om
endast en cylinder användts, och därigenom
minskades förlusterna i följd af ångans kondensering
i cylindern (cylinderkondensationen).
Redan tidigt började ångmaskinen användas för
fartygsdrift. De första försöken torde härröra från
skotten W. Symington (f. 1763, d. 1831), som
1788 installerade en atmosfärisk ångmaskin i en båt.
Den första verkliga ångbåten var dock Fulton
"Clermont", som 1807 gick i reguljär trafik (se
Ångfartyg). Ångmaskinen till "Clermont"
levererades af Watt, och fartyget drefs med sidohjul.
Fulton sökte afpassa ångmaskinens konstruktion
efter fartygets form och utbildade småningom
en särskild ångmaskinstyp. Amerikanske ingenjören
R. L. Stevens återgick till Watts normala
balansmaskin och utbildade med denna en egendomlig
maskintyp, som ännu förekommer på amerikanska
flodångare. På andra håll gick utvecklingen
af fartygsmaskinen i den riktningen, att
man sökte nedbringa ångmaskinens höjd därigenom,
att balansen placerades under hjulaxeln så lågt som
möjligt. Samtliga dessa balansångmaskiner blefvo
naturligtvis ofantligt tunga i förhållande till effekten,
och detta verkade hindrande på ångfartygens
utveckling. Man sökte därför arbeta sig fram till
direktverkande ångmaskiner utan balansarm. Svenske
ingenjören O. E. Carlsund (se denne)
deltog kraftigt i denna utveckling. Den
oscillerande ångmaskinen gaf en annan lösning af frågan.
Redan 1827 patenterade engelske ingenjören
Maudsley denna ångmaskin, som sedan vann
mycket stor användning för hjulångare. Fig. 4
visar en dylik ångmaskin från midten af 1800-talet.
Ångans successiva expansion fann tidigt användning
i fartygsmaskiner. Emellertid voro Woolfs
ångmaskiner mindre lämpliga därför, emedan vefvarna
i dessa antingen följdes åt eller arbetade
i 180° vinkel mot hvarandra; intetdera var lämpligt
ur manövreringssynpunkt.
Holländske ingenjören Roentgen omkonstruerade
på 1820-talet Woolfs maskin till en särskildt
för fartyg mera lämplig typ, hvilken kännetecknas
däraf, att vefvarna voro ställda i 90° vinkel
och att i ångans väg från högtrycks- till
lågtryckscylindern anordnades ett särskildt rum, receivern,
hvilken hade till uppgift att från högtryckscylindern
uppsamla den ånga, som lågtryckscylindern
ej omedelbart kunde taga emot. I början af 1800-talet
hade ångans kompoundering ej så stor ekonomisk
betydelse, men i den mån ångtrycken
höjdes, ökades värdet af att låta ångan successivt
expandera, och småningom utfördes alla större
ångmaskiner på detta sätt. I och med att propellern
började uttränga skofvelhjulen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
