Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. s. v. Dessa exempel innebära, att Å. stannat
på samma stadium som ett bredt bälte dialekter i
mellersta Norrland och östra Norge: genomgående
försvagning af ändelsevokalerna i långstafviga ord
till e (ä). I de kortstafviga orden däremot har Å.
bevarat ändelsevokalen, om denna varit a, men
försvagat i och u till e (ä): bitit (sup.) har
blifvit bete (betä) i större delen af Å., bette
i "nolaskogsmål"; stundom förekommer dock vid
sidan däraf beti, betti; misu f., ostvassla, har
merendels blifvit mese. Jämsides med
försvagningen af de kortstafviga ordens ändelser går alltså i
ångermanländskan en allmän öfvergång af vokalerna
i deras stamstafvelser till öppnare uttal (jfr äfven
exemplen dägar, köla ofvan). Tilljämning spelar i
ångermanländskan en vida mindre roll än i
jämtskan och västerbottniskan, dock äro i västra Å.
rådande tilljämningstyper som bröte, bröti jämte
brötö, brutit, brose (öppet o), brasa (den
sistnämnda typen dock ej i "nolaskogsmål"). –
Öppning af gamla korta vokaler har ångermanländskan i
betydlig utsträckning genomfört äfven i andra fall
än gamla kortstafviga ord: sella, sillen, sönna,
synden, klöbbe (tjockt l, öppet, grumligt ö), klubba,
fars, fors o. s. v. Sistnämnda slag af öppning
(o till a) är särskildt karakteristisk för norra Å. och
för en del bygder vid nedersta delen af
Ångermanälfven. I fråga om konsonanter karakteriseras
ångermanländskan bl. a. däraf, att d bortfallit i
synnerligen stor utsträckning: ree, ridit, tjear, tjäder
(i n.), tonlösa r och l (äfven tonlösa tjocka l),
t. ex. tahrp eller tohrp, torp, mjåhlka, mjölken,
förmjukning som i vährtje, virke, böjje (böjjö),
bygga, t-inskott i drottne, drattne, drott’n (öfre
ådalarna), drunkna, samt framför allt af tjockt,
supdradentalt n: ben, Hans (n kan framför s
bortfalla och nasalera föregående vokal) o. s. v. I
ändelser bortfaller n i mindre utsträcknng än
i grannmålen: stinta, flickan, men stugen,
stugan, ån eller åän, ej åa, Pers’n, Persson (ej
Persa), Karen (ej Kari). Dock har
ångermanländskan i motsats mot grannmålen i s. och v.
förlorat n i best. form plur. af maskulina subst.:
hästa, hästarna, dock ej i kortstafviga: dägan
(tjockt n) eller dägana, i s. ö. ofta dägarer,
dagar, och dägara, dagarna, med dubbla
pluraländelser. Karakteristiskt för Å. är också
-j-inskottet och omljudet (tilljämningen) i feminina
pluraler som löjer, löjern (allmänt), löjerna, ladorna,
klattjen, klockorna (Anundsjö). Den annars
sällsynta gamla komparativändeisen -ane lefver ännu
på vissa håll i Å.: snärane, snarare, dyrene,
dyrare. Inom Å. skiljes på målen "nolaskogs"
(norr om Skuleskogen på gränsen mellan Nätra
och Vibyggerå) och "sönnaskogs" (innefattande ej
blott kusttrakterna, utan äfven hela den inom
landskapet fallande delen af de öfre ådalarna,
alltså t. o. m. Junsele och Tåsjö). Inom målen
sönnaskogs skiljes på de mål, som talas i ådalarna,
och det, som talas af folket ute i landet ("utlänsa").
Till utlänsmålen. som inom sig hysa stora
växlingar, kunna räknas målen fr. o. m. Sånga ut
till hafvet. Inom ådalsmålen kunna urskiljas en
Sollefteågrupp, en Reselegrupp och en
Ramselegrupp. Bland "nolaskogsmålen" kunna urskiljas
Nätramål, Sidensjömål (dit Skorpedsmålet sluter
sig), Anundsjömål, Själevadsmål (dit målet i Mo
och Björna sluter sig) samt Arnäsmål (med målen
i Grundsunda, Gideå och Trehörningsjö).
Nolaskogsmålen utmärkas bl. a. för a i tahrp, torp
etc. (så delvis äfven i utlänsmålen), gv- i gvit,
men vit nästan alltid i öfriga ångermanländska
mål, öppet ö i kömma, komma (k-ljud), mot
slutet o i sönnaskogsmål, tjv- i tjvå (så äfven
i öfre ådalarna), förlängning af vokalen
framför gammalt mb, nd m. m., kam, kamm, san,
sand, el, eld; förlängning af konsonanten, ej
vokalen i fall sådana som vecke, vecka, men i
sönnaskogsmål veke o. s. v. På ett par håll i
utkanterna af nolaskogamålens område (Skorped i s.
och Nordmaling i n.) är kortstafvigheten ännu
bevarad i vissa ordgrupper. Sönnaskogs- och
nolaskogsmål korsas af en mindre framträdande, men
dock beaktansvärd motsättning, nämligen mellan
västligare, från hafvet aflägsnare mål och östligare
mål. I v. finner man flera överensstämmelser med
jämtskan: mera tilljämning i v. än i ö., mera
apokope (drott’n, drunkna, gamjänt, gammal
ungmö), vidare spår af dativböjning med ändelsen -a
i sing. mask. (i skoja, i skogen, Sollefteå,
föråldradt, men på sjönom, på sjön, Nora);
slutljudande -r i ändelser bortfaller i större utsträckning
i v. än i ö. o. s. v. Litt.: K. Sidenbladh,
"Allmogemålet i Norra Å." (1867), K. J. Blomberg,
"Ångermanländska bidrag till de svenska allmogemålens
ljudlära" (läroverksprogram, Härnösand, 1877); H.
Geijer i "Sverige, utg. af O. Sjögren", sid. 472 ff.
och där citerade skrifter. Någon utförlig
behandling af något ångermanländskt mål finnes icke i
tryck. Otryckta samlingar finnas i
landsmålsarkivet i Uppsala.
H. Gjr.
Förvaltning. I administrativt hänseende är
landskapet deladt mellan två län, näml. med 18,042
kvkm. på Västernorrlands län och 2,705
kvkm. på Västerbottens län (sistnämnda
del, Nordmalings och Bjurholms socknar, är dock,
med högst få undantag, hvarken med afeende på
natur eller med hänsyn till folkspråk en del af
Å., utan af landskapet Västerbotten). Fögderiernas
antal är 4 (Kramfors, Skogen, Ådal och Mellansel)
med tills. 19 landsfiskalsdistrikt, hvarjämte af
Västerbottens län 2 landsfiskalsdistrikt
(Nordmalings och Bjurholms) falla inom Å. Det har tre
städer: Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik,
samt tre municipalsamhällen: Kramfors, Nyland
och Nordmaling (1921). I judiciellt hänseende
omfattar Å. 6 domsagor, med sammanlagdt 10
tingslag under Svea hofrätt. I ecklesiastikt hänseende
hör det till Härnösands stift. – Befolkning. Vid
1920 års början var folkmängden 172,195 pers.,
9 på 1 kvkm., hvadan Å. med afseende på
invånarantal var det elfte i ordningen af Sveriges,
det andra af Norrlands och beträffande
folkmängdstäthet det resp. nittonde och fjärde, och har
landskapets folkmängd nästan tredubblats på de senaste
75 åren. Den bofasta befolkningen är redbar,
upplyst och vaken samt händig, men har varit väl
mycket undfallande för frestelsen att med de
betydliga penningsummor, som skogshandteringen
inbringat, föra ett mera luxuöst lefnadssätt, än som
skäligen anstår en allmoge. Gamla seder och bruk
ha försvunnit; någon särskild dräkt har icke
funnits. Att Å. är en gammal bygd, vittna de många
gamla begrafningsplatserna i kustlandet och vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
