Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härjedalen, är ännu icke fullt utredt. Vid norra
ändan af Tåsjön förekommer kalktuff i ringa mängd.
– Några med säkerhet brytvärda malmtillgångar
ha icke träffats inom landskapet, oaktadt en mängd
skärpningar gjorts, i synnerhet på magnetkis,
hvilken uppträder som helt obetydliga körtlar i
leptiten. Söder om Västanå i Viksjö socken finns en
kopparkisfyndighet, och på Ulföarna och
Trysundaön har brutits en egendomlig järnmalm,
hvilken uppträder som lagerformade partier i diabas.
På grund af malmens fattigdom samt höga halt
af titan och fosfor har brytningen nu öfvergetts.
På Härnön m. fl. st. förekommer grafit, hvars
brytning ej visat sig lönande. Större betydelse än
grufdriften skulle stenindustrien kunna erhålla, om
de stora tillgångarna af grå granit (vid
Örnsköldsvik), röd granit, gabbro och diabas blefve på ett
planmässigt sätt tillgodogjorda. – I de
vidsträckta, skogbeväxta områdena emellan de djupa
dalgångar, af hvilka landskapet genomskäres, är
morängrus den förhärskande jordarten, och detta
är endast undantagsvis uppodladt. På Härnön har
man vid gräfningsarbeten funnit en fossilförande
gyttjeaflagring, hvilande på glacial sand och grus
samt täckt af moränlera. Denna gyttja innehåller
lämningar af växter, som ingalunda antyda ett
arktiskt klimat, utan åtminstone under någon del
af tiden för gyttjans aflagring ett klimat som det
f. n. i trakten rådande eller t. o. m. mildare.
Denna bildning torde därför vara interglacial och
bevisar, att under vår istid inlandsisen i någon
mellanperiod dragit sig långt tillbaka, sannolikt
ända till fjälltrakterna. I floddalarna och det lägre
kustlandet förekomma skiktade aflagringar, sand
och lera, med stor utbredning, och dessa jordarter
bilda här ofta en fruktbar jordmån. Af särskildt
intresse äro i synnerhet de af mycket fin sand
med underordnade lager af lera bestående s. k.
älfaflagringarna, som kunna nå en mäktighet af
ända till 50 à 60 m. och i hvilka de för detta
landskap karakteristiska niporna samt en mängd
terrasser äro utskurna. En noggrann undersökning
af dessa älfaflagringar har visat, att de förete
regelbundna årsskikt liksom den hvarfviga
ishafsleran (se Glaciallera, sp. 1243), och Lidéns
undersökningar därom ("Geokronologiska studier
öfver det finiglaciala skedet i Å.", S. G. U.
Ser. Ca N:r 9, 1913) ha ådagalagt, att ett
regelbundet tillbakaryckande försiggått såväl af
isranden som af Ångermanälfvens mynning i det
baltiska ishafvet, som då stod betydligt högre än
nu. Så har det t. ex. visat sig, att isranden
behöft omkr. 400 år att draga sig tillbaka från
Fällön vid Härnösand till Junsele. Å:s
kusttrakter ha många tydliga bevis på
landhöjningen efter istiden, företrädesvis väl utbildade
strandvallar, och höjningen har där varit synnerligen
betydlig, öfver 250 m., och den högst belägna
observationspunkten i Skandinavien för baltiska
gränsen, 284 m. ö. h., ligger på Skuluberget i
Vibyggerå socken. Denna del af Bottniska vikens
kust hör också till de af jordskalf mest träffade
delarna af Sverige.
Hj. L. (K. A. G.)
Å:s folkmål bilda en rätt enhetlig
dialektgrupp, begränsad i s. och s. v. af en med
landskapsgränsen sammanfallande, starkt utpräglad
språkgräns, medan ångermanländskan i n. v. når
långt in i Lappland (se Västerbotten,
sp. 356). Däremot når ren ångermanländska
ej fram till den gamla landskapsgränsen mot
Västerbotten: Nordmaling och Bjurholm sluta sig
språkligt närmare till Umedalen än till närmaste
ångermanländska socknar, hvilkas hufvudort är
Arnäs och hvilkas gräns mot Nordmalingsslätten
utgöres af Malingsskogen. Trots skarpt
framträdande skiljemärken mellan ångermanländska och
västerbottniska, råder mellan dessa båda mål en
nära öfverensstämmelse, som dock hufvudsakligen
gäller blott dialekterna i södra delen af landskapet
Västerbotten (ungefär den del, som tillhör
nuvarande Västerbottens län). I regel beror denna
öfverensstämmelse på ett från ångermanländskan
utgående inflytande på västerbottniska mål. Mellan
Jämtland och Å. har en liflig ömesidig påverkan
egt rum som satt betydande spår i båda
landskapens dialekter. Den egentliga jämtskan är dock i
grunden mer olik ångermanländskan än vare sig
västerbottniskan eller medelpadskan. Sistnämnda
mål har gemensamma med ångermanländskan flera
viktiga kännetecken, hvilka i de flesta fall utgöra
överensstämmelser äfven med sydligare kustmål och
med riksspråket. Flera för ångermanländskan
karakteristiska utvecklingsprocesser saknas helt eller
delvis i sydnorrländska och uppsvenska mål, men
återfinnas i götamål och i östnorska mål. Å. synes
tillhöra centrum af ett själfständigt norrländskt
novationsområde. I vår tid äro de ångermanländska
dialekterna stadda i ett långt framskridet
upplösningstillstånd. Resterna af dativböjningen äro i Å.
färre än i Medelpad. Ett annat sydligt drag i Å.
är sammandragningen af de gamla diftongerna:
het utveckladt ur heit, hök (öppet ö) ur hauk,
ö ur öy. I Å. (liksom i Medelpad) ha
ändelsevokalerna försvagats i ord, som af gammalt
haft lång stamstafvelse, men icke i sådana ord,
som af gammalt haft kort stamstafvelse
(vokalbalans): det gamla ordet heita, heta, har i Å.
blifvit hete eller hetä, däremot har det gamla
hita, hetta (subst. och verb), i största delen af Å.
blifvit heta, i "nolaskogsmål" (jfr nedan) dock
hetta. Obestämda pluraler af maskuliner med lång
stamstafvelse ha försvagat ändelsen -ar till -er:
häster i Å. s. ö. om en ungefärlig linje
Långsele–Örnsköldsvik, men bevarat -ar oförändradt, om
stamstafvelsen i fornspråket varit kort: dagar eller
dägar. Ej mindre karakteristisk än ändelsen är i
detta fall stamstafvelsen. Vare sig dess vokal är
ett slags ä (i södra Å. och kustbygden af norra Å.
upp till Örnsköldsvikstrakten) eller ett slags a (i
återstoden af norra Å., där detta a-ljud är
synnerligen öppet och ofta växlar med öppet ä) föreligger
alltid en förskjutning i riktning mot öppnare
uttal. Stamstafvelsen i sing. dag har öfverallt i Å.
och Medelpad ett mera slutet a-uttal, jämfördt
med pluralformen. I ordet kula har målet långt
slutet u i stamstafvelsen och försvagning af a till
e (ä) i ändelsen; i det ursprungligen kortstafviga
verbet kola däremot har öfverallt ändelsens a
bevarats, under det att stamstafvelsens vokal blifvit
ett öppet ö e. d. I södra Å. skiljes ofta vokalen i
substantivet köl, kol (u-aktigt ö-ljud, hårdt k,
tjockt l), från vokalen i stamstafvelsen af
verbet köla därigenom, att den öppna
stamstafvelsen i verbet har en nyans mera öppen ö-vokal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
