Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organisation och åligganden, landskapsnämndens
sammansättning äfvensom dess och landtrådets åligganden.
Riksregeringen företrädes af landshöfdingen, som
utnämnes af rikets president. Han omhänderhar,
jämte statens centrala myndigheter, de till rikets
allmänna förvaltning hörande åliggandena inom
landskapet.
Landskapet eger rätt att för sina behof använda
inkomsterna från mantalspenningar samt
närings- och nöjesskatter äfvensom besluta om dessa.
Landstinget har likaså rätt att besluta om en
tilläggsskatt till statens allmänna inkomstskatt att utgå
enligt enahanda grunder som denna, att pålägga
tillfällig extra beskattning och bestämma om de
afgifter, som skola uppbäras vid anlitandet af
landskapets myndigheter och inrättningar. Dock eger
landshöfdingen rätt att förbjuda verkställighet af
beslut ang. beskattning, om han finner detta
försvåra varuutbytet mellan in- och utlandet eller
landskapet och fastlandet, innefatta oskäliga eller
för trafiken skadliga afgifter å anlitandet af
allmänna vägar, farleder eller inrättningar eller
uppenbarligen förfördela enskilda skattdragande
eller olika samhällsklasser; beslutet bör i sådant
fall underställas rikets presidents pröfning.
Nyttjanderätten till statens egendom inom landskapet
tillkommer landskapet med undantag för boställen
samt egendom, som används för statsverkets
behof. Om beskattningen inom landskapet för
själfförvaltningens ord. behof är i förhållande till af
landskapet åtnjutna förmåner proportionsvis högre
än beskattningen i medeltal för motsvarande
ändamål annorstädes i riket, skall bidrag ur statsmedel
utges åt landskapet. Landskapets invånare äro
befriade från värnpliktens fullgörande, men äro
skyldiga att göra motsvarande tjänst vid lots- och
fyrinrättningen. Statsmyndigheternas ämbetsspråk
inom landskapet är svenska. Beträffande
finsktalande sakegares rätt att i egen sak använda sitt
eget språk gäller hvad i allmän språklag stadgas
ang. svensktalandes rätt i område med finsk
befolkningsmajoritet. Skriftväxlingen mellan
landskaps- och statsmyndigheterna föres på svenska.
Stadgandena i lagen få ändras, förklaras och
upphäfvas blott med landstingets bifall och i den
ordning, som om grundlag är stadgadt. Val till
landstinget skola första gången ega rum 8 maj 1922 och
landstinget sammanträda 8 juni s. å.
På grund af Nationernas förbunds råds beslut 24
juni 1921 har emellertid riksdagen för sin del ändrat
och kompletterat lagen i följande punkter.
Landshöfdingen utnämnes af rikets president efter
öfverenskommelse med ordf. i landstinget; om
samförstånd ej ernås, utser han därtill en af fem personer,
som förordats af landstinget och hvilka erbjuda
erforderliga förutsättningar för, att landskapet
skall väl förvaltas och statens säkerhet
tillvaratagas. Landstinget och kommunerna äro ej skyldiga
att bidraga till underhållet af andra skolor än
sådana med svenskt undervisningsspråk. I de
undervisningsanstalter staten underhåller skall
undervisningsspråket vara svenska. Utan vederbörande
kommuns samtycke får undervisning i finska ej
meddelas i folkskola, som underhålles eller
understödes af staten eller kommun. Finländsk
medborgare, som inflyttar till Å., erhåller kommunal
rösträtt och rösträtt vid val till landstinget först efter
det han under 5 år haft laga bo och hemvist där.
Landskapet tilldelas rätt att utöfver ofvan
uppräknade skatter använda halfva inkomsten af
grundskatten. I händelse fastighet försålts till någon,
som ej har laga bo och hemvist inom landskapet,
eger landskapet, den kommun, inom hvilken
fastigheten är belägen, samt enskild person, som har laga
bo och hemvist på Å., rätt att inlösa fastigheten,
såsom i en särskild lag närmare anges. I händelse
klagomål af Å:s landsting anföres öfver
tillämpningen af lagen, bör regeringen öfverlämna detta
jämte egna anmärkningar till Nationernas förbunds
råds pröfning.
O. B-n.
Å:s språk intar en mellanställning mellan
Sveriges och Finlands svenska munarter. Åländskan
kan ej, som helhet betraktad, med någon
bestämdhet sägas visa närmare anslutning åt det ena eller
andra hållet. I prosodiskt hänseende är dock
öfverensstämmelsen med Sverige afgjordt större, i det
att man i de flesta delar af Å. utan svårighet kan
konstatera fortvaron af två accentsystem och
allestädes utan undantag, att förbindelse af kort
tryckstark vokal och följande kort konsonant uppgetts.
De delar af Å. åter, där accentskillnaden blifvit
minst resp. upphäfts (Kumlinge, Kökar, Sottunga,
Föglö delvis), ansluta sig prosodiskt närmast till
nordöstra Uppland, i fråga om kvantiteten det
nordligare Uppland öfver hufvud med former som
stretta "streta", flåtta "flotte", behkk "beck" etc.
Med afseende på ljudkvaliteten torde förekomsten
af det för åländskan mycket karakteristiska och
starkt rotfasta, i någon mån å-liknande ö-ljudet
äfven framför andra ljud än r, det labiala uttalet
af sje-ljud och det dorsogingivala af d samt väl en
relativt stark aspirering af explosivor och den
absoluta saknaden af europeiskt u-ljud öfver hufvud
böra betraktas som, delvis visserligen blott halfva,
speciella öfverensstämmelser med svenskan i
Sverige. I motsatt riktning visar saknaden åtminstone
som motsvarighet till äldre u:o, af det i Sverige
mycket vanliga å-ljud, hvilket kan betecknas som
ett mellanljud mellan å, ä och ö, samt måhända
bibehållandet, enligt hvad det tyckes, i hela
landskapet af urspr. ld, t. ex. feld "fäll". – Vanliga
ord och uttryck, som i allmänhet mycket snart
röja ålänningen, hvarifrån han än är, äro: der,
"där", her, "här", såmmår "sommar", åm
måran "i morgon". – De östligaste åländska
målen (Brändö, Kumlinge, Kökar) skilja sig mycket
starkt från språket på Fasta Å. och Eckerö. Ett
öfvergångsområde bilda Lemland, Lumparland,
Föglö, Sottunga och Vårdö, där svaga femininer
liksom i ö., men ej i v. i allmänhet generaliserat
den gamla oblikformen, t. ex. kanno, "kanna", en
äldre best. pl. af enstafviga femininer på vokal
väsentligen bevaras, t. ex. konnar "korna", och
en klass af adjektiv har en från femininum skild
form på -gär, hvilken äfven västerut, ehuru den
gamla genusskillnaden bland substantiven på
obetydliga undantag när fortbestår, används feminint.
Större öfverensstämmelse visar det nämnda
öfvergångsområdet dock västerut. Endast i Brändö,
Kumlinge och Kökar förekomma sådana former med
ä för äldre a som lädo "lada", väre, "varit" samt
j-haltiga (palatala) l- och n-ljud; former med g,
k, sk förmjukade till dj, j, tj, sj
inuti ord ha däremot, åtminstone ännu för några år sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
