Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Fasta Å. genom. Vargata 8 km. breda
fjärd; i s. ö. Lumparland, en genom
Lumparen från Fasta Å. afskild ö, samt Föglö
skärgård och Kökarskären, den förra
skild från Lumparland och Fasta Å. genom
Föglöfjärden, de senare belägna tämligen
långt ut i Östersjön och skilda från Föglö genom
Kökarsfjärden. I ö. bildas öfvergången till
Egentliga Finlands skärgård af
Kumlingeskären, genom Delet skilda från Vårdö
skärgård, och Brändöskären, som genom
Lappvesi fjärd skiljas från
Kumlingeskären. Mindre skärgårdar äro: Kumlinge, mellan
Lappvesi och Delet, samt Sottunga, mellan
Kumlinge och Föglö. – Fasta Å. liksom hela
Åländska skärgården hvilar på berggrund, som
öfverallt stiger i dagen, men icke når synnerlig
höjd. Hvad som främst tilldrar sig iakttagarens
uppmärksamhet är den rödbruna färgen hos
klipporna, hvilka bilda såväl den yttre skärgårdens
nakna, än mjukt afrundade berg och skär, än
liksom i trappsteg söndersprängda klippor, som de
vackra, skogbeväxta, ofta tvärbranta höjderna i
det inre af landet. Norra delen af Fasta Å.
(Geta socken) utmärkes särskildt af väldiga,
ödsliga, af gles skog betäckta bergpartier. Äfven
i östra delen (Saltviks socken) förekomma höga,
branta berg, men endast i nordliga delen af detta
område bilda de större, sammanhängande
komplexer; i den sydligare delen är landet redan
mindre kuperadt, och i Jomala socken, på södra
kusten, förekomma jämförelsevis stora slättmarker.
Starkt kuperade äro dock områdena i Sunds och
Finströms socknar. Eckerö bildar hufvudsakligen
en enda låg och flack bergplatå, här och där skyld
af ett tunt grus- eller lertäcke. Den allmännast
förekommande bergarten är en porfyrisk granit,
af Linné kallad "ålandssten" och utgörande en
art rapakivi (se d. o.). Det högsta berget är
Orrdalsklint, i Saltviks socken (132 m. ö. h.).
Berggrundens höjdmaximum befinner sig i n. och n.
ö.; ju längre man kommer mot s. v., dess lägre bli
trakterna. Å., som i stort sedt är en horstbildning,
låg efter istiden nästan h. o. h. under vatten och
låg under den postglaciala sänkningen 60–70 m.
lägre än nu. Stränderna, särskildt på norra och
mellersta delen af Fasta Å., utgöras ofta af
brant stupande bergväggar, hvilkas höjd går upp
ända till 30 m. – Klimatet är maritimt.
Årsmedeltemperatur +4,9° (högst +6°, lägst
+3,1°); absoluta maximum +30,4°, absoluta
minimum -27,2°. Temperaturskillnad mellan
kallaste och varmaste månad 19°. Om vintern bildar
Fasta Å. ett köldcentrum, O,5° kallare jan. an
vid kusten. Den frostfria perioden är omkr.
4 månader. Sydvästvindar äro vanligast (29 proc.),
stormar vanligast om vintern. Medelnederbörden: 545
mm. Snötäcket är tunt (högst omkr. 20 cm.), och bar
mark blir ofta om vintern. Islossning i skärgården
17–18 april, på sjöarna 24–26 april. – Ytterst
klippiga äro holmarna och skären, särskildt i
hafsbandet och mot finländska sidan. De ha där ett
kalt och ödsligt utseende, beklädda endast med
låga vindpinade buskar och gräsväxter. Längre in
i skärgården och på de större landen blir
växtligheten däremot rikligare. I de västra delarna af
Å. finnas mångenstädes snår af ända till 4 m. hög
haftorn på stränderna utanför klibbalzonen. Icke
sällan äro de större holmarna skogbeväxta ända
till stränderna. Först vid de inre vikarna finner
man emellertid den leende skärgårdsnatur, för
hvilken med rätta Å. blifvit så bekant. Här finnas
ännu löfängar, ehuru dessa merendels, såsom
förekommande på bördig märgeljord, blifvit uppodlade.
De allmännaste trädslagen på de längst ut i hafvet
belägna skären äro en och al samt därnäst
nödvuxen och knotig tall. På de större öarna blir
tallen vanligare samt förekommer stundom i rätt
vackra exemplar i dalsänkorna, där äfven kraftiga
granar anträffas. På högt belägna ställen, utsatta
för väder och vind, antar granen ofta egendomlig
form, i det att den breder ut sig till låga buskar,
hvilkas vidt kring marken krypande grenar äro
mycket tätt bevuxna med barr. Näst efter tallen är ung
björkskog tämligen allmän, och därefter torde
hasseln följa. Sällsyntare äro hägg, rönn och ask.
Eken synes åtminstone på Fasta Å. fordom ha
förekommit rikligare. Antalet träd- och buskarter är
45, på några helt små holmar finnas redan ett
30-tal arter. På Å. finnas omkr. 750 arter
fanerogamer. Några växtarter äro endemiska för Å. I
synnerhet på försommaren är Å. smyckadt af många
fagra blommor och besökes då af botanister från
andra trakter. Floran är mycket rik. Detta är
särskildt fallet med örtväxterna, men äfven
ovanligare större trädslag, såsom äppelträdet, getapel,
berberis, brakved och hagtorn växa vilda.
Sägnen förtäljer, att Å. i forna tider varit beklädt
med väldig skog, som varit tillhåll för älgar och
andra, äfven i det inre Finland sällsynta djurslag.
Numera äro skogarna i hög grad uthuggna, så att
gröfre virke knappt någonstädes står att få.
Torfmossarna äro små och föga allmänna. Vid
sjöstränderna finnas däremot gräsrika sumpmarker. Älgen,
som fordom flera gånger jagats af Sveriges
konungar och hof, blef i slutet af 1700-talet utrotad;
den siste säges ha blifvit dödad 1778. Under
senare år ha älgar åter visat sig, troligen komna
från det finländska fastlandet. De största
skogsmarkerna finnas i de östra delarna, i södra
Hammarland, i sydvästra Jomala, i Sund och i
sydvästra delen af Eckerö. Till följd däraf, att den
nakna berggrunden intar så stor del af landet, är
den odlingsbara jordens areal icke stor.
J. E. R.
Befolkningen uppgick 1920 till 26,911
personer (O,8 proc. af Finlands hela folkmängd),
hvaraf 13,195 mankön och 13,716 kvinnkön. I
länets enda stad, Mariehamn, bodde 1,457 inv.
(5,7 proc.). Folktätheten var 19,1 på 1 kvkm.
Glesast befolkade äro sydöstra Jomala, södra
Hammarland och Eckerö, tätast åter trakten kring
Jomala kyrka, Sund och södra Saltvik. 1920 voro
19,650 (96,2 proc.) af inv. svensktalande och
endast 766 finsktalande. Ålänningarna ha högre
kroppslängd (1,700-03 mm. för fullvuxen man)
än befolkningen på finländska fastlandet samt äro
till 60–70 proc. långskallar med index 80 eller
därunder. Nativiteten har under de senaste 30
åren nedgått med ung. 10 promille, men
samtidigt har mortaliteten nedgått med omkr. 6 promille.
Folkets bildningsståndpunkt är jämförelsevis hög
och välståndet i allmänhet godt.
Näringar. Af länets hela areal utgjorde
(1910) endast 6,9 proc. odlad, mycket bördig jord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
