Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Zoologi
842
artad byggnad. Därmed var vägen jämnad för en
riktigare uppfattning af organens utveckling inom
djurriket, i det att man småningom lärde sig
skilja mellan fysiologiskt och morfologiskt likartade
organ, eller, såsom man senare betecknat dem,
mellan analoga och homologa organ. I sin "Phi-
losophie anatomique" uppställer han flera bety-
delsefulla teorier, såsom "principe des connexions"
(samma delar uppträda alltid i samma relativa
läge och förening), "principe du balancement des
organes" (hvarje utbildning eller förstoring af ett
organ försiggår städse på bekostnad af ett annat)
m. fl. Blainville (1777-1850), bekant för
sitt värdefulla arbete öfver ryggradsdjurens ske-
lett och tandsystem, uttalade sig för nödvändig-
heten af att taga hänsyn till embryologiens vittnes-
börd vid jämförande anatomiska frågor, något,
som dittills i allmänhet försummats. En annan
ställning intar Lam ar ek (1744-1829). I sin
"Philosophie zoologique" (1809) grundlade han
den vetenskapliga descendensteorien och blef där-
igenom grundläggaren af den riktning, som ny-
skapat metod och innehåll i vår tids biologi. "Den
nästan allmänt antagna förutsättningen, att orga-
nismerna genom oföränderliga egenskaper bilda
beständigt olika arter, hvilka skulle vara så gamla
som naturen själf, vederlägges dagligen." Om
ock redan Buffon och Geoffroy S:t-Hilaire be-
tviflade artens oföränderlighet, är dock Lamarck
den förste, som sökt visa på hvilket sätt, enligt
hvilka lagar djurformernas föränderlighet skulle
försiggå. I första rummet ställer han levnadssättet,
men tillskrifver jämväl inflytanden utifrån af ven-
söm ärftligheten förmågan att fixera de småningom
inträdande förändringarna; en sto? roll spelar
enligt Lamarck i detta afseende bruket eller icke-
bruket af ett organ. Utbildningen af ett organ
står i närmaste förhållande till dess användning.
Sin skarpblick på det genealogiska området ådaga-
lade han bl. a. därigenom, att han för första gån-
gen förenade ryggradsdjuren till en gemensam
grupp och således insåg det nära genetiska sam-
band, i hvilket dessa djur stå till hvarandra. -
Vi ha nu kommit till den period i zoologiens ut-
veckling, där de ur skilda källor uppkomna disci-
plinerna jämförande anatomi, embryologi och form-
kännedom allt fullständigare börjat sammanflyta
till en enhetlig vetenskap: morfologien. Men den
empiriska grundvalen, på hvilken de senast om-
nämnde forskarna sökte uppföra denna byggnad,
var hvarken tillräckligt bred eller solid, insikten
i förhållandet mellan de olika organisationsfor-
merna var ej ännu nog klar och djup. Ännu hade
hvarken den jämförande anatomien eller embryo-
logien nått den erforderliga fulländningen. Att
genom nya, dittills oanade upptäckter ånyo grund-
lägga dessa båda vetenskapsområden och tillika
fruktbargöra dessa upptäckter i morfologiskt syfte
var framför andra Cuviers och Baers förtjänst.
C u vi er (1769-1832) behärskade därigenom, att
han utsträckte sina anatomiska undersökningar
öfver nästan alla djurgrupper och organsystem,
en så stor summa af zoologiska fakta, som knap-
past någon före honom gjort. Hans "Lecons d’ana-
tomie comparée" (1800-05) bildar ej blott en rik
fyndgrufva för kännedomen om djurens organisation,
utan kan jämväl betecknas som det första eller
åtminstone viktigaste försöket att sammansmälta zoo-
logien i ordets gamla betydelse med anatomien.
Men äfven en annan disciplin behandlades af Cuvier
för första gången ur verkligt morfologiska synpunk-
ter, nämligen ryggradsdjurens paleontologi i "Re-
cherches sur les ossements fossiles des quadrupèdes"
(1812), hvarigenom biologerna fingo göra bekantskap
med en ny värld af djurformer. Röranda hans sy-
stem se art. D j u r. I det att han förklarade egen-
domligheterna i organens byggnad såsom beroende
på lifvet och på organismens enhet, insåg han
det nödvändiga samband och det ömsesidiga be-
roende, som finnas mellan skilda organ. Ur ett
enda organ hos en djurform kan man, enligt Cu-
viers uppfattning, draga slutsatser med afseende
på alla andra. Detta är lagen om "delarnas kor-
relation", hvilken, om den ock numera tillskrifves
ringare betydelse, i Cuviers händer visade sig syn-
nerligen fruktbringande särskildt med afseende på
rekonstruktionen af fossila djurlämningar. Han
fann vidare, att de funktionellt viktigaste organen
äro de mest konstanta, medan de mindre viktiga
äro de till form och utbildning mest föränderliga.
Denna sats ("principe de la subordination des
caractères") vann stor användning i Cuviers sy-
stem. Emot det af tidigare biologer uttalade an-
tagandet om organisationsplanens enhet uppställde
Cuvier läran om fyra olika djuriska grundformer
- de sedermera s. k. "typerna" -, nämligen
ryggradsdjur, blötdjur, leddjur och stråldjur. Inom
hvar och en af dessa grundformer finnas skiljaktigt
utbildade organisationstillstånd, hvilka sinsemellan
uppvisa väsentliga gemensamma drag, men afvika
från de till de andra grundformerna hörande.
Genom denna uppfattning ställde Cuvier sig i
skarp motsats till den af naturfilosoferna, af Geoff-
roy S:t-Hilaire, Lamarck o. a. företrädda läran
om det genetiska sambandet mellan organismerna.
Och om äfven Cuvier genom typläran införde
morfologien på nya fruktbara banor, i det att jämfö-
relsen koncentrerades på det typiskt likartade, så
minskades dock denna hans förtjänst ej oväsent-
ligt därigenom, att han fasthöll vid artens oförän-
derlighet, så att "släktskapen" mellan djurfor-
merna för honom får blott symbolisk betydelse.
Det stora anseende, som Cuvier åtnjöt, förmådde
dock under en lång period uppbära hans läror. -
Samtidigt med Cuvier uppträdde i Tyskland J. Fr.
Meckel (1781-1833), hvilken genom sitt ännu i
dag högt uppburna arbete "System der vergleichen-
den anatomie" (1821-30) inlagt stora förtjänster
om morfologiens utveckling. I embryologien vann
typläran ett nytt stöd genom K. E. v. B a e r s (1792
-1876) klassiska undersökningar. Genom förening
af den jämförande anatomiens resultat och de grund-
läggande embryologiska upptäckter, för hvilka
vetenskapen har att tacka v. Baer - vi på-
minna här blott om upptäckten af däggdjursägget
(1827) -, kom han till den viktiga uppfattningen
af djurformen, att densamma är produkten af den
typ, till hvilken den hör, och af den utvecklings-
grad, till hvilken den hunnit, eller med hans egna
ord: "typ och utvecklingsgrad determinera de en-
skilda formerna". - Den kraftiga impuls, som utgått
från dessa snillen, har burit rika frukter. Män så-
dana som G. R. Treviranus, Tiedemann, Rathke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
