Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Zoologi
840
uppfattade artbegreppet, framgår af lians bekanta
uttalande: "Det finnes så många arter, som ur-
sprungligen skapats." Den af Kay först fram-
hållna synpunkten har af Linné blifvit fastslagen
i en dogmatisk form. Men endast arter och släk-
ten uppfattade Linné som naturliga (i naturen
själf grundade) former, hvaremot han ansåg ord-
ningar och klasser åtminstone delvis för artificiella
kategorier. Som ett synnerligen lyckligt grepp
måste slutligen den af honom införda namngifnin-
gen af växt- och djurarten betecknas, den s. k.
binära nomenklaturen: hvarje art erhöll två, van-
ligen ur latinet eller grekiskan hämtade namn, som
betecknade släktet och arten. Om ock Linnés sy-
stem (jfr art. Djur) med rätta har jämförts med
ett fackverk, hvars förnämsta förtjänst skulle bestå
dämti, att i detsamma alla kända och framdeles
upptäckta djurformer lätt kunde inordnas, och om
det ock på grund af de ofta använda ytliga in-
delningsgrunderna numera måste anses vara öf-
vervägande artificiellt, kan å andra sidan ej för-
nekas, att det principiellt eftersträfvade att ge
en föreställning om djurformernas verkliga släkt-
skapsförhållanden samt att Linné åtminstone för
de större grupperna lade anatomiska karaktärer,
så mycket den tidens kunskaper tilläto, till grund
för indelningen. För hans oförvillade och omfat-
tande blick i berörda afseende talar det faktum,
att han inordnade människan i sitt djursystem,
ett steg, hvilket hvarken Ray eller hans samtida
vågat taga och som klandrades t. o. m. af Buffon,
hvilken eljest ej led af några dogmatiska betänk-
ligheter. Linnés hufvudarbete, "Systema naturæ",
utkom i tretton väsentligen omarbetade upplagor.
Linnés snillrike samtida Buffon (1707-88)
uppträdde skarpt mot den förres stränga systema-
tisering. Hela hans lysande framställningssätt bär
en annan prägel: han skildrar världsalltet, jor-
dens utveckling o. s. v. ända ned till de enstaka
organiska formerna; han redogör ej blott för dessas
form, utan ock för deras fädernesland, vanor, in-
stinkter m. m. och söker påvisa sambandet mel-
lan de enstaka naturföreteelserna. Genom sitt
samarbete med Daubenton, hvilken öfvertog
den anatomiska delen af de i Buffons arbeten före-
kommande framställningarna, vann Buffon en något
säkrare utgångspunkt för sina jämförelser mellan
de olika djurformerna. Härmed sammanhänger
ock på det närmaste hans betydelse för clen bio-
logiska vetenskapens vidare utveckling: han upp-
fattade arten ej som oföränderlig, utan anade åt-
minstone det genetiska sambandet mellan alla
organismer, i det att han i alla, växter och djur,
förutsatte samma grundsubstans. - Det intresse
för naturalhistoria, hvilka sådana män som Linné
och Buffon uppväckt, visade sig på mångahanda
sätt. Zoologer i stort antal företogo resor för att
lära känna främmande länders fauna; samlingar
anlades, och de enstaka djurgrupperna bearbetades
efter större måttstock och på grundvalen af ett
rikare material. De fleste af Linnés efterföljare
nedsjönko dock till den zoografiska ståndpunkten
och nöjde sig att i det gifna systemet inregistrera
nya former. Bland undantagen förtjänar i första
rummet nämnas Pallas (1741-1811), hvilken
i sin verksamhet i viss mån förenade Buffons och
Daubentons arbetsmetod med linnésk systematise-
ring. - 3) Den moderna morfologiens uppkomst.
Det naturhistoriska faktum såsom sådant är ej
längre forskningens mål; sträfvan efter att be-
gripa fakta, att ur kombinationen af fakta härleda
allmänna lagar framträder allt tydligare hos de
män, som möta oss i början af denna period. Re-
dan K. F. Wolf f (1733-94), hvilken är att be-
trakta som den nyare embryologiens grundläggare,
och F. Vicq-d’Azyr (1748-94), hvilken in-
lagt stora förtjänster om den jämförande anato-
mien - ej minst genom att påvisa förekomsten
af rudimentära (d. v. s. helt eller delvis gagnlösa)
organ -, äro att anse som banbrytare för den
nyare riktningen. Mest kännetecknande för början
af detta skede är dock den s. k. naturfilosofien.
Man finner ofta nog "naturfilosofernas" verksam-
het ganska omildt bedömd såväl af samtida som
af senare författare. Men äfven om det ej kan
förnekas, att de ej alltid förmådde stödja sina
hypoteser på ett tillräckligt bredt underlag af
fakta, och äfven om de invecklade, dunkla fra-
serna ej sällan dolde brist på logik, torde dock
å andra sidan medges, att deras uppträdande bil-
dar en för vetenskapen synnerligen hälsosam reak-
tion mot den råa empirismen, hvilken i inregistre-
randet af isolerade fakta, i en andelös zoografi
vördade blomman af vetenskaplighet, alldeles från-
sedt, att ur naturfilosofiens dunkel småningom de
grundtankar bryta fram, som utvecklats och grun-
dats af den moderna biologien. "Naturfilosofien
var den tidens signatur och behärskade äfven så-
dana, som trodde sig vara fullkomligt obesmittade
af henne. För nästan alla då lefvande mera be-
tydande anatomer har hon bildat en genomgångs-
period ; äfven de, som förklarade sig själfva vara
naturfilosofiens motståndare, ha mottagit impul-
ser af henne. Det ofta obegripliga och lyriskt
öfverspända språket, som ej sällan betjänar sig
af de djärfvaste bilder, har mycket bidragit att
sätta den i vanrykte" (Gegenbaur). Sålunda har
ock Okens (1779-1851) verksamhet blifvit myc-
ket olika bedömd. Medan somliga f rånkänna honom
tankeskärpa och naturvetenskaplig metodik samt
reducera hans betydelse för biologiens utveckling
väsentligen till spridningen af intresset för natur-
vetenskaperna inom vidsträckta kretsar, uppskatta
andra - och detta väl med rätta - hans för-
tjänster betydligt högre. De framhålla, att Oken
antagit en gradvis försiggående utveckling inom
organismernas värld, att han först insett sanningen
af det faktum, som af nyare (Hæckel) formulerats
sålunda: individens utveckling är en rekapitula-
tion af artens (stammens), en upptäckt, som af
Carus tillskrifves Kielmeyer (1793). Äfven verte-
berteorien, d. v. s. åsikten att hufvudskålen lik-
som ryggraden ursprungligen består af kotor (seg-
ment), som först framhölls af ingen mindre än
Goethe, hvilken som naturforskare likaledes är
att räkna till naturfilosoferna, har Oken s j älf stän-
digt utvecklat. Nästan samtidigt utbildade sig i
Frankrike en besläktad riktning, hvars främste
representant var E. Geoffroy Saint-Hi-
laire (1772-1844). Denne, hvilken utgick från
Buffons idéer rörande den djuriska organisatio-
nens enhet, ådagalade för första gången mera ut-
förligt, att samma organ hos olika djur kan ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
