Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zink ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudsak densamma som i de gamla zinkretorterna,
och strömmen används blott för materialets upphettning.
Metoden har särskildt i Sverige sedan
sekelskiftet utarbetats af G. De Laval och sedan
1910 af Trollhättans elektrotermiska a.-b., i hvars
smältverk zink (jämte något bly, koppar och silfver)
erhålles på följande sätt. Den rostade zinkmalmen,
blandad med reduktionskol, matas kontinuerligt in
i en elektrisk ugn (af omkr. 750 kw.). Håller
malmen koppar och silfver, bildas däraf en skärsten
(se d. o.), som tills. med slaggen tid efter annan
aftappas ur ugnen och tillvaratas. Zink och bly
utreduceras och öfverdestillera i en kondensor. Den
häri (delvis till ett pulver) förtätade metallen föres
omedelbart till en roterande ugn, i hvilken den samtidigt
utsattes för värme, tryck och gnidning,
hvarigenom metallkornen fås att flyta ihop, så att
produkten kan aftappas och gjutas i kokiller för
att sedan bearbetas till raffinadzink eller finzink
på förut angifvet sätt. Kapaciteten pr ugn af den
angifna storleken uppges till omkr. 11 ton malm
pr dygn, och man har lyckats nedbringa metallförlusten
till 8 à 10 proc., medan den äldre retortmetoden
är en så ofullkomlig process, att 10-25
proc. af malmens zinkhalt gå förlorade. Den
elektrotermiska metoden lämpar sig särskildt för
s. k. komplexa malmer, hvilka utom zink hålla
äfven bly, koppar och silfver. - Den elektrolytiska
metoden har haft att kämpa med den svårigheten,
att metallen har stor benägenhet att utfalla som
lucker zinksvamp (hvilken endast med stora förluster
kan nedsmältas). Den kräfver en badspänning
af 4 volt. Metoden har på sista tiden upptagits
af några amerikanska zinkhyttor. Vid förarbetning
af zinkblände rostas detta försiktigt och
utlakas med utspädd svafvelsyra, hvarefter den
erhållna zinksulfatlösningen på kemisk väg omsorgsfullt
renas från järn, mangan, koppar, kadmium
och slutligen elektrolyseras med aluminiumkatoder
och blyanoder. Härvid kan man direkt
erhålla finzink, med 99,8 proc. zink, i så kompakt
form, att den kan nedsmältas i flamugn.
Zinkmetallen utmärkes af en egendomlig blåhvit
färg och är mindre hård än koppar. Dess eg. v.
är 6,9-7,2. Dess elektriska ledningsförmåga är
29 proc. af silfrets. Gjuten zink är af grofbladigt
kristallinisk struktur samt ganska spröd och skör,
men genom upphettning till 100 à 150° blir den
smidig, så att den vid nämnda temperatur kan
valsas, smidas och dragas till tråd, hvarefter smi-
digheten bibehålles äfven vid vanlig temperatur.
Upptäckten af detta förhållande, genom Hobson
och Sylvester 1805, har varit af utomordentlig
betydelse för metallens användning. Zink smälter
vid 419° och kokar vid 920°. På grund af den
relativt låga kokpunkten är zink en af de få
metaller, som utan svårighet kunna destilleras.
Då smält zink upphettas till kokning i luften, tänder
sig zinkångan och brinner med lysande blågrön
låga till en tjock, hvit rök af zinkoxid. I
fuktig luft öfverdras metallen med en tunn hinna
af basiskt zinkkarbonat, som skyddar metallen för
vidare inverkan. Af denna anledning kan man
skydda järn för röstning genom att öfverdraga det
med zink (s. k. "galvaniseradt järn"; se Förzinkning).
Näst mangan är zink den starkast
elektropositiva af de tunga metallerna (se
Spänningskedja) och har af denna anledning af
gammalt användts i galvaniska element. Den är
af samma skäl en starkt väteutdrifvande metall.
Dock angripes ren zink blott långsamt af syror,
men oren zink löses lätt i saltsyra och svafvelsyra
med vätgasutveckling; i salpetersyra med utveckling
af kväfoxidul eller kväfoxid alltefter utspädningen.
Äfven i kaustika alkalier löses zink långsamt
under vätgasutveckling. Zink hör till de
tvåatomiga metallerna och är närmast släkt med
magnesium. Dess atomvikt, som tecknas Zn, är
65,37. - Med syre ger metallen zinkoxid,
ZnO, ett hvitt pulver, som vid upphettning antar
gul färg, hvilken åter försvinner vid afsvalning.
Oxiden nyttjas under namnet zinkhvitt till
hvit målarfärg, som framför blyhvitt har företrädet
att icke gulna eller svartna i svafvelvätehaltig
luft och att vara föga giftig. Zinkhvitt beredes
i stort genom förbränning af zinkångor. På
detta sätt framställd zinkoxid har sedan äldre
tider kallats zinkblommor (flores zinci),
nihilum album ("hvitt intet") och lana philosophica
(se Oxidum zincicum, sp. 1187, samt
Tutia). Zinkoxid ger med syror salter, hvilka
i allmänhet äro färglösa, kristallisera väl, ha
sammandragande, vidrig smak och äro lindrigt
giftiga. Af salterna äro zinksulfat och zinkklorid
viktigast. Det förra, som kallas "hvit
vitriol", zinkvitriol (goslarit), liknar bittersalt
och har sammansättningen ZnS04 + 7 H20.
Det beredes i stort genom försiktig rostning af
zinkblände, hvarefter den rostade malmen utlakas
och lösningen afdunstas till kristallisering. Zinkvitriol
nyttjas till tygtryck och till beredning af
målarfärger, särskildt litopon (se d. o.). Zinkklorid,
ZnCl2, erhålles, när man löser zink i klorvätesyra,
afdunstar lösningen till torrhet och destillerar
återstoden. Den är en hvit, delikvescent
och lättlöslig massa, hvars koncentrerade lösning
är starkt frätande, nära nog som svafvelsyra.
Den nyttjas vid lödning, till konservering af trävirke
och som antiseptiskt medel. - Zinkmetall
nyttjas till plåt, som rostskyddande öfverdrag på
järn (se ofvan), till tryckplåtar (se Zinkografi),
ljuskronor, lampfötter, ornament, i galvaniska
element, till elektrisk ledningstråd och till
metall-legeringar. Under Världskrigets allmänna
metallnöd fick zink ofta ersätta andra metaller.
Zinkproduktionen uppgick 1913 till nära l mill.
ton, däraf 32 proc. i Förenta staterna, 28,4 proc.
i Tyskland och 19,8 proc. i Belgien. Priset pr
100 kg. utgjorde 1913 omkr. 35 kr. K. A. V-g.
Zink, Zinka (ty. zinke, zinken, it. cornetto,
lat. lituus), mus., ett föråldradt blåsinstrument
af trä med fingerhål (vanligen sju, hvaraf ett
bakpå) och trumpetartadt munstycke (ej att förblanda
med vår tids kornett, som är ett mässingsinstrument).
Man skilde mellan cornetto diritto
(rak z.; fig. 1), med påsatt munstycke och klar
klang, c. muto (stilla z.; fig. 2), med munstycket
svarfvadt tills, med röret och mild klang, samt
c. curvo (krökt z.; fig. 3), med kärf klang, alla
med omfånget a-a2, hvartill kommo den en kvart
högre cornettino (liten z.) och den en kvint lägre
cornetto torto (stor z.; fig. 4), den senare delvis
öfverklädd med svart läder, vriden som en orm
och upphofvet til den ännu i midten af 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
