Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hästar och att marknadsresor äro deras
käraste nöjen. Skojare och valackare äro också
namn, som allmogen med anledning däraf
tillägger dem. Enligt utdrag ur husförhörsböckerna
funnos 1880 i Sverige 132 zigenare (59 mankön
och 73 kvinnkön), däraf nära hälften (63 pers.)
i Älfsborgs län, en siffra, som dock antagligen
varit större. Huru stort deras antal f. n. är,
känner man ej. Antalet zigenare af oblandad ras
torde dock ej kunna var särdeles stort.
Wbg.*
Äfven i Danmark är zigenarnas historia en rad
af utvisningslagar och andra straffbestämmelser,
börjande med Kristian III:s utvisningsorder 1533.
Ännu så sent som 1897 förbjödos utländska tattare
att söka sin utkomst genom att fara omkring i landet.
Med dessa utländska zigenare i Danmark bör
ej förväxlas de inhemske tattarna (se om dem
Natmandsfolk). – I Norge sammanfattas
utländska zigenare (zigeuner, tater, splinter,
storvandringer) och deras afkomlingar samt inhemska
kringstrykande lösdrifvarband (meltravere,
småvandringer) under det gemensamma, ända
sedan 1100-talet kända namnet fanter (eg.
fotgängare). Fanterna hade i början af 1700-talet
blifvit en verklig landsplåga, trots utvisningspåbud,
stränga straffbestämmelser och riktiga
klappjakter. I följd af Eilert Sundts (se denne)
efter inträngande studium 1850–56 publicerade
berättelser om dem beviljade stortinget under flera
år anslag för att skaffa dem laglig sysselsättning
och uppfostran. Ännu 1896 uppgafs antalet
kringstrykande till 3,859, men däraf voro de egentlige
zigenarna i minoritet, och endast af dem har antalet
under senare tid minskats. De kunna ej
uppskattas till mer än några hundra. För att om möjligt
utrota fanterväsendet arbetar under kyrkoherde
J. K. S. Walnums ledning en landsförening
"til modarbeidelse av omstreifervæsenet", som
upprättat barnhem (f. n. 3) och en arbetarkoloni för
hela familjer (1908; vid Svanviken, se d. o.) samt
medelst anslag af stortinget (sedan 1909 12,000
kr. om året) bygger bostäder åt dem, som en tid
vistats vid denna koloni; samma ändamål afser en
lag om lösdrifveri, tiggeri och dryckenskap, som
trädde i kraft 1907.
Zigenarspråket (romaní čib, "romska")
delar sig i en stor mängd för hvarje land olika
dialekter, hvilka alla, oaktadt stark uppblandning
med de särskilda ländernas språk, omisskännligt
röja sitt gemensamma med de nyindiska språken,
särskildt dardui-målen (se Dardistan),
besläktade ursprung. Af dessa dialekter, hvilka icke
ha något att skaffa med de särskilda ländernas
"rotvälska", "judtyska", "slang", tjufspråk
o, d., äro de asiatiska och afrikanska ytterst
litet kända, men 13 europeiska (turk.-grek., rum.,
ung., böm., ty., po., ry., fi., skandin., eng.,
it., bask., sp.) ganska fullständigt genom
ordsamlingar, grammatik, språkprof och vetenskapliga
bearbetningar (företrädesvis af Miklosich).
Flera af dessa munarter afvika betydligt från
hvarandra. En ungersk zigenare kan blott med möda
förstå en tysk och alldeles icke en engelsk eller
spansk. Den sistnämnda dialekten har skilt sig
mest från de öfriga, i det att böjningen blifvit till
stor del rent spansk. F. ö. ega zigenarna stor
fallenhet för språk och tala öfverallt utom sitt eget
äfven landets språk och ofta flera andra. Den
enda litteratur, som finns, är sagor och sånger, till
en del öfversatta från andra språk, samt öfversättningar
af några kapitel ur evangelierna. Den
ojämförligt viktigaste, renaste och bäst kända
dialekten är den turkisk-grekiska, som därför ensamt
af ses i den följande beskrifningen. Vokalismen
består blott af a, e, i, o, u (i regel korta) och af
inga diftonger. Konsonanterna äro: k, g, ch, h;
t, d; p, b, f (eng.) w; n, m; r, l; s, z (blott i
förbindelsen zd); palat. č (tj), š (ʃ), ž (S, blott
i <i>dz</i); aspir. kh (utt. ofta kch), dh, ph (pch);
j saknas i äkta indiska ord, men alla konsonanter
förekomma vid böjning och afledning muljerade
(se d. o.), uttryckt med j. Accenten ligger i äkta
ord i regel på ultima. Genus är tvåfaldigt, mask.
och fem. Obestämd artikel är räkneordet jek; den
bestämda är nom. sing. mask. o. fem. i (af grek.
ὁ, ἡ), pl. mask. och fem. o, ack. öfverallt e.
Subst. ha i bägge numeri (dual saknas) tre kasus
(nom., ack., vok.), härstammande från den äldsta
(prakrit-) perioden, samt fyra yngre med postpositioner:
-te, -de (motsv. lok., dat. m. m.), -ke, -ge
(dat., tempor. m. m.), -tar, -dar (abl.) och -sa,
-dža (instrum.). Många ord ega äfven en
ursprunglig lok. på -e, och abl. på -al. Mask. ändas i
nom. sing. på -ó (af sanskr. -a) eller (med
bortfall af detta) på konson., t. ex. rakló, gosse,
manuš, människa; fem. på -i (af sanskr. -ā) eller
(med bortfall) på konson., raklí, flicka, dzor,
skägg. Öfriga kasusändelser äro: mask. sing. vok.
rakl-é (manuš-é), ack. rakl-és, pl. nom. rakl-é,
vok. -á, ack. -en; fem. sing. vok. rakl-í (džor-í),
ack. raklj-á, pl. nom. vok. raklj-a, ack. raklj-én.
Postpos. läggas till ack., formerna -de, -ge,
-dar, -dža till pl., t. ex. mask. lok. sing. raklés-te,
pl. raklén-de, fem. instrum. rakljá-sa, pl.
rakljén-dža. Den felande genit. uttryckes (liksom i flera
andra, och ofta i slaviska, språk) genom ett
relationsadj. med suffixet -koro, t. ex. čibja-koro (af
čib, språk), språklig, språk-, raklén-gero, barna-,
barn-. Adj. ändas i sing. mask. nom. på -ó,
ack. -e, fem. nom. och ack. -í, plur. öfverallt -e.
Kompar. bildas med suff. -der (baró, stor, baredér)
eller oftare med adv. po, mer, superl. med artikeln
framför komp. Räkneorden äro: 1 jek, 2 dui, 3
tri, 4 štar, 5 panč, 6 šov, 7 eftá, 8 ochtó, 9 enja,
10 des, 11 des-u-jek, 20 bis, 30 trianda, 40
du-vár-biš, 50 panč-vár-deš, 60 tri-vár-biš, 100 sel;
jek-to, 1:a etc. – Pron. person. äro: me, jag,
man, mig, amén, vi, oss; tu, du, tut, dig, tumén,
I, er; ov, han, les, honom, oi, hon, la, henne,
ol, de, len, dem, böjda med postpos. som subst.,
láte, åt henne, léndža, med dem. Possess. äro:
miró, min, tiró, din, maró, vår, tumaró, er,
leskeró, hans, lakeró, hennes, lengeró, deras, fem.
mirí etc. Verbet har följande former: imperat.,
pres., imperf., preter. och pluskv. Stammen synes
i imperat.: ker, gör!, ker-én, gören!, dza, gå!,
pl. džan, pass. kérd-jov, pl. kérdjovén.
Personaländelserna äro för pres. akt.: sing. 1 ker-áv l.
ker-áva (dža-v, džáva), 2 ker-és (dž-és), 3 ker-él
(džél), pl. 1 ker-ás, 2 ker-én, 3 ker-én, pass.
kerdjov-áv (a), kerdjov-és etc. Preter. är ett
particip med ändelser af roten as, vara: sing.
1 kerdjóm, 2 kerdján, 3 kerdjás, pl. ker-djám,
kerdján, kerdjé; pass. sing. kérdil-jóm, kérdil-ján
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
