Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeno. 2 och 3. Nicoló och Antonio Z. - Zeno. 4. Carlo Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
731
Zeno
732
en svår stöt, nya kartfynd gjorde den än mera
tvifvelaktig. 1888 fann Nordenskiöld i Zamoiski-
biblioteket i Warschau en karta, som i afseende på
Grönland fullt öfverensstämde med Z.-kartan; andra
liknande kartor anträffades kort därefter af R. F.
von Wieser i Italien. Jämförelse med texten till
en förut känd karta från omkr. 1427 af dansken
Claudius Olavus gjorde det så godt som säkert,
att äfven de nyfunna kartorna härledde sig från
denne nordens äldste kartograf, hvilket dock Nor-
denskiöld icke ville erkänna. Ännu andra kartor
f ramdrogos, och under intryck af det samlade ma-
terialet började den öfvertygelsen vinna fotfäste,
att Z.-kartan vore en mosaik af kartor, som alla
voro kända i Italien före 1558 och att den, långt
ifrån att förete några originella drag, blott vitt-
nade om en ytterlig förvanskning af sina källor.
ön Frislanda är således till konturer och nomen-
klaturens hufvuddel hämtad från Island på en
grupp italienska portulankartor, men med inbland-
ning af namn från Färöarna hos Olaus Magnus;
Estland (Shetland) är en på liknande sätt tillkom-
men hybriditet; Danmark och Norge äro hämtade
från kartor utg. i Venezia af M. Tramezini och
G. F. Camocio; lånen från Olaus Magnus äro
ofvan påpekade, och slutligen har det sista tviflet
om, att Zenos Engronelant härstammade från
Claudius Olavus, blifvit undanröjdt genom ett af
A. A. Björnbo och C. S. Petersen gjordt manu-
skriptfynd, som bl. a. ådagalagt, att Clavus-kartans
namn på Grönland och följaktligen äfven de där-
med öfverensstämmande hos Zeno, icke äro några
ortnamn, utan orden i en folkvisestrof, som åter-
funnits i svensk uppteckning i visan om "Kung
Speleman" (senast meddelad i "1500- o. 1600-
talets visböcker", XII, 1921). En liknande mysti-
fikation föreligger beträffande de isländska namn,
som från Olavus af Zeno öfverflyttats på Olaus
Magnus’ Islandia: de äro urspr. namnen på de
nordiska runorna. Lånen från olika håll ha med-
fört, att på Zeno-kartan Island förekommer minst
tre gånger: Frislanda, Grislanda och Manda, möj-
ligen en fjärde i konturerna af Estland (Shetland),
och då nu reseberättelsen noga öfverensstämmer
med denna orimliga kartbild, är äfven dess egen-
skap af en roman eller ett falsarium till fullo
ådagalagd. Textens källor kunna visserligen icke
i alla enskildheter påvisas; men tydligt är, att
förf. i stor utsträckning stödt sig på bilderna på
Olaus Magnus’ karta samt på den därtill hörande,
under namn af "Opera breve" tryckta förklarin-
gen, äfvensom i någon mån på densammes 1555
utgifna arbete om de nordiska folken. Äfven ur-
sprunget till de drag i berättelsen, som antyda
kännedom om Amerika, har i flera fall återfunnits
i arbeten, som förelågo tryckta, innan Z.-boken ut-
kom. Alla dessa olikartade element har förf. ej
utan skicklighet sammanknutit med egna fantasi-
alster; till sådana kan räknas fursten Zichmni,
ty alla försök att identifiera denne med någon
känd personlighet måste betraktas som förfelade.
Outredd återstår ännu frågan om den roll, som
den uppgifne utgifvaren, Nicolò d. y., spelat vid
Zenohistoriens tillkomst. Samtida omtala honom
som en ansedd och tillförlitlig man; möjligen har
han varit föremål för någon mystifikation, som,
byggande på en tradition om hans förfäders del-
tagande i venezianernas handelsfärder till västra
eller norra Europa, tillkommit i afsikt att bidraga
till familjens förhärligande. Att vid sidan däraf
kan spåras syftet att för hans landsmän häfda
äran af Nya världens upptäckt har ej utan grund
blifvit påpekadt. Så länge tilltron till Zenohisto-
rien var orubbad, har den dock ej saknat sin be-
tydelse i de praktiska upptäckternas historia: de
första försöken att finna ’:nordvästpassagen" ut-
fördes bevisligen med ledning af Zeniernas karta.
Litteraturen om Z.-frågan är synnerligen rik-
haltig: en 1881 tryckt bibliografi upptar 69 sär-
skilda arbeten och är dock ej fullständig; många,
af hvilka de viktigaste ofvan påpekats, ha också
sedan dess utkommit. Om de nyaste åsikterna hän-
visas till G. Storm, "Om Zeniernes rejser" (i
"Det norske geogr. selskabs årbog", 1891), F. W.
Lucas, "The annals of the voyages of the brothers
Nicolò and Antonio Zeno" (1898), samt A. A.
Björnbo och C. S. Petersen, "Fyenboen Clau-
dius Olausson Swart, nordens ældste kartograf"
(1904).
4. Carlo Z., amiral och general, f. omkr.
1334, d. 8 maj 1418, studerade i Padua, rymde
därifrån till Grekland för att deltaga i striden
mot turkarna, bistod sedermera 1376 östromerske
kejsaren Johannes V Palaiologos att återvinna sin
tron och förvärfvade i samband därmed åt Venezia
ön Tenedos. Denna eröfring blef orsaken till det
stora veneziansk-genuesiska kriget (Chioggiakriget).
Kort därefter vann Z. ett stort och af görande slag
vid Tenedos öfver bysantiner och genueser, hvilka
förgäfves sökte återeröfra ön. Under det följande
kriget, i hvilket genuesare, ungrare och staden
Padua förenade sig mot Venezia, uppdrogs åt Z.
1379 försvaret af Treviso mot ungrarna. Seder-
mera sändes han, efter att ha eröfrat Cattaro, Se-
benico och Arbe, till Orienten, men hemkallades
1380 för att med sin flotta bispringa den hotade
fädernestaden. Genueserna hade nämligen slagit
venezianska flottan, eröfrat Chioggia och hotade
själfva staden Venezia. Med 18 galärer förenade
Z. sig med Vittore Pisani, Venezias berömde ami-
ral, erhöll efter åtskilliga strider öfverbefälet till
lands, slog vid Brondolo i grund genueserna och
bemäktigade sig fästningen Brondolo samt deltog
i återeröfringen af Chioggia i juni 1380, hvar-
igenom den mest hotande faran af värjdes. Sedan
Pisani i aug. s. å. stupat, erhöll Z. ånyo öfver-
befälet till sjöss. Efter fredsslutet med Genua 1381
beklädde Z. i fem år hos Gian Galeazzo Visconti
i Milano ett högre civilt ämbete samt var seder-
mera Venezias ambassadör vid franska och engelska
hofven, hvarefter han utsågs till prokurator af San
Marco. Då ett nytt krig utbrutit mot Genua, vann
Z. 1403 vid Modone en fullständig seger öfver
den fientliga flottan och störtade Paduas mot Ve-
nezia fientlige härskare, Francesco de Carrara. -
Oaktadt dessa utmärkelser och de ärorika tjänster
han gjort sitt fädernesland beröfvade man honom
alla hans ämbeten och insatte honom på två år
i fängelse, utan grund anklagad för att ha som
gåfva mottagit en stor penningsumma af Carrara
(det var i själfva verket återbetalning för ett af
honom gifvet lån). Efter återvunnen frihet begaf
han sig på en pilgrimsfärd till Heliga landet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
