Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeno. 2 och 3. Nicoló och Antonio Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Zeno
730
att på samma sätt ha gått hand ur hand kom han
slutligen tillbaka till Drogeo och därifrån på ett
köpmansskepp till Frislanda. Den stora expedition,
som Zichmni utrustade till dessa af fiskaren be-
sökta länder, stod under furstens eget befäl, och
Antonio Z. deltog i densamma. Man seglade mot
v., anlöpte några ej långt från Frislanda belägna
öar, Ledouo och Ilofe, men lyckades ej till följd
af storm uppnå Estotilanda. I stället påträffades
en annan ö, Icaria, hvars invånare visade sig
fientliga och hindrade landstigning. Under färdens
fortsättning upptäcktes land vid udden Trin på
Engronelands sydspets. Äfven där fanns ett eld-
sprutande berg, och invånarna voro half vilda dvär-
gar, men då belägenheten ansågs förmånlig, beslöt
Zichmni att på platsen grundlägga en stad och
uppdrog detta åt Antonio, under det att han själf
¾egaf sig på hemfärd. Då den förre emellertid
ingenting kunde uträtta, lämnade äfven han plat-
sen och seglade utan att se land under 25 dagar
mot ö. och s. ö. till ön Neome, som också stod
under Zichmnis välde ("man insåg däraf, att man
seglat förbi Islanda"). Slutligen hemkom han lyck-
ligt till Frislanda. Om Antonio Z. säges intet
vidare, än att han ämnade återvända till Venezia
och att han närmare redogjort för sina upplefvel-
ser och iakttagelser i en bok, hvilken hört till de
papper, som utgifvaren, Nicolò d. y., förstört.
Denna underbara historia väckte genast stor
uppmärksamhet. Själf va berättelsen fick ökad
spridning därigenom, att den omtrycktes 1574 i
Gio. Battista Eamusios bekanta samling af rese-
beskrifningar; den utgafs senare, 1582 och 1600,
i eng. öfv. af E. Hakluyt. Kartan återgafs i det
närmaste oförändrad i Ptolemæus-upplagor af G.
Ruscelli 1561 och J. Moletius 1562; samtidens
främste geograf Gerhard Mercator begagnade den
för sin berömda världskarta af 1569, där för första
gången ön Estotilanda identifierades med en del
af Nord-Amerikas fastland; A. Ortelius 1570 och
efter honom andra upptogo i sina atlasverk dess
hufvudsakligaste drag, och under hela 1600-talet
förblef Zenokartan mer eller mindre måttgifvande
för den kartografiska framställningen af norra At-
lanten. Redan tidigt började emellertid tvifvel
framkastas mot berättelsens tillförlitlighet. Man
påpekade, att de tilldragelser, som där omför-
malas, äro alldeles obekanta i den nordiska histo-
rien, som dock för den ifrågavarande tiden är
ganska väl känd, att fursten Zichmni vore en
ohistorisk personlighet och att exempelvis till-
varon af ett kloster på Grönlands östkust vore en
fullkomlig orimlighet. Historiker, såsom Arngrimr
Jonsson och T. Torfæus, tvekade därför ej att
förklara det hela som en dikt, under det att geo-
graferna fortfarande vidhöllo, att Zeniernas karta,
hvilken i åtskilliga delar visade en så god öfverens-
stämmelse med naturförhållanden, som först långt
efter deras tid blifvit kända, i hufvudsak måste
vara autentisk. Att den stora ön Frislanda icke
kunnat i verkligheten återfinnas, förmenades bero
därpå, att den genom någon naturrevolution för-
svunnit i hafvets djup; denna djärfva hypotes om-
fattades ännu af kardinal Placido Zurla 1808 och
af den berömde geografen Malte-Brun 1810. Ett
försök att förlika de historiska och geografiska syn-
punkterna gjordes af professor J. R. Forster, som
1784 framställde teorien att med Frislanda me-
nades Orkney-öarna och att Zichmni vore jarlen
af Orkney Henry Sinclair, som lefde på Zeniernas
tid. Andra, såsom den franske geografen Ph.
Buache, sökte visa, att den mystiska ön vore Fär-
öarna, och öfver hufvud gjorde sig, med stöd af
så tungt vägande auktoriteter som A. von Hum-
boldt (1836) och J. Lelewel (1852), den åsikten
alltmera gällande, att Zeniernas berättelse och
karta, om än i flera afseenden af den förste ut-
gifvaren misstolkade och godtyckligt tillökade, i
det väsentliga hvilade på verklighetens grund.
Diskussionen om de dunkla punkterna fortgick
emellertid; det mest beaktade inlägget gjordes af
R. H. Major, som i ett 1873 utgifvet större verk
uppträder som Zeniernas af g jorde försvarare: han
upptar teorien om Henry Sinclair, men gör Fris-
landa till Färöarna och söker f. ö. på så godt
som alla punkter genom mer eller mindre vågade
omtolkningar rädda såväl berättelsens som kartans
trovärdighet; boken inledde honom f. ö. i skarp
polemik med danske amiralen C. Irminger, som
påstod, att Zenokartans Frislanda vore Island. Så
uppträdde samtidigt, 1883, A. E. Nordenskiöld och
Japetus Steenstrup med hvar sitt arbete i frågan.
Båda framdrogo till jämförelse en karta, tr. i en
Ptolemæus-upplaga af 1482, som särskildt i af-
seende på Engronelant (Grönland) visade påtagliga
likheter med Zeno-kartan, men under det att
Steenstrup ansåg, att denna grundade sig på flera
olika kartor, som af utgifvaren hopfogats, ville
Nordenskiöld häfda, att såväl kartan af 1482 som
den af 1558 härstammade från ett gemensamt ori-
ginal, enligt all sannolikhet hemfördt af Antonio
Z. I afseende på uppfattningen af reseberättelsen
ställde sig Nordenskiöld hufvudsakligen på Majors
ståndpunkt och framhöll särskildt, att den storm-
drifne fiskarens uppgifter om de länder han be-
sökt så träffande återgåfve förhållanden på Ame-
rikas fastland, hvilka på 1500-talet i Italien voro
obekanta, att man ej kunde j af va dessa uppgifter
såsom vittnesbörd om nordbornas förbindelser med
Amerika på Zeniernas tid; äfven för S:t Tomas-
klostrets existens talade drag, som icke kunde vara
uppdiktade. Steenstrup åter såg i reseberättelsen
en genom missförstånd tillkommen produkt: enligt
honom hade bröderna Z. i själf va verket ej nått
längre än till de ostfrisiska öarna; med "Engroue-
land" afsåge såväl karta som text ingenting annat
än halfön Eiderstedt; klostret S:t Tomas förlägger
han till Tönningen, och de eldsprutande bergen
hade i verkligheten varit kalk- eller tegelugnar.
Mot dessa hypoteser uppträdde danske geografen
E. Erslev med stor skärpa (1885).
En helt ny uppfattning af Z.-frågan kan här-
ledas från 1886, då d:r 0. Brenner i Mimenen
upptäckte det enda bevarade exemplaret af Olaus
Magnus’ stora karta öfver norden af 1539. Där
hade man odisputabelt en af källorna till Z.-kartan:
dess Islanda var hämtadt därifrån, likaså en del
af nomenklaturen på Frislanda m. m., men tillika
fann man, att de öar vid Islands östkust, som
fursten Zichmni sades ha eröfrat och på en af
hvilka Nicolò Z. t. o. m. skulle ha byggt ett
fäste, motsvarades af de flytande isflak, befolkade
af isbjörnar, som Olaus Magnus på samma ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
