Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ytbergarter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkliga språkbruket nästan uteslutande fäster vid
dessa uttryck.
J. P.
Yttersta domen (lat. judi’cium extremum, "den
sista domen"), enligt nya testamentets lära den
slutliga stora domen öfver människorna (öfver
jordens folk), då Kristus vid sin andra tillkommelse
skall döma alla människor, lefvande och döda,
rättfärdiga och orättfärdiga. Själfva uttrycket
förekommer dock ej i bibeln, utan är bildadt af
kyrkoläran i analogi med det nytestamentliga uttrycket
"yttersta dagen". N. T. begagnar vanligen helt
kort uttrycket domen (Matt. 12: 41 f.; Luk. 10: 14,
m. fl.) samt i Hebr. 6: 2 en evig dom och i Jud. 6
den stora dagens dom. Hufvudstället för
skildringen af yttersta domen är Matt. 25: 31 f. Från
de öfriga böckerna i N. T. skiljer sig
Uppenbarelseboken i sin framställning af denna
tilldragelse (se vidare Yttersta dagen). Jfr
Eskatologi.
J. P.
Den kristna konsten upptog tidigt ämnet yttersta
domen till behandling. I mosaik framställes det
på 500-talet (i S. Appollinare nuovo i Ravenna
naivt efter bokstafven: Kristus med fåren på sin
ena sida och getterna på den andra). I Cosmas’
bibelmanuskript från midten af samma århundrade
ses i miniatyrmålning en jättestor Kristus sittande
på sin tron inom en gloria och under honom
människor ordnade i rader under hvarandra. Denna
anordning blir traditionell i den bysantinska
konsten. Framställningen ökas under den följande
tiden med Madonna, Johannes döparen och
apostlarna, som omge världsdomaren, ärkeänglar blåsa
basun, Petrus släpper de salige in genom porten
till himmelriket, medan de osalige gripas af djäflar
och störtas ned i helvetet. Äfven de döde, som
uppstå ur sina grafvar, tillkomma – figurrika
framställningar af liflig rörelse. I den traditionella
anordningen framställes ämnet alltifrån 700-talet
och framåt i mosaik eller målning, som i regel
har sin plats på kyrkornas västra kortvägg.
Dylika domedagsbilder ses flerstädes i de länder, där
den bysantinska konsten härskade – äfven på
Sicilien och italienska fastlandet (exempelvis må
nämnas en väldig mosaik i Torcello utanför
Venezia.) På 1300-talet målade Giotto i
Arenakapellet i Padua domedagen i den traditionella
sammanställningen. Omkr. 1300 målade Cavallini
i Rom samma ämne i delvis ny karaktär på en
kyrkas högaltarvägg.
I skulptur förekommer ämnet i Frankrike på
1100-talet. Det behandlas där i figurrika reliefer,
som fylla tympanonfältet öfver kyrkornas
hufvudingång. Till en början – under det romanska
skedet – visa dessa framställningar en effektfull
ornamental karaktär, figurframställningen är en
rent af skrikande barbarkonst, men starkt
dramatiskt uttrycksfull och lidelsefull. Under gotikens
blomstringstid behandlas fortfarande
domedagsmotivet i kyrkportalerna enligt det gifna schemat, men
nu med en helt annan karaktär i
figurframställningen, med ett storartadt lugn öfver de gudomliga
gestalterna, leende huldsalighet hos änglarna, frid
och belåtenhet hos de utvalde – en dominerande
figur blir S:t Mikael, som väger själarna på en
våg –, men förtviflan och fasa bland de osalige
och brådskande ifver och oro hos de ur sina
sarkofager uppstående. Hvarken idylliska eller groteska
inslag saknas. Typiska för dessa detaljrikt
skildrande domedagsreliefer äro framför allt de i Reims
och Bourges. I målning odlades motivet bl. a. af
nederländska konstnärer, Rogier van der Weyden,
Memling m. fl. I Italien återkommer motivet bl. a,
i reliefen "De dödas uppståndelse" på Orvietos
domkyrkofasad. Renässansmåleriet skapade de mest
storslagna behandlingar af ämnet i Luca
Signorellis "De yttersta tingen" i Orvieto (omkr. 1500)
och Michelangelos jättemålning i Sixtinska
kapellet (fullb. 1541; se afbildning å pl. till art.
Buonarroti), båda dessa storverk i sin mäktiga,
lidelsefulla hållning typiska för sin tid och för
sina upphofsmän. Bland senare
domedagsskildringar äro de af Rubens (i Pinakoteket i München).
Nämnas böra äfven den stora fresken af Cornelius
(i Ludvigskyrkan där, 1840) och Ehrenstrahls
oljemålning i Storkyrkan i Stockholm (1696).
G-g N.
Yttersta tiden, Yttersta tiderna. Se
Eskatologi och <sp>Yttersta dagen</Sp>.
Yttersta tingen. Se Eskatologi.
Yttersta vilja. Se Testamente.
Ytterstfors (Ytterfors), sågverk vid den
liknämnda forsen (7,6 m. normal fallhöjd) i Byske älf,
nära dess utlopp i Byskefjorden af Bottniska viken
inom Byske socken, Västerbottens län, tillhör a.-b.
Ytterstfors–Munksund (bildadt 1916; aktiekapital
32,5 mill. kr.). Vid Y. finnas elektrisk såg om 2
ramar, hyfleri, träsliperi och installerad
turbineffekt om 1,750 hkr. och torkeri. Bolaget eger äfven
det 3,5 km. s. om Y. vid hafvet belägna
Furuögrund, med ångsåg om 7 ramar, 2 kant- och 1
stafverk samt 2 klyfsågar, gjuteri, mek. verkstad,
tullstation och hamn, från hvilken 1918
utskeppades 340 ton tjära, 269,943 kbm. oarbetade
trävaror och 8,540 ton trämassa och där 1919 i
hamnafgifter för fartyg samt grundpenningar erlades
7,143 kr.; sågverken vid Munksund och Skuthamn
(se Munksund) med hamn (utskeppning af
44,959 kbm. oarbetade trävaror och 133,400 hl.
träkol, 1918; 3,556 kr. grundpenningar 1919),
vid Storfors och Bergsvik (se Storfors 2) med
hamn (utskeppning af 32,760 kbm. oarbetade
trävaror och 94,680 hl. träkol, 1918; 3,136 kr.
grundpenningar (1919), samtliga i Norrbottens län,
samt vid Brännfors (f. d. Åby), i Byske socken,
vid Åby älfs utlopp i Åbyfjärden af Bottniska
viken, med ångsåg om 10 ramar och hamn
(utskeppning af 22,453 kbm. oarbetade trävaror
och 59,380 hl. träkol 1918; 2,671 kr.
grundpenningar 1919). Bolaget har äfven gjuterier vid
Munksund och Storfors, hufvudsakligen för egna
behof. Tillverkningen vid samtliga verk utgör
omkr. 40,000 stds sågade trävaror, 10,000 ton
torr och 10,000 ton våt mekanisk trämassa om
året, och arbetarnas antal är omkr. 1,000.
E. A-t.
Ytterstråk. Se <sp>Bordläggning</Sp>, skpsb.,
och Innerstråk.
Yttertak, bygnk. Se Tak.
Yttertjurbo, härad i Västmanlands län, ingår i
Västmanlands södra domsaga, Tuhundra, Siende
och Yttertjurbo härads tingslag och i Västerås
fögderi samt omfattar socknarna Björksta,
Tortuna, Sevalla, Ängsö. 15,747 har. 3,077 inv.
(1920).
Ytterån, en på 1860–90-talen besökt
brunns- och badanstalt i Rödöns socken, Jämtlands län,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
